Långritt 2011
I förrgår var det äntligen dags för årets långritt. Tanken var först att vi skulle lasta hästarna och åka till Hågadalen för att rida runt där, men då det bara blev ekipage från vårt stall som kunde, så kändes det lite löjligt att åka iväg när vi egentligen har ganska spännande vägar även häromkring.
Så istället samlades jag, L på Krutow och M på Maggie i stallet för lite förberedelser. Jag hade en lerig Ariel att göra rent, då hon sovit djupt och nöjt när jag hämtat henne i hagen. ;-) Efter att leran åtminstone var hjälpligt avborstad åkte utrustningen på och det blev en hel del packning... Ariel fick ha flaskhållarna på sin sadel, Maggie hade sadelväskorna och Krutow fick en fullproppad easybootsväska.
När både ryttare och hästar var klara för äventyret skrittade vi iväg. Då det var väldigt varmt ute och hästarna inte var vana vid att ha packning, bestämde vi oss för att skritta nästan hela turen. Vi inledde med att rida bort till klätterbacken och via stigen i skogen komma ut på Åloppevägen. Men istället för att vända vänster ut på asfaltsvägen fortsatte vi istället längs en grusväg. Hästarna var glada och vi var fortfarande rätt övermodiga, men det försvann när grusvägen övergick i en stig.
Stigen var ganska knepig bitvis, det var stenar och rötter, blött på vissa ställen och både uppför och nedför. Jag var alldeles lyrisk, för så här bra träningsväg hade jag ingen aning om att det fanns så nära stallet. Eller, nära och nära, vi hade ju ridit i nästan en timme redan.
Då och då försvann stigen och vi blev osäkra hur vi skulle gå vidare. Men Ariel aka stigfinnaren lyckades alltid föreslå en riktning som efter några meter uppvisade svaga tecken på att vara en gammal stig. Så höll vi på i ytterligare en timme, sedan frågade jag om vi kanske skulle vända. Fyra timmar hade vi sagt att vi skulle sitta i sadeln och om ingen riktigt visste var vi var kanske det var säkrare att vända? Men L trodde att hon ridit på den här stigen för fem (!) år sedan och var positiv till att vi skulle komma fram vid golfbanan ganska snart. Så vi skrittade vidare och efter tjugo minuter klarnade allt upp, vi kom fram till en äng och på andra sidan låg golfbanan!
Vi lät hästarna vila en stund utan sadel och träns, Ariel var lite bekymrad över de där golfspelarna, men inte värre än att hon åt gräs mellan varven. Vi ryttare mumsade i oss fika, även om det framförallt var vätska som vi behövde. En läxa till nästa års långritt blir att planera fikat lite bättre, vi behöver inte ha med oss allt som är gott. ;-) Ariel var en duktig distanshäst och kissade under pausen, det tar sig!
Efter lite fika och diskussion kring var vi egentligen kunde vara någonstans beslöt vi oss för att lita på L:s minne och fortsätta längs ängskanten för att försöka hitta grusvägen som skulle leda till Bemersberg, där Hampus bor och därifrån vi alla hittar hem. Redan efter några meter hittade vi grusvägen och belönades med tre väldigt ystra hästar som tyckte att det var superskoj att vi var igång igen. Det var lättare att ta sig fram längs grusvägen än den där tuffa stigen, så tempot ökade betydligt. När vi sedan var framme vid ridskolan passade vi på att galoppera på rakbanan. Ariel lyssnade så fint, men det märktes att hon blir tröttare av att galoppera än att skritta...
Efter rakbanan skrittade vi genom den lilla skogen och därefter längs asfaltsvägen ända till Björken. Där tog vi in på den gamla traktorsvägen och skrittade in mot Bälinge. Strax innan vi var framme kom det en traktor bakom oss som var nästan lika bred som vägen. Det fanns ingen plats för oss, så jag ropade åt de andra att vi skulle trava till närmaste avtagsväg. Ariel började lydigt trava under mig, medan de andra for iväg i glad galopp. Hm... Efter några meter lät jag även Ariel galoppera, något hon gjorde med lätthet. Uppenbarligen är hon inte lika trött som sin matte. ;-)
När traktorn passerat blev det skritt genom Bälinge, åter genom skogen vid klätterbacken och så sista grusvägen hem. Ariel var glad åt att vara hemma, men hon verkade inte ett dugg trött. Fina tjejen!
En ungefärlig mätning på kartan säger att vi red 12,8 km (ha ha) på 3 timmar 50 minuter. Det ger en fantastisk snitthastighet på 3,4 km/h. Så antingen red vi lite mer kringelikrokar än vad jag kan gissa mig till på kartan (fattas flera av vägarna vi red på) eller så var vi verkligen tre glada sniglar på promenad. :-P
Efter ritten fick Ariel en välbehövd dusch och hon passade på att sörpla lite vatten ur slangen också. Sedan fick hon återvända till hagen medan jag tog undan utrustningen och mumsade lite mer fika.
Det här måste vi göra om!
Så istället samlades jag, L på Krutow och M på Maggie i stallet för lite förberedelser. Jag hade en lerig Ariel att göra rent, då hon sovit djupt och nöjt när jag hämtat henne i hagen. ;-) Efter att leran åtminstone var hjälpligt avborstad åkte utrustningen på och det blev en hel del packning... Ariel fick ha flaskhållarna på sin sadel, Maggie hade sadelväskorna och Krutow fick en fullproppad easybootsväska.
När både ryttare och hästar var klara för äventyret skrittade vi iväg. Då det var väldigt varmt ute och hästarna inte var vana vid att ha packning, bestämde vi oss för att skritta nästan hela turen. Vi inledde med att rida bort till klätterbacken och via stigen i skogen komma ut på Åloppevägen. Men istället för att vända vänster ut på asfaltsvägen fortsatte vi istället längs en grusväg. Hästarna var glada och vi var fortfarande rätt övermodiga, men det försvann när grusvägen övergick i en stig.
Stigen var ganska knepig bitvis, det var stenar och rötter, blött på vissa ställen och både uppför och nedför. Jag var alldeles lyrisk, för så här bra träningsväg hade jag ingen aning om att det fanns så nära stallet. Eller, nära och nära, vi hade ju ridit i nästan en timme redan.
Då och då försvann stigen och vi blev osäkra hur vi skulle gå vidare. Men Ariel aka stigfinnaren lyckades alltid föreslå en riktning som efter några meter uppvisade svaga tecken på att vara en gammal stig. Så höll vi på i ytterligare en timme, sedan frågade jag om vi kanske skulle vända. Fyra timmar hade vi sagt att vi skulle sitta i sadeln och om ingen riktigt visste var vi var kanske det var säkrare att vända? Men L trodde att hon ridit på den här stigen för fem (!) år sedan och var positiv till att vi skulle komma fram vid golfbanan ganska snart. Så vi skrittade vidare och efter tjugo minuter klarnade allt upp, vi kom fram till en äng och på andra sidan låg golfbanan!
Vi lät hästarna vila en stund utan sadel och träns, Ariel var lite bekymrad över de där golfspelarna, men inte värre än att hon åt gräs mellan varven. Vi ryttare mumsade i oss fika, även om det framförallt var vätska som vi behövde. En läxa till nästa års långritt blir att planera fikat lite bättre, vi behöver inte ha med oss allt som är gott. ;-) Ariel var en duktig distanshäst och kissade under pausen, det tar sig!
Efter lite fika och diskussion kring var vi egentligen kunde vara någonstans beslöt vi oss för att lita på L:s minne och fortsätta längs ängskanten för att försöka hitta grusvägen som skulle leda till Bemersberg, där Hampus bor och därifrån vi alla hittar hem. Redan efter några meter hittade vi grusvägen och belönades med tre väldigt ystra hästar som tyckte att det var superskoj att vi var igång igen. Det var lättare att ta sig fram längs grusvägen än den där tuffa stigen, så tempot ökade betydligt. När vi sedan var framme vid ridskolan passade vi på att galoppera på rakbanan. Ariel lyssnade så fint, men det märktes att hon blir tröttare av att galoppera än att skritta...
Efter rakbanan skrittade vi genom den lilla skogen och därefter längs asfaltsvägen ända till Björken. Där tog vi in på den gamla traktorsvägen och skrittade in mot Bälinge. Strax innan vi var framme kom det en traktor bakom oss som var nästan lika bred som vägen. Det fanns ingen plats för oss, så jag ropade åt de andra att vi skulle trava till närmaste avtagsväg. Ariel började lydigt trava under mig, medan de andra for iväg i glad galopp. Hm... Efter några meter lät jag även Ariel galoppera, något hon gjorde med lätthet. Uppenbarligen är hon inte lika trött som sin matte. ;-)
När traktorn passerat blev det skritt genom Bälinge, åter genom skogen vid klätterbacken och så sista grusvägen hem. Ariel var glad åt att vara hemma, men hon verkade inte ett dugg trött. Fina tjejen!
En ungefärlig mätning på kartan säger att vi red 12,8 km (ha ha) på 3 timmar 50 minuter. Det ger en fantastisk snitthastighet på 3,4 km/h. Så antingen red vi lite mer kringelikrokar än vad jag kan gissa mig till på kartan (fattas flera av vägarna vi red på) eller så var vi verkligen tre glada sniglar på promenad. :-P
Efter ritten fick Ariel en välbehövd dusch och hon passade på att sörpla lite vatten ur slangen också. Sedan fick hon återvända till hagen medan jag tog undan utrustningen och mumsade lite mer fika.
Det här måste vi göra om!
Kommentarer
Trackback
