Fäste är underbart!

Efter skoningen åkte sadel (hurra för gjordförlängare), reflexgrejer, boots och sidepull på. Vi gav oss iväg med M och Maggie som sällskap, i mörkret... Fast jag hade min pannlampa som lyste vägen åt oss.

Ariel var först väldigt försiktig, ända tills hon insåg att hon hade fäste. Va? Hur hade det gått till? Fäste fast det var is? Lät henne trava några meter och hon blev så lycklig. Hon verkligen älskade sina nya skor.

Vi red i lugn skritt bortåt och racerskritt hemåt. Ariel skulle fort, fort hem och givetvis taggades hon av Maggie som travade förbi oss då och då. Bitvis blev jag så full i skratt av hennes glädje över fästet att jag inte orkade hålla in henne. Så lite flamsridning blev det.

På slutet gick hon dock i en riktigt fin skritt, men det var som jag sade till M, nu är hon som hon var i höstas när det riktigt pyser ur öronen på henne av arbetsglädje, men hon jobbas för lite för matte är feg. Men snart är det februari och då får vi börja trava, hoppas att det räcker för damen...

Åter i stallet var hon svettig på bringan, men fortfarande lyste det i ögonen på henne. Om jag vetat hur hon skulle reagera på skor hade jag nog slagit på dem tidigare. Frågan är nu om skorna någonsin kommer att få åka av...
Trackback
RSS 2.0