På upptäcktsfärd!
Igår hade jag stämt träff med L för en uteritt, men åkte till stallet tidigare för att få lite kvalitetstid med Ariel. Hämtade in henne från hagen och hamnade med T och Indra i paddocken. Där blev det dels lite träning på att bara stå stilla med matte och dels lite förflyttningar för tryck. Ariel skötte sig jättebra men tyckte att det var trååååkigt.
Inne i stallet fick hon stå i spolspiltan då jag ville tvätta svansen. Det var ju några plusgrader i alla fall och då gäller det att passa på. Svansen var vidrig rent ut sagt, jag tycker inte jag gör annat än tvättar den så fort jag får chansen, men ändå är första tvättvattnet alldeles mörkbrunt.
Med hyfsat ren svans åkte grejerna på, M och Maggie ville haka på oss på uteritten och eftersom Maggie och Krutow gärna triggar igång varandra på hemvägen så bestämde jag mig för att faktiskt rida Ariel på bett. Var ju tre månader sedan sist.
Eftersom klockan hunnit bli strax innan tre så åkte alla reflexer på också, Ariel har nu reflexbenskydd fram, reflexband bak, reflexridtäcke och reflexbrösta. Sedan har matte reflexjacka och reflexöverdrag på hjälmen. Tror nog vi syns även i mörker.
Vi bestämde oss för att rida bort till flygfältet, även om ingen utav oss riktigt visste hur man kom till själva flygfältet (vi får rida där). För Ariel blev det först den vanliga vägen ut mot rakbanan, men istället för att ta till höger och in på rakbanan tog vi till vänster. Vid ett tillfälle blev Krutow upprörd för någonting och backade in i Ariel, som backade ned i diket för säkerhets skull. Ingen skada skedd och det var det enda missöde längs vägen.
Jag red Ariel bitvis på kort tygel och det var riktigt härligt att känna hur hon börjat få förtroende för bettet. Jag är ovan vid att rida på kort tygel i skritt, men jag försöker att vara så följsam men ändå stadig som möjligt. Vill inte förstöra hennes mun.
Framme vid flygfältet (tror jag, allt var översnöat men vi såg ett parkerat plan) fanns det en rak, fin väg som vi travade på. Ariel var supertaggad i början och skyndade sig förbi de andra hästarna, men allt eftersom hennes ork tröt så blev hon lättare att hålla i en bra trav. Minns att hon var likadan i höstas, de första meterna vill hon gärna jaga iväg fort bara för att hon äntligen får trava.
På hemvägen blev det en kort stund i trav, sedan tyckte de andra att det var lite för mycket skritt och travade ifrån oss. Jag brukar påpeka varje gång jag rider ut med någon att det är helt okej att lämna oss och rida snabbare, det är bara nyttig träning för Ariel att bli ifrånsprungen.
Så de andra hästarna försvann i fjärran medan Ariel skrittade på i lugn takt på lång tygel. Visst frågade hon ett par gånger om vi inte skulle öka till trav, men jag behövde inte ta i tyglarna överhuvudtaget.
Hemma var det en trött och nöjd Ariel som blev avskött och stretchad. Hon gäspade många gånger och verkade väldigt nöjd med ridturen. Jag gillar när hon blir så där lagom trött, inte så jag kört helt slut på henne, utan så att hon tycker att det är lagom tufft.
Efter kraftfoder blev det ut i hagen igen, där Lucky ivrigt väntade på hennes återkomst. Ariel ställde sig dock och drack en lång stund innan hon vände sina omsorger till "sin" fölunge.
Inne i stallet fick hon stå i spolspiltan då jag ville tvätta svansen. Det var ju några plusgrader i alla fall och då gäller det att passa på. Svansen var vidrig rent ut sagt, jag tycker inte jag gör annat än tvättar den så fort jag får chansen, men ändå är första tvättvattnet alldeles mörkbrunt.
Med hyfsat ren svans åkte grejerna på, M och Maggie ville haka på oss på uteritten och eftersom Maggie och Krutow gärna triggar igång varandra på hemvägen så bestämde jag mig för att faktiskt rida Ariel på bett. Var ju tre månader sedan sist.
Eftersom klockan hunnit bli strax innan tre så åkte alla reflexer på också, Ariel har nu reflexbenskydd fram, reflexband bak, reflexridtäcke och reflexbrösta. Sedan har matte reflexjacka och reflexöverdrag på hjälmen. Tror nog vi syns även i mörker.
Vi bestämde oss för att rida bort till flygfältet, även om ingen utav oss riktigt visste hur man kom till själva flygfältet (vi får rida där). För Ariel blev det först den vanliga vägen ut mot rakbanan, men istället för att ta till höger och in på rakbanan tog vi till vänster. Vid ett tillfälle blev Krutow upprörd för någonting och backade in i Ariel, som backade ned i diket för säkerhets skull. Ingen skada skedd och det var det enda missöde längs vägen.
Jag red Ariel bitvis på kort tygel och det var riktigt härligt att känna hur hon börjat få förtroende för bettet. Jag är ovan vid att rida på kort tygel i skritt, men jag försöker att vara så följsam men ändå stadig som möjligt. Vill inte förstöra hennes mun.
Framme vid flygfältet (tror jag, allt var översnöat men vi såg ett parkerat plan) fanns det en rak, fin väg som vi travade på. Ariel var supertaggad i början och skyndade sig förbi de andra hästarna, men allt eftersom hennes ork tröt så blev hon lättare att hålla i en bra trav. Minns att hon var likadan i höstas, de första meterna vill hon gärna jaga iväg fort bara för att hon äntligen får trava.
På hemvägen blev det en kort stund i trav, sedan tyckte de andra att det var lite för mycket skritt och travade ifrån oss. Jag brukar påpeka varje gång jag rider ut med någon att det är helt okej att lämna oss och rida snabbare, det är bara nyttig träning för Ariel att bli ifrånsprungen.
Så de andra hästarna försvann i fjärran medan Ariel skrittade på i lugn takt på lång tygel. Visst frågade hon ett par gånger om vi inte skulle öka till trav, men jag behövde inte ta i tyglarna överhuvudtaget.
Hemma var det en trött och nöjd Ariel som blev avskött och stretchad. Hon gäspade många gånger och verkade väldigt nöjd med ridturen. Jag gillar när hon blir så där lagom trött, inte så jag kört helt slut på henne, utan så att hon tycker att det är lagom tufft.
Efter kraftfoder blev det ut i hagen igen, där Lucky ivrigt väntade på hennes återkomst. Ariel ställde sig dock och drack en lång stund innan hon vände sina omsorger till "sin" fölunge.
Trackback
