Skritt
Tog in henne i stallet och gjorde i ordning, sedan blev det skritt första delen av lågpulsrundan, cirka 6,3 km. En ganska händelselös ridtur, trots att Ariel var ganska mycket på tårna då det blåste och dessutom rejält irriterad. Jag vet inte riktigt vad som händer med oss nu, men det känns som vi alltmer närmar oss en period av tonårstrots. Jag ser inte fram emot det...
Åter i stallet var hon inte ens svettig under sadeln, så jag borstade henne lite som hastigast och släppte ut henne igen. Med munkorg och flughuva, så får vi se hur länge de sitter på. ;-)
Tufft träningspass
Fick gå och leta en stund efter Ariel i hagen, hon hade tagit av sig munkorgen (igen), men den här gången såg jag den inte. Den trasiga flughuvan hade hon dock fortfarande på sig, för den tycker hon om. ;-)
Tog in i stallet, borstade och tog på utrustning. Pulsmätaren åkte på igår, för planen var att intervallträna i galopp. Skrittade iväg bort mot rakbanan, första fem minuterna fick vi sällskap av D och Totte. Givetvis skulle Ariel tävla i skritten och hugga efter Totte. Men när Totte vände hemåt igen brydde hon sig inte alls, utan fortsatte ivrigt framåt med spetsade öron. Då var hon förlåten för sin tävlingsinstinkt. :-P
Vi travade lite på asfalten som uppvärmning till galopperandet, sedan var vi framme vid rakbanan. Jag kollade klockan och även pulsklockan. Så galopperade vi iväg i en helt okej galopp, hon har definitivt ett annat driv i kroppen ute jämfört med på banan. Fattade galopp direkt på hjälpen också. Vi fick bryta av ett par korta sekvenser till trav, då hästarna parallellt med rakbanan var lite för spännande att titta på och när en presenning fladdrar. Men jag föredrar att hon bryter av framför att hon rusar, så det var bara att fatta om när hon kändes lugn igen.
Vid rakbanans slut kunde jag konstatera att vi galopperat nästan exakt två minuter, fast nu kommer jag ju inte ihåg hur lång rakbanan är. :-S Vi pustade ungefär en minut innan pulsen gått ned under 100 spm, sedan galopperade vi hela vägen tillbaka. Arbetspuls runt 130-160 spm. Jag stod upp i lätt sits bägge gångerna, men när vi nått rakbanans början igen och Ariel fått pusta lite till (tog lite längre tid att komma under 100 spm, men så började pulsmätaren krångla också) så blev det två kortare galopper, runt 1 min vardera, där jag satt ned i sadeln.
Jag är lite fånig har jag märkt, så fort jag känner mig osäker på om hon kommer att hålla galoppen så ställer jag mig upp istället för att sitta kvar. Jag känner mig uppenbarligen tryggare i lätt sits på henne. Det är bara att träna bort det. ;-)
På hemväg blev det lite blandat trav, skritt och galopp. Pulsmätaren hade fått fnatt, så ibland visade den riktigt konstiga värden. Framförallt när vi skrittade, då hade Ariel 59 spm, men det har hon garanterat inte efter att hon travat eller galopperat en stund, runt 80 spm är mer korrekt. Vilket också var vad klockan visade när jag försökte ändra läge på elektroden under sadeln. Suck! Teknikkrångel vill jag inte ha...
Åter vid stallet skrittade vi in på ridbanan (till Ariels förvåning) och jobbade lite med galoppen där med. Ariel tar definitivt inte skänkelhjälpen lika lätt på banan som ute, så något mindre bjudning är det. Men sedan blir hon extremt känslig när jag ger vändande hjälper i galopp, så hon skär av kortsidan som en omhoppningssväng och jag (den oerhört skickliga ryttaren... not...) hamnar på utsidan av henne i svängen, hon tappar balansen och saktar (snällt) av till trav. Jag tror att mycket har att göra med att jag inte använder innerskänkeln tillräckligt och hon inte lyssnar till den så mycket som hon borde, men nu har jag i alla fall börjat förstå vad det är som händer. Vi fick till några hyfsade svängar på slutet, men det berodde mest på att jag fuskade och stöttade med yttertygeln. Ponnybusridning kallas sådant, men ibland måste man fuska så man kan sluta med en övning som känns bättre. ;-)
Ariel var ganska trött när vi skrittade av och jag kan erkänna att jag också var det. När vi väl var tillbaka vid stallet hade det börjat mörkna, så Ariel fick sig en välbehövlig dusch (mycket intorkad svett i pälsen!) innan hon fick gå ut i hagen med de andra. Jag rengjorde bootsen och pulsmätaren, sedan ignorerade jag övrig utrustning och åkte hem. Får synda för det idag istället. :-P
Banhoppning utan motor
Igår var det hoppträning igen, som inleddes med att jag fick Ariel besiktigad av ett försäkringsombud. Jag har höjt livförsäkringen och då behövdes det kollas så Ariel var frisk och kry. Ombudet kände igenom en fläckvis lerig Ariel och så fick vi visa skritt och trav vid hand. Inget att anmärka på och Ariel uppförde sig snällt.
Sedan fick hon stå i stallet medan jag och M byggde bana. Det blev sex hinder, två hinder efter varandra på vänster långsida med cirka 21 meter emellan, det ena ett plank och den andra en oxer. Sedan två koppelräck på andra långsidan, en kombination med 10 meter emellan. Sedan hade vi två hinder på bruten diagonal, varav det ena en grind och det andra en oxer.
Nöjda med vårt hinderbyggande återvände vi till hästarna och gjorde dem klara för ridning. Vi hann skritta ut en sväng tillsammans med L på Diana (hennes shagyaarab) och M på Alektor. Ariel verkade ganska ofokuserad och det var en känsla som följde med mig in på hoppbanan.
Vi värmde upp med volter i trav och lite galopp här och där, Ariel svarade fint på hjälperna och galopperade en hel kortsida (heja!) innan det var dags att hoppa lite. Först fick vi jobba över hindren på vänster långsida, vi skulle vända rätt upp, flytta hästen i sidförande förbi det första hindret och sedan lugnt trava över andra hindret. Efter hindret var det rätt upp igen (på andra kortsidan), sidförande förbi hindret man precis hoppat och så hoppa över det andra hindret.
Ariel och jag hade lättare i vänster varv, där jag red mer fokuserat på något knepigt vis. I höger varv fick vi jobba på lite innan hon hoppade lika fint på planket som på oxern.
Sedan skulle vi komma på en linje mot ena koppelräcket i kombinationen, vända på volt och komma på det andra, så vi gjorde åttvolter med hindren kombinerade. Det var ruskigt svårt, speciellt som Ariel inte ville fatta galopp när jag ville. Några gånger fick vi komma i förvänd galopp bara så vi skulle komma över hindren, och jag fick än en gång tillsägelse om att jag måste träna galoppen på Ariel. Det kändes tungt i magen, som om vi inte alls tränat något senaste veckorna och inte fått några framsteg heller. :-(
Sedan fick vi avsluta genom att hoppa en hel bana. Den började med snett igenom över grinden, sedan långsidan med plank och oxer, snett igenom över andra oxern och ut på planket igen. Därefter sista långsidan med kombinationen.
Första varvet jag red Ariel över banan gick det urdåligt. Vi föll tillbaka i trav hela tiden och jag fick ingen ordning på någonting. :-( Över hindren kom vi, faktiskt utan att riva, men det säger mer om Ariels hoppvilja än om någon typ av skicklighet.
V förklarade att jag måste hålla galoppen, strunt samma vilken galopp det blir, men hon måste galoppera över hindren och hon måste ha tryck i galoppen. Vi provade en gång till samma bana och här råder det lite delade meningar om hur det egentligen gick. V, L och M tyckte att det såg superbra ut, att jag verkligen fick igång galoppen, Ariel galopperade ganska snäva svängar utan att tappa galoppen och hon hoppade riktigt fint på alla hinder. Själv upplevde jag det som att jag jagade Ariel runt banan, att jag slarvred, flaxade med armarna och sparkade henne i sidorna hela tiden.
Kände mig så ledsen när jag avslutade rundan och var inte alls beredd på beröm från V och glada kommentarer från L och M. Vi skrittade ut en sväng tillsammans och då kom tårarna. L och M försökte peppa och förklara att det hade sett riktigt bra ut, en enorm förbättring jämfört med första rundan. Men jag kände mig mest som en djurplågare än en duktig hoppryttare.
När vi skrittat av hästarna fick Ariel en behövlig dusch, flughuva och munkorg på och sedan gå ut i hagen och vara nöjd med sig själv. Det var först därefter som jag pratade med V, som förstås satte fingret på vad det var jag känt.
Förra hoppasset hade Ariel inte haft så mycket egen motor, men då hon var brunstig hade jag en bra ursäkt och kunde stötta henne med skänklar och säte så hon ändå genomförde träningen. Men igår var Ariel allmänt loj, förmodligen på grund utav vädret, och jag som är van vid en pigg häst som överbjuder på alla hinder, fick plötsligt börja rida och stötta på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Det som de andra såg som stöttning, upplevde jag som att jag tvingade henne runt banan. Men som V sade, hon skulle aldrig hoppa om hon själv inte ville.
Jag kände mig ändå ganska deppig när jag åkte hem och det tog ett bra tag innan jag faktiskt fick in i min hjärna att vi hade tagit oss runt hela banan i galopp, utan att nudda ett hinder. Hon är fantastisk, min älskade Ariel, som alltid ställer upp för mig och litar på mig oavsett vad jag utsätter henne för.
Så givetvis kommer tvivlet, borde jag ställa upp på startfälttävlan med henne redan nu, eller skall jag träna ett år till och se till så vi med lätthet kan klara uppgifterna?
Terränghinder!!!
Känner mig så taggad inför startfälttävlan om 19 dagar, dressyren lär gå åt skogen men hoppningen och terrängen kommer bli så skoj! Här är bilder på hinder vi förmodligen kommer att hoppa.
Tja, den kändes ju alldeles lagom, tror inte ens Ariel kommer att hoppa över. :-P
Hua, den kändes otäckt hög. Men den kanske inte ens är med...
Den såg lite lagom hög ut, och liknar den vi hoppade i Helgum. Så visst klarar vi den!
Lite rejälare hinder, men fortfarande så lågt att jag tror vi klarar det galant.
Vattnet kommer att bli skoj, frågan är mest om vi kommer genom det eller om Ariel stannar och badar...
Lite högre hinder, men fortfarande ganska roligt. Det här vill jag hoppa!
Tja, bildäck kanske hon kikar lite på, men det kändes inte heller läskigt.
Söt liten stock, hoppas det är första hindret!
Större stock, men den kan vi nog klara bara jag vågar driva henne i galoppen.
År för år
2008
2009
2010
2011
Skritt längs ny spännande väg!
När M kom med Alektor åkte grejerna på och så skrittade vi iväg. Jag provade att ha sidepullen med bett påkopplat, men jag är inte helt nöjd med hur det ser ut. Bettringarna sticker liksom ut en bit, då nosremmen är så tjock. Får se om jag köper ett nytt träns till tävlingsdebuten.
Vi skrittade hela turen, vilket var väldigt skönt för både oss och hästarna. Roligt att ha sällskap när det bara är skritt som gäller, annars blir man lätt uttråkad. Igår provade vi att fortsätta efter rakbanan, över 272:an och fram till Åkerby kyrka. Sedan försökte vi binda ihop den vägen med en del av Morberga-rundan och efter att ha gått fram och tillbaka längs en äng ett par gånger hittade vi så rätt. Heja oss!
Så nu har vi hittat ytterligare en runda där man inte behöver vända tillbaka eller rida samma väg två gånger. Toppenbra! Nya rundan är 7 km lång och ganska perfekt om man bara vill skritta. Men jag tror att jag kan binda ihop den med lite andra småvägar så den kan göras mycket längre. Toppenbra!
Ariel var väldigt nöjd när vi var hemma, hon trivs verkligen med att enbart skritta ett pass per vecka, även om jag inte alltid hinner med alla pass jag vill. Hon fick faktiskt varken dusch eller massage, utan det blev direkt ut i hagen och dricka vatten som gällde.
Nästa vecka hoppas jag hinna rida fyra pass (galoppträning, hoppträning, lågpuls och skritt) och longera ett pass. Det gäller att vi är igång till ridlägret om två veckor. :-)
Galopp och bettfunderingar
Vi travade lite på asfalt innan vi var framme vid flygfältet och galoppsträckan. Som vanligt blev det galoppfattningar bortåt och bibehållen galopp hemåt. Jag tyckte inte att galoppfattningarna gick särskilt bra, jag fick inte så mycket flyt i dem. Det tog flera meter innan Ariel fattade på hjälpen och i avsaktningarna ramlade hon nästan ned i skritt. Inte bra alls. :-( Jag hade fortfarande det där knepiga stödet i munnen, men efter lite rannsakande hos mig själv tror jag att jag förstått vad som hänt.
Jag har ju bytt bett på Ariels dressyrträns, från novabettet till ett tredelat med fasta ringar. Detta då vi inte får tävla på novabettet och hon behöver vänjas vid tredelat. Hittills har jag bara longerat och ridit Centrerad ridning på det tredelade, förutom i torsdags då vi red det där katastrofala dressyrpasset själva. Idag hade jag också dressyrtränset och fick samma känsla i handen. Som om Ariel verkligen hänger i handen när hon blir lite för trött i rörelsen. Men egentligen handlar det om att det tredelade bettet ger mig en annan, kraftigare känsla än novabettet. Ariels reaktion är densamma, men jag känner den bättre. Så det är i alla fall en positiv slutsats, även om jag nu måste vänja mig vid känslan. ;-)
På tillbakavägen blev det en helt okej galopp hela vägen, jag provade att sitta ned i galoppen. Inte riktigt lodrät sits, men mer i sadeln än trepunktssits. Jag växlade lite med tvåpunktssits också, även om känslan faktiskt blev bättre när jag satt i sadeln. Ariel jobbade på bra i galoppen och övergången till trav blev också okej.
Sista biten innan vi skulle skritta av travade vi också, Ariel bjöd på en ivrig trav, men genom att tänka att magen skulle fram kunde jag dämpa henne något. Tänk vad sitsen gör skillnad! När hon fått en trevlig trav framåt beslöt jag mig för att testa lite nedsittning och plötsligt stämde allt. Det skumpade överhuvudtaget inte, utan det var mer som att vi flöt fram på vägen. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att vi töltade. Men det var helt enkelt jag som äntligen rörde mig i samma takt som Ariel. Underbart!
Efter en lång stunds skritt var vi hemma igen och Ariel fick sig en avduschning. Det var behövligt, galopper och kvavt väder tillsammans ger en ganska svettig häst. Hon var väldigt nöjd över duschen och ännu mer nöjd när hon fick gå ut i hagen igen. Fina tjejen!
Det förhatliga dressyrprogrammet vi skall rida
A Inridning i arbetstrav
C Höger varv
CM Arbetstrav
MK Vänd snett igenom med förlängd steglängd (lättridning eller nedsittning)
KA Arbetstrav
AC Serpentin med 3 bågar
CHEX Mellanskritt
XBF Arbetstrav
Mellan F och A Höger arbetsgalopp
A Volt till höger med 20 m diameter
AK Arbetsgalopp
KH Förlängd språnglängd
HM Arbetsgalopp
MBX Arbetstrav
X Halt – stillastående ca 6 sek – framridning i arbetstrav
XEK Arbetstrav
Mellan K och A Vänster arbetsgalopp
A Volt till vänster med 20 m diameter
AF Arbetsgalopp
FM Förlängd språnglängd
MH Arbetsgalopp
H Arbetstrav
EBE Ett varv på mittvolten (20 m diameter); lättridning och längning av hästens form genom att låta tygeln glida ur handen
E Nedsittning och korta tyglarna
EKA Arbetstrav
A Vänd rätt upp
X Halt - hälsning
Utridning i fri skritt
Hopplöst dålig
Ariel gick själv i en hage bortanför stallet, då Alektor var och socialiserade sig med fölungen. Hon verkade ganska tillfreds med att gå själv, ända tills jag kom och hämtade henne och hon insåg att hon var helt själv. :-P
Tog in i stallet, borstade och kratsade hovarna. Hon har definitivt börjat fälla sommarpälsen, så nu är det tydligen höst... Sedan fick hon stå och sova i ensamhet (inga problem det heller) medan jag gick till ridbanan och mätte upp en 20x40-metersbana. Äntligen fick jag användning av konerna jag köpte 2008 ( http://habina.blogg.se/ariel/2008/july/saker-jag-kopte-i-tingsryd.html ), även om kon C försvunnit i förra stallet.
Tillbaka i stallet tog jag på Ariel sadel, boots och träns och så gav vi oss iväg till ridbanan. Värmde upp genom att skritta hela programmet och säga rörelserna högt för mig själv. Det kändes rätt okej, även om jag märkte direkt att jag placerat K, H, M och F lite väl nära hörnen...
Sedan började jag försöka rida programmet rakt igenom. Det gick sådär, kändes väldigt obalanserat från Ariels sida och som om hon var lång och väldigt stum i munnen. En blä-känsla helt enkelt. Sedan när det var dags för galopp så började Ariel älga på i värsta travar-traven och jag red som en kratta med knäna uppe vid öronen (ni fattar vad jag menar va?). Efter två, tre försök som alla slutade likadant stod jag (helt ärligt) och bölade i mitten på ridbanan.
Det var då M kom till min räddning. Hon frågade försiktigt vad som var fel, lotsade mig igenom det hela och fick mig att istället fokusera på de bra sakerna. Så Ariel och jag kämpade på med övergångar mellan trav och skritt, samt ökning av travstegen istället för att galoppera. Jag hittade en mjuk fin trav där jag kunde sitta ned (!) utan problem och Ariel kändes också nöjd.
Ur den traven kunde jag sedan lugnt fatta galopp, galoppera en långsida här och en långsida där och vips kunde jag även galoppera en kortsida. Hm... Där nöjde vi oss med dressyren, ingen idé att kämpa med galopp på volt när vi knappt klarade av den rakt fram.
Jag skrittade av Ariel avsuttet och fick prata av mig ännu mer med snälla M. Insåg att det faktiskt var okej att inte lyckas till 100 % varje dag, att inte ha den där perfekta, flytande känslan jämt. Dessutom måste jag få in i mitt huvud att vi får misslyckas totalt med dressyrprogrammet, så länge jag inte ramlar av får jag ändå fortsätta till hopprovet...
Ariel var nöjd när vi kom in i stallet igen och ännu nöjdare var hon när hon fick gå tillbaka till lösdriftshagen och träffa de andra hästarna. Jag passade på att skritta dit barbacka och njöt av lite värme från min älskade häst.
Såhär dagen efter känns det bättre, men det blir ingen mer dressyr på Ariel i helgen (däremot Hampus och Maggie...) utan vi skall ha roligt ute i skogen istället.
Det svåra blir så lätt
Igår var det dags för andra lektionen i centrerad ridning. Snälla M hade tagit in Ariel i stallet, så det var bara att borsta och sadla. Vi hann skritta fram lite och försöka återfå känslan från sist innan A var på plats. Jag provade även att sitta ned lite i traven på Ariel, men det slutade hela tiden med att hon saktade av. När jag påpekade det för A lovade hon att vi skulle få testa lite trav på slutet av lektionen.
Så började vi med att försöka hitta höfterna igen. Vi rörde höfterna i en cirkelrörelse bakåt och när det kändes bra fick vi börja att röra höfterna snabbare eller långsammare. Hästarna svarade med att öka eller minska steglängden. :-)
När vi rörde höfterna riktigt långsamt var det bara att stanna i rörelsen så stannade hästen. Sedan fick vi prova att röra höfterna åt andra hållet, dvs framåt, för att få en annan reaktion hos hästen. Jag fick inte riktigt till det först, men med lite lotsning av A så började mina höfter samarbeta och Ariel svarade snällt med att rygga. Varje gång jag förde höften framåt, tog hon ett steg bakåt. Så häftigt!
A berömde Ariel för att vara så känslig och lyhörd, hon läser av mig hela tiden och vill verkligen göra rätt. <3
Sedan fick vi börja hitta våra axlar och det var svårare. Jag har haft stora problem med smärta i rygg- och axelparti och tidigare under dagen hade jag fått den första av många massagebehandlingar. Det gjorde att minsta rörelse med axlarna smärtade och nu skulle vi försöka hitta hästens rytm i våra axlar. Aj... Berättade för A om min smärta och jag fick inte röra axlarna mer än att det fortfarande kändes bra. Så det var små, små rörelser jag gjorde.
Tanken var att vi sedan skulle hitta ett samspel mellan axel och höft, men det blev lite överkurs för mig. Jag tror jag fick till det några steg här och där, men inte något som kändes som ett flyt. Mest lullade jag bara runt och var förvirrad. :-P Men så fick vi tillsägelse att gå ut på spåret och peka med ytteraxeln in mot spåret. Ariel svarade lydigt med att göra en volt, men då fick jag order att hålla emot lite lätt med skänkeln och inte peka så "stort" med axeln. Resultatet blev att Ariel gjorde en mjuk och fin öppna längs hela långsidan!
När vi provat öppna i bägge varven och det bara flöt, så fick vi göra en ruskigt rolig övning. Vi skulle skritta med kontakt med hästens mun, känna att armbågarna var väldigt tunga, vilket gjorde att handen blev väldigt lätt. Sedan skulle vi bara lägga ned ena handen, så handflatan pekade uppåt. Resultatet? Hästen svängde åt det håll man "liftade". :-D Vi fick testa det några gånger och ha riktigt roligt, innan A visade vad som egentligen hände i våra kroppar. För bara genom att ändra handen, ändrades hela vår kropp och det blev självklart för hästen att vända. Så lätt det blev!
När vi ändå var igång och skrattade åt hur enkel ridningen kunde vara, så fick vi trava lite. Vi skulle tänka på att höfterna drev upp hästen i trav, men det gick sådär. :-P Ariel gick med allt snabbare steg, men trav blev det först när jag lade till skänkeln. Sedan skulle vi trava så länge det kändes bra och därefter bromsa med magen. Tanken är att det blir fler och fler bra steg innan övergången till skritt kommer och på så vis vänjer sig hästen vid att nedsittning i traven är riktigt behaglig. Jag gillar idén, den gör att så fort jag känner mig i obalans så får jag sakta av till skritt och återfinna balansen.
När lektionen var slut var både jag och M så peppade och ville bara fortsätta att rida och rida och rida. Hästarna var förstås inte särskilt svettiga då de mest skrittat, men åtminstone Ariel var trött mentalt. Det är lite svårt att vara koncentrerad hela tiden, när matte plötsligt börjat få ordning på ridningen...
Tillbaka i stallet fick hon flughuvan på innan hon och Alektor fick gå till en egen liten hage. Det är lite omflyttningar i hagarna just nu, men snart hoppas vi att alla hästarna kan gå i stora sommarhagen.
Inför tävlingsstarten...
Ja, givetvis behövs det lite ny utrustning! Eftersom TR kräver ridstövlar eller shortchaps så har jag köpt mig ett par sådana här:
Det skall bli oerhört intressant att se om de passar mina ben, men 500 kr kändes som okej att chansa med, än att köpa ett par stövlar direkt à 2 500 kr...
Sedan måste vi även ha nummerlapp
Medical card
Och givetvis vita ridbyxor...
Sedan måste jag bara bestämma mig för om jag skall kosta på min en snygg ridskjorta att ha under säkerhetsvästen eller om jag skall köpa något billigare på Kappahl...
Ren och fin
Hon var ruskigt smutsig, hade jag varit säker på att varmvattnet räckt hade jag nog schamponerat en gång till. Men det får bli ett nytt bad någon dag framöver när vädret är lika fint som idag.
Efter badet promenerade vi en stund så hon blev torr, sedan klippte jag manen lite halvsnabbt och bad M hålla henne medan jag fotade. Blev ett helt okej foto bland många lite mindre smickrande.
Hon är fortfarande läskigt fet, men det går åt rätt håll och jag måste bara fortsätta sätta på munkorgen när hon är i hagen. Fast jag glömde det idag. ;-) Däremot fick hon på sig flughuvan och en rejäl dusch av flugsprayen, så hoppas jag att hon får vara ifred från de små kräken.
På tisdag är det dags för Centrerad ridning igen, jag längtar!
Lågpulsträning på ny runda
När vi skrittade iväg från stallet hade jag fasligt sjå att få Ariel att skritta tillräckligt snabbt för att pulsmätaren inte skulle pipa. Den har alarm på 60 spm som lägst och 131 spm som högst och nu tangerade hon 59 spm hela tiden. Vi som aldrig lyckats med det uppe i Helgum, funderar på om hon rent generellt hade en högre stressnivå där uppe, om det helt enkelt var mer kuperat redan från första skrittsteget eller om hon faktiskt blivit lite mer tränad nu. Jag hoppas på det sista. ;-)
När vi skrittat igång blev det trav nästan hela passet. Visst fanns det snuttar där vi var tvungna att skritta, framförallt ställen där Ariel blev tveksam och ville kika lite extra. Ett ställe galopperade vi också, men efter en stund var hon uppe i 135 spm i galoppen och då fick vi nöja oss med trav igen. Men det är bra, även om hon bara kan galoppera några språng här och där så är det ändå variation till traven.
Vi travade en del på asfalt också, men jag blev lite hönsig och lät henne skritta ibland också. Det skall bli intressant att känna på benen idag och se om de reagerat på belastningen. På ett ställe träffade vi på en massa får som trodde att Ariel var deras bästa kompis, så de kom bräkandes i full fart, säkert fyrtio får... Ariel tyckte de såg intressanta ut, men blev varken rädd eller stressad. Så himla skönt att hon är fårsäker. :-)
Många bilar passerade förstås också, men inte heller de var hon intresserad av. Det är villaträdgårdarna som är hennes grej, de och alla stora stenar man kan snegla på. Men med lite träning kommer vi kunna bemästra även de rädslorna.
Ariel blev bara piggare och piggare ju längre vi red, så sista travsträckan låg hon på ordentligt och tyckte att jag var jobbig som gjorde halvhalter. Men hon får inte trava så fort än, även om pulsen höll sig runt 125 spm så måste hon trava lugnt tills kroppen anpassat sig till underlaget. Ariel tyckte att jag var en tråkmatte, men så länge hon ändå lyssnar så är jag nöjd.
Turen som sådan kändes riktigt perfekt. Jag hade tänkt ut en tur med hjälp av kartan, med både blandat underlag och olika miljöer. Vi kom även en sväng förbi klätterbacken, vilket jag ser som en bonus. Längdmässigt är turen 9,6 km och vi behöver inte vända tillbaka någonstans. Så skönt!
Åter i stallet tog det inte många sekunder för pulsen att komma ned i 60 spm. Då hade vi i och för sig skrittat den sista kilometern, en läxa till nästa år blir att kolla hur långt innan stallet jag måste skritta för att snabbt få ned pulsen till 60 spm.
Ariel fick sig en ordentlig avsvampning över hela kroppen förutom huvud och kors. Hon njöt verkligen, även om det varit perfekt distansväder (mulet med regn i luften) så var hon svettig under sadeln och vem tackar nej till ljummet vatten? :-)
Pricken över i blev förstås när hon fick rulla sig i leran i hagen och lyckades rulla över, så bägge sidorna fick mycket lera på sig. Vänta bara till det blir varmt och fint väder igen, då blir det schamponering av lortig häst...
Piggelina
När jag väl klivit in i sommarhagen kom Ariel travandes (!) emot mig med spetsade öron. Åh vad sådant värmer mattehjärtat. <3 Vi myste hela vägen tillbaka in i stallet, där Ariel träffade en katt och givetvis blev upptagen med annat. Kattvård är viktiga saker. ;-)
Tog på tömkörningsgjord, skydd och träns innan vi promenerade till ridbanan. Där fanns det ett litet hinder med vattenmatta, bommen var tillräckligt låg för att man skulle kunna gå över den. Lät Ariel traska över, hon klev på vattenmattan både före och efter bommen, så hon är definitivt helt obrydd. Sedan vände vi och travade över, då hoppade hon ordentligt utan att röra mattan. Duktig tjej!
Sedan värmde vi upp på stor volt i trav och galopp. Ariel var väldigt ivrig, så hon fick sköta sig själv ganska många varv, där hon blandade trav och galopp efter eget huvud. Efter varvbyte och ungefär lika mycket bus i andra varvet åkte inspänningen på och hon fick jobba. Jag tycker att hon stödjer bättre och bättre på bettet i trav, men i galopp är det huvudet upp som gäller. ;-)
Försökte hålla galoppen flera varv, då blev hon trött och väldigt springig i fattningarna. Ett par gånger i höger varv blev det fel galopp eller korsgalopp, men inte i vänster. Vet inte om det berodde på trötthet (jobbade i vänster varv först) eller att hon tyckte höger galopp var svårare. Testade även liten volt i trav och bakdelsvändning i skritt. Inga problem alls!
Mycket nöjda bägge två skrittade vi tillbaka till stallet. Där fick hon lite flugspray på sig, men eftersom hon inte var svettig (perfekt, svalt väder igår!) så blev det ingen avsvampning. Koll av hovar och sedan tillbaka till hagen igen.
Om en månad...
14 augusti är det startfälttävlan hos Säfva. Om allt går vägen kommer Ariel och jag att vara med. Så spännande!
Först kommer vi att rida ett dressyrprogram, det är i alla gångarter med svårigheter som 20 meter volt i galopp (oj, måste vi galoppera i rätt galopp?), ökningar i både trav och galopp, de förhatliga serpentinbågarna samt ett par halter på diverse olika ställen.
Sedan skall vi hoppa en bana med 7-9 hinder, där maxhöjden är 60 cm. Om vi får mer fel än 20 så slutar vår dag där, annars är det visning vid hand följt av...
Terrängmomentet! 8-12 hinder längs en bana som är 800-1200 meter lång. Höjden är max 60 cm och farten är fri, även om jag lär vara lite för feg för att våga rejsa ordentligt.
Det jag egentligen fasar mest för är att köra transport, men någon gång måste vara den första och jag behöver en liten morot för att komma igång med träningen.
Heja oss!
Träningsupplägget fram till startfälttävlan blir intressant, nästa tisdag är det Centrerad ridning, sedan har vi en hoppträning veckan därpå, sedan tre dagars ridläger veckan därpå och så vila ända fram till startfälttävlan. Får se hur bra det går. ;-)
Ariel 4 år!!!
Idag fyller finaste Ariel fyra år och runt om i landet flaggas det för henne. Eller var det kanske för kronprinsessan? ;-)
Tänk att lilla tjejen blivit så vuxen! Någon dagsfärsk bild har jag inte, utan ni får nöja er med en från när hon var sex månader...
Riktig banhoppning!
Igår var det dags för hoppträning igen. Eftersom jag jobbar som jag gör, så var M snäll och tog in Ariel åt mig. På så vis hann jag faktiskt göra i ordning henne och skritta fram innan träningen började.
Ariel verkade ganska frånvarande när jag borstade henne och ganska snart fick jag reda på varför. Hon var tokbrunstig! Jag har ju varit lite bekymrad över att jag inte sett henne brunsta sedan i oktober, men kanske har jag missat det i april och i maj hade hon ju ingen anledning att brunsta då hon gick själv.
Jag fick kratsa hovarna även om hon var lite seg att lyfta på benen och hon försökte inte trycka in mig mot väggen heller. Framsteg! Kanske har hon blivit lite mognare även när det kommer till brunsterna.
Tog på sadel med svanskappa, senskydd och boots fram samt hopptränset. Sedan skrittade vi iväg med M och Alektor, L och hennes shagyaarab (minns inte namnet!) och L och Krutow. Det blev en ganska lång framskrittning då den tidigare gruppen inte var riktigt klara.
På ridbanan värmde jag upp med lite trav och ett par långsidor i galopp. Tog faktiskt ett par kortsidor i galopp också och någonting har uppenbarligen hänt med galoppen. Om det är alla fattningar vi gjort, alla långa, lugna galopper eller bara så enkelt att jag slappnat av mer i galoppen, det låter jag vara osagt. Men Ariel galopperade mycket bättre igår än hon någonsin gjort i paddocken tidigare. Jag kunde dessutom säga till henne ordentligt, när jag ger skänkeln skall det vara galopp!
Sedan fick vi börja jobba. Först var det galopp på böjt spår över tre bommar. Tre galoppsprång mellan varje bom. Ariel och jag fick inte riktigt till flytet som jag ville ha det, men V förklarade att det var på grund utav att hennes galopp blivit större och vi ville inte börja in och peta med att korta galoppen än, utan det var bara att följa med och gilla läget. Däremot hade vi lite problem med volten i trav jag ville göra efter varje övning, Ariel skulle inte vända utan sköt ut bogen och böjde halsen som en ostkrok. Lösningen på det heter stöd på yttertygel och ytterskänkel, men det kom jag ju på först efteråt. :-P
När galoppbommarna fungerade i bägge varven gick vi vidare till nästa övning som var ett koppelräck på medellinjen och parallellt med densamma. Det skulle vi hoppa några gånger i trav, landa och vända vänster i galopp. Rätt galopp dessutom... När det flöt bra, vilket det gjorde efter ett par gånger, så fortsatte vi över två stycken kryss, studshinder! De större hästarna fick hoppa trestuds, men Ariel och jag nöjde oss med tvåstuds.
Som vanligt var det inte hindrena vi hade problem med, utan svängarna. Jag måste lära mig att använda höger skänkel. Suck! Ariel tyckte studsen var roliga och hon gjorde gärna en liten bock efter dem...
Därefter travhoppade vi en grind som stod strax efter kortsidan och lite innanför spåret. De andra fick hoppa den några gånger innan hästarna var avslappnade, men Ariel fick bara hoppa den en gång innan V tyckte hon kunde utöka övningen. Hon glömde tänka på att matte inte var avslappnad. :-S Grinden kändes så stor och otäck på något vis. Men, men det var bara att hoppa den och styra in på en bruten linje där det stod två krysshinder med ett galoppsprång emellan. Den här gången vet jag inte riktigt vad som flög i Ariel, för hon hoppade snällt det första men sprang förbi det andra. Va?! Så gör man ju inte! Två gånger tog det innan jag fick ordning på henne och vi hoppade över bägge. V hejade på mig och tyckte jag hade en bra grundinställning som ville över hindren till varje pris. Hm... Jag som var hopprädd. Kanske inte längre?
Givetvis fick hästarna pusta mellan gångerna och när Ariel och jag klarat av sista övningen helt okej trodde jag att vi var klara för dagen. V började prata om hur man satte ihop allt till en bana, och när jag frågade tyckte hon absolut att Ariel skulle vara med. Ojdå!
Banan bestod av travanridning till koppelräcket, landa i galopp och hoppa tvåstudsen. Därefter ned i trav vid kortsidan, travhoppa grinden och galoppera över de två sista kryssen. Ariel skötte sig prickfritt den här gången och matte var faktiskt så pass fokuserad att jag till och med kom ihåg att tänka på skänklarna. Heja oss!!!
Sedan fick Ariel skrittas av vid hand utan utrustning en stund, jag var så stolt över henne! V var också väldigt nöjd med oss, vi går från klarhet till klarhet och det märks att även jag börjar bli förtjust i hoppning. Eller, jag är ju förtjust men lite nervös samtidigt.
Duschade av Ariel innan det var ihopsläpp med Lucky, Donna och Donnas fölis. Det var ett väldigt odramatiskt ihopsläpp där Ariel och Lucky höll ihop och aktade sig för att gå nära Donna. Det blir nog bra så snart Donna vågar låta fölis leka med tjejerna. :-)
Sedan var jag tvungen att gå ut på ridbanan och mäta grinden. Den kändes så stor, men var faktiskt bara 55 cm hög. Ha, där fick jag mig en tankeställare! Bara för att ett hinder inte består av bommar utan ser mer solid ut, så behöver den inte alls vara högre. Nyttigt att tänka på för mig...
När jag tog reda på utrustningen passade jag på att fråga V om terränghoppning och hon tyckte absolut att vi var redo att testa det redan nu. Ojdå! Då måste jag verkligen våga mig ut med transporten så vi kommer ut på lite äventyr snart.
Mera galopp!
Framme vid flygfältet galopperade vi cirka 800 meter. Ariel och jag fokuserade på fattningar och vi fick till en rad riktigt trevliga fattningar i bägge galopperna. Duktig tjej! Sedan skrittade och travade vi vidare på vägen ända tills vi kom till den stora asfaltsvägen. Väl där såg vi att det fortsatte en traktorväg på andra sidan, så kanske går det att rida ännu längre. Spännande!
På hemvägen blev det nästan bara skritt, men vid flygfältet galopperade vi non stop hela vägen. Ariel var lite halvseg först, men sedan kom hon in i andra andan och ville bara fortsätta galoppera i all evighet. Sötisen! :-)
Skritten hem var väldigt ivrig, Alektor fick definitivt inte komma först... Tillbaka i stallet såg jag att vi ridit 10,7 km totalt, inte så dumt! Ännu bättre blir det om man kan fortsätta på den där traktorvägen och få en ännu längre sträcka.
Ariel fick gå ut en timme i hagen och ta det lugnt, sedan kom hovslagaren och fixade till fina fötter igen. Det blev byte av skor och precis som jag misstänkt var det inte mycket kvar av de gamla skorna. Vi har traskat på bra de senaste tolv veckorna... Ariel stod som ett ljus hela tiden, kanske bra att rida en rejäl runda innan hovslagare kommer. ;-)
Imorgon får hon vara ledig och på onsdag är det äntligen dags för hoppträning igen. Hurra!
Ett perfekt pass
Hämtade in henne från hagen och träffade på M. Berättade den glada nyheten, förmodligen behöver jag inte ha munkorg på henne förrän till hösten. M hoppades dock att vi skulle kunna få nät över hösilagebalen, så de får det lite kämpigare att komma åt maten. Låter som en utmärkt idé!
Borstade av Ariel och tog på utrustningen. Det blev premiär för tredelat metallbett, dessutom med fasta ringar. Det är ett bett hon får gå dressyr med, så det är lika bra hon vänjer sig vid det.
Ut i paddocken följde M med för att titta (och filma, måste se om jag kan få tag på filmerna...). Först blev det några varv i både höger och vänster utan inspänningstyglar och hon skötte sig superbra. Riktigt fina fattningar och dessutom direkt jag gett kommandot. Sedan åkte tyglarna på och hon fick jobba lite mer. Jag upplever att hon blir lite springig i traven, eftersom hon vet att det vankas galopp. Det behöver vi träna mer på, framförallt att hon skall lyssna på min röst när jag förhåller, utan att bryta av till skritt.
Galopperna blev riktigt bra i bägge varven, hon fattade när jag sade till och höll galopperna hela tiden. Jag tror nästa steg blir att hålla galopperna ett par varv varje gång, så hon får jobba lite med balansen. M lämnade oss lagom till att inspänningstyglarna kopplades bort igen och det var nog tur. :-P Ariel blev plötsligt ett busfrö, som först bockade i galoppen flera språng och sedan började byta hej vilt fram och tillbaka. Tror hon hann med tre eller fyra byten på totalt åtta galoppsprång. Busfia!
Givetvis stod tränare F och tittade på, men hon tyckte mest det såg bra ut. Haha, hon skulle bara veta vad vi kan när vi är fokuserade... Eftersom både Ariel och jag var så glada (hon för att matte var glad, jag för att hon varit duktig) avslutade vi med att skutta över ett litet hinder. Det var cirka 50 cm högt och jag linade Ariel i trav, men när hon fick syn på hindret blev det galopp, högt språng över och massor med brallar efteråt. <3
Tillbaka i stallet skröt jag lite mer över henne inför M (stackaren som får stå ut...) medan jag svampade av henne och tog på flughuvan. Ariel avslutade sedan dagen med att rulla sig i dammet precis innanför grinden till hagen. Det blir nog ett bad längre fram...
Efter helgens inspirerande SM är målen för oss de kommande åren ganska klara. 2014 vill jag göra ett försök att tävla 8 mil distansritt och 2015 är SM förmodligen i Östergötland, så då vill jag försöka kvala dit i hoppning (och gärna dressyr också). Första delmålet blir att lära mig köra transport. Hua!
Nära släktingar
Det finns några hästar e. Hugo - Knast faktiskt!
Stjerne-Lys 3281 f. 2011 med stofamilj Lotta 557. Diplomsto som hittills fått två avkommor.
Glittra f. 2007 med stofamilj Tua 138. Hon exporterades till Finland 2008.
Titus f. 2007 med stofamilj Nory 92. Visad i fjol med 37 poäng.
Glimma f. 2007 med stofamilj Nory 92. Visad i fjol med 37 poäng.
stoföl f. 2011 med stofamilj Topsy 323.
Ariel har ju stofamilj Gerd 679. :-)
När två blir ett
Ariel stod längst bort i hagen och när vi skulle ut genom grinden försökte de andra hästarna trycka henne mot staketet. Inte okej! Jag får ta med spö i fortsättningen för att hålla hästarna borta. Den här gången räckte det med rösten, men man vet ju aldrig. Ariel var också irriterad, hon känner verkligen direkt vad jag är på för humör och tar efter. Jag som lovat mig själv att inte rida när jag är stressad och irriterad, men nu hade jag ju en träning inbokad. Dessutom med en tränare jag inte träffat tidigare. Hm...
Inne i stallet gnällde jag för M, som också skulle träna. Hon kände likadant, usch varför gick vi med på det här? Kan vi inte bara skippa allt och rida ut istället. Eller bara gosa med hästarna. Men hur det än var, bokad tid är bokad tid, så fick vi på hästarna utrustningen och satt upp.
Där var jag nära att ge upp. Någon har lyckats bända ut (!) min högra stigbygel så den var förstörd. Jag förstår inte hur det kan ha hänt, jag har inte använt stigbyglarna på flera dagar utan de har stått i mitt skåp. Först ville jag bara sitta av och grina, de här stigbyglarna har jag haft sedan 1993 och ridit in både Habina, Hampus och Ariel med. Men sedan tog jag mig samman (usch vad trött jag var!) och kopplade loss stiglädren från sadeln. Sittandes på hästen dessutom, men det tänkte jag inte på då.
Sedan skrittade vi ned till ridbanan för att få vår första lektion i Centrerad ridning. Vi fick berätta om våra hästar för A och höra lite grundläggande om vad centrerad ridning går ut på. Jag har ju hört det förut, byggstenar, mjuka ögon, andningen i magen och tyngden i bäckenet. Men nu var det dags att testa i praktiken!
Vi fick två bollar vardera att placera under sittbenen. Sedan fick vi skritta omkring och följa med i hästens rörelser. Jag tyckte det gick riktigt bra, även när vi skulle tänka på andningen och andas "ut i korsryggen". Än så länge inget knepigt, även om det kändes som jag satt i hängsits hela tiden. Sedan skulle vi göra volter genom att rulla inner boll bakåt alternativt trycka bollen mot marken. Det sista fungerade bäst för mig, men det gällde att både jag och Ariel var 100 % fokuserade, annars blev det bara halvdant.
Så stannade vi, ställde oss i fältsits, plockade bort bollarna och satte oss ned. Jag upplevde ett enormt tomrum som jag fick försöka fylla med min sits, det var en oerhört häftig upplevelse. Ariels ganska platta sadel (jämfört med Hampus i alla fall) blev plötsligt väldigt djup och jag kände mig nära henne. Det var så fascinerande!
Med denna nya känsla fick vi skritta runt på spåret och fortsätta att svänga med sittbenen. Jag tyckte det fungerade lite bättre, men bäst blev det när vi fick börja upptäcka våra höfter. De skulle pendla med i hästens rörelser och vi skulle tänka på en höft i taget. Höften skulle "rulla" bakåt för varje steg och genom att peka med höften (inner eller ytter, vi varierade oss lite) kunde man vända hästen på en volt.
Det var en sådan otrolig känsla! Att enbart genom att "lyfta" höften få Ariel att vända på sig. Jag höll en mjuk kontakt med munnen, men det var inga skänkel- eller tygelhjälper som stöttade, utan endast sitsen. Ariel tyckte det var så trevligt, så hon gick i form (!) med lugn, stängd mun hela tiden. Det var som hon sade "äntligen har du förstått hur du skall göra matte"...
Vi fick avsluta med att "peka" med ytterhöften in mot ridbanan i en ganska snäv rörelse, vilket resulterade i att Ariel gjorde de mest perfekta bakdelsvändningarna. Om och om igen... Allt kändes så lätt, verkligen som att föra en annan varelse i dans.
Jag kom på mig själv med att småfnissa hela tiden, att ridning kan vara så lätt! Så flytande och mjukt... Här avslutade vi lektionen, det var två mentalt trötta varelser, Ariel gäspade flera gånger och jag kunde inte sluta le. Ljuvligt!
Det låter kanske flummigt när jag skriver, men det är svårt att förklara på ett bättre sätt. Jag slutade helt enkelt att tänka och började istället känna. Som vanligt gör Ariel rätt när jag gör rätt, det är ju ingen nyhet att allt hänger på mig som ryttare. Men nu är vi ett litet myrsteg närmare de stora hemligheterna i ridningen och det känns fantastiskt!
Ariel fick återvända till hagen utan flughuva och munkorg, då hon hade ett litet sår vid läppen som jag inte ville ha förvärrat. Hon var så glad hela hon när vi skrittade iväg, att dansa med matte är verkligen något som gör oss bägge lättare till sinnet.
Efteråt stannade jag kvar länge i stallet med M och pratade om våra upplevelser och meningen med ridning. Jag tror vi är ganska överens om vad vi vill uppnå. Harmoni och glädje, det är det allra bästa!
Huvudbry för matte
Borstade av henne och tog på grejerna. Blev tömkörningsgjorden samt senskydd och boots fram. Ja, träns också förstås. Eftersom jag bestämt mig för att hon skall bli dressyrhäst också (många roliga äventyr framöver!) så börjar det bli dags att byta ut novabettet mot ett tredelat i metall. Det senare får hon tävla på, men tyvärr inte novabettet. Hoppas hon inte har något emot metallbett... Men igår blev det novabettet som vanligt i alla fall.
Ut på volt och jobba. Hon gick fint i trav i bägge varven och presterande en riktigt fin galopp i vänster varv. Sedan bytte vi till höger och hon ville inte riktigt galoppera. Hm... Hon som föredrar höger galopp? Fick ändå till galoppen hyfsat där, sedan bytte vi varv igen och satte på inspänningstyglar. Varvade trevlig trav och fin galopp i vänster varv, sedan åter till höger varv där hon sprang travartrav istället för att fatta galopp. Sedan ville hon inte sakta av heller.
Tog in henne på en mindre volt för att repetera skritt-halt-skritt-trav-skritt etc. och då gick det alldeles utmärkt. Men så fort hon kommit upp i galopp i höger varv (efter nästan ett helt varvs pådrivning för att fatta) så ville hon inte sakta av. Knepiga lilla häst...
Avslutade med ett varv i vänster utan inspänningstyglar som var klockrent och ett varv i höger där hon till sist fattade galopp och fick hålla den galoppen en stund. Men det är inte lätt att hitta någon logik i hennes beteende, jag får helt enkelt fortsätta att nöta longering.
Överlag var det ändå ett riktigt kanonpass, hon var ruskigt fin i vänstergaloppen och hon har definitivt accepterat att matte bestämmer var volten skall vara. Det tackar vi för!
Det blev avduschning efteråt, i varmt vatten då det var ganska kyligt ute. Hon verkade nöjd med duschen och sedan stod jag länge och diskuterade ridvägar med M, så då fick hon snällt stå och sova. M var så gullig och sade att jag och Ariel passar så himla bra ihop, men det känns verkligen så också! Hon är allt jag önskat mig och mer. Tänk, nu har vi hängt ihop i 3 ½ år, inte visste jag när jag köpte henne som föl att det skulle bli så här bra. <3
Galopp och mera galopp
Lite hastigt och lustigt blev det riddate med L idag. Jag ville gärna rida bort mot flygfältet och kolla in en väg som på kartan verkade väldigt lång och trevlig att galoppera på. L tyckte att galopp lät trevligt, så hon och Krutow hängde på.
Jag har ju inte ridit Ariel på 1 ½ vecka, dessutom blåste det, så när jag hämtade in henne från hagen var hon verkligen på tårna. Jag fick säga ifrån ett par gånger innan hon kom ihåg att matte faktiskt var den som hade koll på alla farligheter...
På med grejerna och iväg längs grusvägen. Vi skrittade i ganska lugnt tempo bortåt, när vi värmt upp i 20 minuter tog grusvägen slut och blev asfaltsväg, så då blev det ännu mer skritt. Väl framme vid flygfältet kom vi överens om att L och Krutow fick greja på bäst de ville och så skulle Ariel och jag träna galoppfattningar. Fokus var att hon skulle fatta direkt, inte efter tio travsteg (som det brukar bli). Vi gjorde flertalet fattningar, hon fick galoppera kanske tio språng och känna sig duktig innan jag bröt av och när traven var bra igen blev det ny fattning. Ariel skötte sig riktigt, riktigt bra, det var fattning direkt och både trevlig galopp och trevlig trav. Även om hon blir lite mallig ibland när matte berömmer. ;-)
Vid första galoppen fick vi för övrigt "möte" med ett flygplan. Det var på väg att lyfta och det kändes som om det skulle flyga rakt på oss. Lite läskigt tyckte jag, men coola Ariel brydde sig inte ett dugg. <3
Vi skrittade förbi en gård för att se hur det såg ut efter den. Vägen verkade fortsätta en bra bit till, men vi valde ändå att vända och rida tillbaka. Tillbakavägen blev det galopp nonstop för att få upp lite flås på Ariel. Halvvägs blev det ett kort avbrott i trav och sedan galopp igen, då kom Ariel in i andra andan och kunde till och med öka galoppen en aning.
Sedan hände det en riktigt läskig grej. Parallellt med vägen var det ståltrådsstaket, då det gick kor där. Vi hade på bortaväg konstaterat att tråden var väldigt slak, nästan nere på marken på vissa ställen. Nu när vi galopperade tillbaka nuddade Krutow vid en tråd som lagt sig rakt över vägen. Jag tror även Ariel tog i den (och fick en stöt?) för hon hoppade över tråden och tappade rytmen lite i galoppen. Turligt nog verkade ingen av hästarna oroliga efter att vi kommit förbi tråden, men tänk vad som kunde ha hänt... Hua!
Genom hela passet tyckte jag att Ariel jobbade på riktigt bra, speciellt som vi inte galopperat så mycket tidigare. När vi var framme vid asfaltsvägen igen blev det skritt hela vägen hem. Hästarna var mycket mer taggade nu, dels på grund utav galopperna och dels för att det var hemväg. Ariel lade in turbon och skyndade sig hem. Krutow var inte alls intressant längre, utan kom han för nära högg hon efter honom. Min lilla piraya...
Framme vid stallet blev det avsvampning och utsläpp i hagen med flughuva och nya munkorgen. Den har inga extra hål utan nu måste Ariels foderintag bli begränsat. I alla fall ett tag...
Hemma kikade jag på kartan och konstaterade att vi galopperat hela 800 meter, heja oss! Vägen fortsätter mycket riktigt ända ned till 272:an, så nästa gång jag rider till flygfältet måste jag prova att rida hela vägen.
Lite fakta om fälttävlan
Terrängbanan är 1400-1800 m lång. Vi måste hålla ett tempo på 480 m/min, vilket blir 28,8 km/h. Fort går det för lite fjording! En bana på 1400 m i 28,8 km/h tar 2 min och 55 sek att galoppera igenom och en bana på 1800 m i 28,8 km/h tar 3 min och 45 sek att galoppera igenom. Då skall man hinna hoppa också... 13-17 språng närmare bestämt.
Hindren kommer att vara 90 cm som högst, men då bör man komma ihåg att vi skall ha klarat av en LC dressyr och en hoppbana på max 95 cm och 10 språng...
Känner mig lite elak... Om Ariel istället tävlar som ponny (alltså inte med mig som ryttare) så blir siffrorna i P70 istället 800-1400 m, tempo på 420 m/min, dvs 25,2 km/h. Då tar banan från 1 min och 54 sek till 3 min och 20 sek. Höjden på hindren i terrängen är 70 cm, 10-13 språng och i banhoppningen är det 75 cm och 9 språng.
Är jag en elak matte som drömmer om att rida fälttävlan på min egna ponny...?
Snabbvisit
Men igår var jag ändå ute hos Hampus och hann med att svänga förbi Ariel. Gick ut i hagen och hälsade lite på henne bara, mer blev det inte. Hon hade tagit av sig huvan men inte munkorgen. Den senare har ett så stort hål vid hakan nu så den verkar inte göra någon som helst nytta. Jag tog av den och så får jag ta på den nya jag köpt idag istället. Tror hon får leva med munkorg resten av livet. ;-)
Hon var lite tussig i pälsen, vilket stämmer väl med att hon äntligen går i en hage med träd igen. Så länge hon inte kliar svansen så säger jag ingenting.
Idag skall jag försöka hinna med lite longering och så blir det uteritter under helgen. Någon träning blir det inte på ett tag, då hopptränaren är nere i Falsterbo och tävlar (heja, heja!) och dressyrtränaren följde med som hästskötare.
Eller vänta, nu ljuger jag. På måndag blir det ju träning! Då skall jag och Ariel testa på centrerad ridning, kommer att bli så spännande!
