Banhoppning utan motor
Igår var det hoppträning igen, som inleddes med att jag fick Ariel besiktigad av ett försäkringsombud. Jag har höjt livförsäkringen och då behövdes det kollas så Ariel var frisk och kry. Ombudet kände igenom en fläckvis lerig Ariel och så fick vi visa skritt och trav vid hand. Inget att anmärka på och Ariel uppförde sig snällt.
Sedan fick hon stå i stallet medan jag och M byggde bana. Det blev sex hinder, två hinder efter varandra på vänster långsida med cirka 21 meter emellan, det ena ett plank och den andra en oxer. Sedan två koppelräck på andra långsidan, en kombination med 10 meter emellan. Sedan hade vi två hinder på bruten diagonal, varav det ena en grind och det andra en oxer.
Nöjda med vårt hinderbyggande återvände vi till hästarna och gjorde dem klara för ridning. Vi hann skritta ut en sväng tillsammans med L på Diana (hennes shagyaarab) och M på Alektor. Ariel verkade ganska ofokuserad och det var en känsla som följde med mig in på hoppbanan.
Vi värmde upp med volter i trav och lite galopp här och där, Ariel svarade fint på hjälperna och galopperade en hel kortsida (heja!) innan det var dags att hoppa lite. Först fick vi jobba över hindren på vänster långsida, vi skulle vända rätt upp, flytta hästen i sidförande förbi det första hindret och sedan lugnt trava över andra hindret. Efter hindret var det rätt upp igen (på andra kortsidan), sidförande förbi hindret man precis hoppat och så hoppa över det andra hindret.
Ariel och jag hade lättare i vänster varv, där jag red mer fokuserat på något knepigt vis. I höger varv fick vi jobba på lite innan hon hoppade lika fint på planket som på oxern.
Sedan skulle vi komma på en linje mot ena koppelräcket i kombinationen, vända på volt och komma på det andra, så vi gjorde åttvolter med hindren kombinerade. Det var ruskigt svårt, speciellt som Ariel inte ville fatta galopp när jag ville. Några gånger fick vi komma i förvänd galopp bara så vi skulle komma över hindren, och jag fick än en gång tillsägelse om att jag måste träna galoppen på Ariel. Det kändes tungt i magen, som om vi inte alls tränat något senaste veckorna och inte fått några framsteg heller. :-(
Sedan fick vi avsluta genom att hoppa en hel bana. Den började med snett igenom över grinden, sedan långsidan med plank och oxer, snett igenom över andra oxern och ut på planket igen. Därefter sista långsidan med kombinationen.
Första varvet jag red Ariel över banan gick det urdåligt. Vi föll tillbaka i trav hela tiden och jag fick ingen ordning på någonting. :-( Över hindren kom vi, faktiskt utan att riva, men det säger mer om Ariels hoppvilja än om någon typ av skicklighet.
V förklarade att jag måste hålla galoppen, strunt samma vilken galopp det blir, men hon måste galoppera över hindren och hon måste ha tryck i galoppen. Vi provade en gång till samma bana och här råder det lite delade meningar om hur det egentligen gick. V, L och M tyckte att det såg superbra ut, att jag verkligen fick igång galoppen, Ariel galopperade ganska snäva svängar utan att tappa galoppen och hon hoppade riktigt fint på alla hinder. Själv upplevde jag det som att jag jagade Ariel runt banan, att jag slarvred, flaxade med armarna och sparkade henne i sidorna hela tiden.
Kände mig så ledsen när jag avslutade rundan och var inte alls beredd på beröm från V och glada kommentarer från L och M. Vi skrittade ut en sväng tillsammans och då kom tårarna. L och M försökte peppa och förklara att det hade sett riktigt bra ut, en enorm förbättring jämfört med första rundan. Men jag kände mig mest som en djurplågare än en duktig hoppryttare.
När vi skrittat av hästarna fick Ariel en behövlig dusch, flughuva och munkorg på och sedan gå ut i hagen och vara nöjd med sig själv. Det var först därefter som jag pratade med V, som förstås satte fingret på vad det var jag känt.
Förra hoppasset hade Ariel inte haft så mycket egen motor, men då hon var brunstig hade jag en bra ursäkt och kunde stötta henne med skänklar och säte så hon ändå genomförde träningen. Men igår var Ariel allmänt loj, förmodligen på grund utav vädret, och jag som är van vid en pigg häst som överbjuder på alla hinder, fick plötsligt börja rida och stötta på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Det som de andra såg som stöttning, upplevde jag som att jag tvingade henne runt banan. Men som V sade, hon skulle aldrig hoppa om hon själv inte ville.
Jag kände mig ändå ganska deppig när jag åkte hem och det tog ett bra tag innan jag faktiskt fick in i min hjärna att vi hade tagit oss runt hela banan i galopp, utan att nudda ett hinder. Hon är fantastisk, min älskade Ariel, som alltid ställer upp för mig och litar på mig oavsett vad jag utsätter henne för.
Så givetvis kommer tvivlet, borde jag ställa upp på startfälttävlan med henne redan nu, eller skall jag träna ett år till och se till så vi med lätthet kan klara uppgifterna?
