Ariel 3525

Ibland är det bra att ta några djupa andetag innan jag sammanfattar vad som hänt i bloggen. Ibland är det bättre att skjuta på uppdatering till dagen därpå. Igår var en sådan dag...

Ariel gick själv i en hage bortanför stallet, då Alektor var och socialiserade sig med fölungen. Hon verkade ganska tillfreds med att gå själv, ända tills jag kom och hämtade henne och hon insåg att hon var helt själv. :-P

Tog in i stallet, borstade och kratsade hovarna. Hon har definitivt börjat fälla sommarpälsen, så nu är det tydligen höst... Sedan fick hon stå och sova i ensamhet (inga problem det heller) medan jag gick till ridbanan och mätte upp en 20x40-metersbana. Äntligen fick jag användning av konerna jag köpte 2008 ( http://habina.blogg.se/ariel/2008/july/saker-jag-kopte-i-tingsryd.html ), även om kon C försvunnit i förra stallet.

Tillbaka i stallet tog jag på Ariel sadel, boots och träns och så gav vi oss iväg till ridbanan. Värmde upp genom att skritta hela programmet och säga rörelserna högt för mig själv. Det kändes rätt okej, även om jag märkte direkt att jag placerat K, H, M och F lite väl nära hörnen...

Sedan började jag försöka rida programmet rakt igenom. Det gick sådär, kändes väldigt obalanserat från Ariels sida och som om hon var lång och väldigt stum i munnen. En blä-känsla helt enkelt. Sedan när det var dags för galopp så började Ariel älga på i värsta travar-traven och jag red som en kratta med knäna uppe vid öronen (ni fattar vad jag menar va?). Efter två, tre försök som alla slutade likadant stod jag (helt ärligt) och bölade i mitten på ridbanan.

Det var då M kom till min räddning. Hon frågade försiktigt vad som var fel, lotsade mig igenom det hela och fick mig att istället fokusera på de bra sakerna. Så Ariel och jag kämpade på med övergångar mellan trav och skritt, samt ökning av travstegen istället för att galoppera. Jag hittade en mjuk fin trav där jag kunde sitta ned (!) utan problem och Ariel kändes också nöjd.

Ur den traven kunde jag sedan lugnt fatta galopp, galoppera en långsida här och en långsida där och vips kunde jag även galoppera en kortsida. Hm... Där nöjde vi oss med dressyren, ingen idé att kämpa med galopp på volt när vi knappt klarade av den rakt fram.

Jag skrittade av Ariel avsuttet och fick prata av mig ännu mer med snälla M. Insåg att det faktiskt var okej att inte lyckas till 100 % varje dag, att inte ha den där perfekta, flytande känslan jämt. Dessutom måste jag få in i mitt huvud att vi får misslyckas totalt med dressyrprogrammet, så länge jag inte ramlar av får jag ändå fortsätta till hopprovet...

Ariel var nöjd när vi kom in i stallet igen och ännu nöjdare var hon när hon fick gå tillbaka till lösdriftshagen och träffa de andra hästarna. Jag passade på att skritta dit barbacka och njöt av lite värme från min älskade häst.

Såhär dagen efter känns det bättre, men det blir ingen mer dressyr på Ariel i helgen (däremot Hampus och Maggie...) utan vi skall ha roligt ute i skogen istället.