Lågpulsträning på ny runda

Igår fick jag leta ett tag innan jag hittade Ariel. Hon var inte särskilt intresserad av att komma in, men följde som vanligt snällt med ändå. I stallet blev det påklädnad av boots, sadel, pulsmätare och träns. Pulsmätaren fungerade i stallet, efter lite justeringar. Heja!

När vi skrittade iväg från stallet hade jag fasligt sjå att få Ariel att skritta tillräckligt snabbt för att pulsmätaren inte skulle pipa. Den har alarm på 60 spm som lägst och 131 spm som högst och nu tangerade hon 59 spm hela tiden. Vi som aldrig lyckats med det uppe i Helgum, funderar på om hon rent generellt hade en högre stressnivå där uppe, om det helt enkelt var mer kuperat redan från första skrittsteget eller om hon faktiskt blivit lite mer tränad nu. Jag hoppas på det sista. ;-)

När vi skrittat igång blev det trav nästan hela passet. Visst fanns det snuttar där vi var tvungna att skritta, framförallt ställen där Ariel blev tveksam och ville kika lite extra. Ett ställe galopperade vi också, men efter en stund var hon uppe i 135 spm i galoppen och då fick vi nöja oss med trav igen. Men det är bra, även om hon bara kan galoppera några språng här och där så är det ändå variation till traven.

Vi travade en del på asfalt också, men jag blev lite hönsig och lät henne skritta ibland också. Det skall bli intressant att känna på benen idag och se om de reagerat på belastningen. På ett ställe träffade vi på en massa får som trodde att Ariel var deras bästa kompis, så de kom bräkandes i full fart, säkert fyrtio får... Ariel tyckte de såg intressanta ut, men blev varken rädd eller stressad. Så himla skönt att hon är fårsäker. :-)

Många bilar passerade förstås också, men inte heller de var hon intresserad av. Det är villaträdgårdarna som är hennes grej, de och alla stora stenar man kan snegla på. Men med lite träning kommer vi kunna bemästra även de rädslorna.

Ariel blev bara piggare och piggare ju längre vi red, så sista travsträckan låg hon på ordentligt och tyckte att jag var jobbig som gjorde halvhalter. Men hon får inte trava så fort än, även om pulsen höll sig runt 125 spm så måste hon trava lugnt tills kroppen anpassat sig till underlaget. Ariel tyckte att jag var en tråkmatte, men så länge hon ändå lyssnar så är jag nöjd.

Turen som sådan kändes riktigt perfekt. Jag hade tänkt ut en tur med hjälp av kartan, med både blandat underlag och olika miljöer. Vi kom även en sväng förbi klätterbacken, vilket jag ser som en bonus. Längdmässigt är turen 9,6 km och vi behöver inte vända tillbaka någonstans. Så skönt!

Åter i stallet tog det inte många sekunder för pulsen att komma ned i 60 spm. Då hade vi i och för sig skrittat den sista kilometern, en läxa till nästa år blir att kolla hur långt innan stallet jag måste skritta för att snabbt få ned pulsen till 60 spm.

Ariel fick sig en ordentlig avsvampning över hela kroppen förutom huvud och kors. Hon njöt verkligen, även om det varit perfekt distansväder (mulet med regn i luften) så var hon svettig under sadeln och vem tackar nej till ljummet vatten? :-)

Pricken över i blev förstås när hon fick rulla sig i leran i hagen och lyckades rulla över, så bägge sidorna fick mycket lera på sig. Vänta bara till det blir varmt och fint väder igen, då blir det schamponering av lortig häst...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0