Spånat och klart

Nu är Hampus box klar för Ariels ankomst. En månad och fem dagar kvar... Det finns dock en hel del annat att göra, skruva upp sadelhängare, packa all utrustning, få tag på hovslagare, köpa in hö och kraftfoder, stängsla hagen...

För att inte tala om att försöka hitta någon som kan lasta på henne den 5:e maj.


Älskade fina tjejen!

Igår lämnade jag kaninen på pensionat och eftersom Hööks och Coralle ligger längs vägen från pensionatet till stallet, så kunde jag ju inte låta bli att stanna till. Hade dessutom fått telefonsamtal om att skorna jag beställde i september (!) nu hade kommit...

På Hööks köpte jag därför skorna, ett par gummiskor som passar perfekt nu när det är så lerigt överallt.

Dessutom blev det lite hästgodis, en ny svettskapa och en nosgrimma som jag tror passar Ariel bättre. Det är en bygelnosgrimma som inte stör bettet någonting.


På Coralle blev det ett däckelunderlägg och ett par handskar. Kunde ju inte låta bli när det var rätt färg och allt. 





Mötte upp M i stallet, vi skyndade oss att ta in hästarna och snabbfixa dem för ridning, det var ju fortfarande ljust så vi ville gärna hinna njuta av det en stund. Jag tog ändå på reflextäcket för säkerhets skull, samt förstås terrängskydden. Ljust och bra underlag = galopp! 

Vi red i ett ganska framåt tempo på hela turen, en hel del ordentlig trav och det börjar kännas att Ariel hittat balansen även i denna trav. Jag börjar kunna rida ordentligt i den också. Det blev förstås några galopper också, Ariel var en stjärna precis som sist, även om hon försökte springa in i galopperna den här gången. Kanske är hon lite trött, för vid ett tillfälle fick jag driva rejält för att få upp henne i vettigt tempo. När hon väl lyssnat på framåtdrivande hjälpen så fick hon sakta av till trav och jogga av sig lite. Sedan blev det skritt resten av tiden. Hon är ju ändå inte så igång ännu, så jag vill inte pressa henne för mycket.

Under den första galoppen upplevde jag vid ett tillfälle att hon ökade steglängden lite och jag hann tänka "Nu rusar hon" samt förstås spänna mig (= spänna magen). Ariel lyssnade på mattes reaktion och saktade snällt av till trav. 

Tillbaka i stallet blev det en ordentlig genomborstning, nu fäller hon kopiöst mycket och jag kan borsta hur länge som helst. Testade att ha henne lös medan jag borstade och då skulle hon klia tillbaka. 

När jag inte orkade borsta bort mer päls så fick Ariel sitt kraftfoder och sedan gå ut i hagen igen. Först ville hon stå kvar vid grinden och gosa med matte, men efter lite uppmuntran skrittade hon iväg till sina kompisar.

Nu ses vi inte på åtminstone tio dagar. Känns som en evighet, speciellt när det blivit bra underlag och jag är så ridsugen.


Trotsig longering

Igår hade jag egentligen bara tänkt att borsta och ge kraftfoder, men när jag kom fram och såg att ridbanan var framskottad så blev det lite andra planer.

Ariel fick komma in och bli avborstad ett ton med lös päls, sedan åkte longeringsgrejerna på. Senast hon longerades var i mitten av oktober och det här var dessutom första gången med bett och inspänningstyglar. Resultatet var därefter också. Ariel tycker inte att longering är roligt. Att matte både bestämmer hur stor cirkel hon skall springa på och i vilket tempo det är inte okej. Att matte dessutom skall sätta fast huvudet, det är orsak till strejk!

Ariel behöver helt klart mer longering. Så jag tänker lägga in ett pass i veckan framöver (ja inte nu till veckan då, men sedan) tills hon lär sig att gå på volten jag bestämmer, i det tempo och den gångart jag bestämt och dessutom med inverkan från bettet. Förvisso avslutade vi passet med en riktigt fin trav, där hon höll sig på rätt spår, men det skall inte behöva ta tjugo minuter att komma dit. Å andra sidan var hon helt cool när stallägaren körde in med stooora traktorn för att hämta harven som stod i ett hörn. Traktorn körde nästan rakt på Ariel och ändå stod hon snällt med spetsade öron och väntade på kommando från mig.

Det var roligt att se henne i rörelse, hon ser inte ett dugg tjock ut när hon rör sig, så hon bär upp fetman väl. Men det skulle vara så mycket bättre för henne om hon motionerades mer och åt lite mindre. Ett drömscenario förstås.
 

Åter i stallet var Ariel väldigt tjafsig, så pass att jag fick säga till på skarpen ett par gånger. Hela hon var liksom tonårsirriterad och det kan eventuellt vara så att hon är på väg att brunsta.

Kände mig lite besviken över henne först, speciellt efter den fina turen jag haft på Hampus strax innan. Men så minns jag söndagens härliga galopp och påminde mig själv om att det är en oerhört tuff häst jag har, att hon har longerats på tok för lite (blev ju mest löslongerad innan) och att det bara handlar om att sätta ramar och träna. Hon måste ju få vara lite trotsig unghäst också.

Mätte förresten Ariel också, hon är nu 143 cm med skor och broddar, så chansen att hon mäts in nästa år som c-ponny får ses som obefintlig. Jag som tyckte hon var lagom stor för länge sedan... Bakdelen är dock fortfarande lite högre än framdelen.

Galoppera mera!

Jag har fått lite skäll för att jag är dålig att fota, så igår var kameran både med och med nyladdade batterier.

Hämtade in en glad Ariel, hon stod och väntade på mig uppe vid ligghallen. Ganska rund...



Tog in och borstade bort en massa päls, nu har hon verkligen börjat komma igång med fällandet. Sedan åkte boots och benskydd på tillsammans med sadel och träns, för nu skulle det galopperas! Hade stämt träff med L och Krutow, men det blev även att M och Maggie hakade på. Hästarna passar verkligen bra ihop, i princip samma steglängd och temperament. Dessutom är ryttarna vana vid att Ariel och jag går våra egna vägar ibland.

Satte på pulsmätare för första gången också, men jag fick aldrig till någon signal. Pratade med experten efteråt och eftersom Ariel har så tjock päls så måste jag blöta hela området + ha på massor av kontaktgelé. Får bli nästa gång...

Red i alla fall iväg bort mot rakbanan för att kolla om den kanske töat fram. Blev ett rejält travpass och en mycket glad Ariel. Däremot var rakbanan fortfarande djupt nedbäddad under snön, så vi vände tillbaka och galopperade istället. De andra fick lite försprång, så Ariel och jag kunde joxa lite som vi själva ville. Tack vare det hann vi med tre fattningar efter varandra, medan de andra galopperade på i ett sträck. Kändes riktigt bra, det var jag som bröt av till trav varje gång när jag tyckte hon behövde trava lite lugnt istället. Ariel mest bara glad hela tiden.

På hemväg blev det två galopper också, även då försvann de andra långt framför oss men jag hade inga som helst problem att hålla en lugn och fin galopp. Ariel valde för första gången att galoppera i vänster galopp med mig uppepå, så det finns hopp om oss. Det var först när vi skrittade av hästarna och jag summerade dagens träning som jag insåg att Ariel fattat galopp för skänkeln varje gång. Jag hade helt glömt bort att hon bara fattat på rösten tidigare, för den här gången hade jag inte sagt galopp en enda gång. Fintjejen!

Åter i stallet var det en pigg (eh?) men svettig flicka, som blev avspolad både om de leriga benen (och magen!) och den svettiga bringan. Hon var sådär glad över det, men stod ändå lugnt medan jag stretchade, täckade och klippte manen. Sedan fick hon kraftfoder och äntligen gå ut i hagen. För att rulla...





Tror inte man kan bli så mycket lyckligare som häst... Jag tog reda på alla grejer och förberedde för min frånvaro (hundvakt norröver en vecka). Hoppas dock hinna ut tisdag och/eller torsdag, för usch vad ridsugen jag är nu!

Vinnarskalle

Ariel är uppenbart selektivt döv. Jag kan stå vid grinden och ropa mig hes utan att hon hör (reagerar) någonting. Men så fort jag står inom en meters avstånd från henne blir hon överlycklig över att matte är där. 

Igår var hon lite förvånad att se mig, det var ju länge sedan jag åkte ut mitt i veckan, men nu börjar det bli dags för det igen. Hon fick gå in från hagen och bara snabborstas innan grejerna åkte på. Blev sidepull då vi bara skulle skritta samt förstås en massa reflexer.

Vi red ut med M och Maggie, tanken från början var att vi skulle rida samma runda som i söndags, men ingen utav oss hade egentligen tid att rida i flera timmar, så vi kompromissade och skrittade på grusvägen tills vi nådde asfaltsvägen och så samma väg hem igen. Ariel var redan från första steget fruktansvärt ivrig. Hon hade samma energi och tempo som hon normalt brukar ha på hemväg. Dessutom högg hon i luften efter Maggie upprepade gånger. Visst brukar hon göra så ibland, men aldrig på bortaväg. 

Jag satt mest och gapade eftersom jag inte alls är van vid den här energin på bortaväg. Inget jag tackar nej till förstås, men det skulle vara lite lättare om hon inte höll på och hotade sällskapet hela tiden. 

I övrigt var ridturen ganska händelselös, men det var skönt att få röra på hästarna lite lagom. Funderar på om jag kanske hinner ut på fredag kväll också, för uppenbarligen behöver Ariel röra på sig mer nu. Jag tror hennes iver är en kombination av vårkänslor och att det är väldigt knöggligt i hagen, så de busar inte av sig lika mycket energi.

Tillbaka i stallet fick Ariel en lite ordentligare avborstning, det fälls en hel del för tillfället. Sedan fick hon gå ut i hagen och få kraftfoder där, skönt för henne att få slabba runt lite som hon själv behagar.

Turboskritt

I söndags hade jag och M bestämt oss att upprepa förra söndagens runda. Ångrade mig lite när jag klev upp ur sängen, jag var rätt så mör i hela kroppen efter så mycket ridning som det blivit dagen innan. Men tanken på Ariel fick mig ändå att ge mig iväg.

Blev exakt samma runda som förra söndagen, men med två mycket piggare hästar. De traskade på i riktigt ivrig fart fast nosen pekade bortåt. Inte så att jag behövde bromsa Ariel, men så att det faktiskt kändes som vi skrittade genom hela kroppen.

På tillbakavägen var det däremot lite kapplöpning mellan hästarna, Ariel fuskade med pass ibland och försökte sig på att trava när hon skulle förbi. Inte uppskattat av matte, som hämnades genom att låta Ariel skritta bortåt igen.

Tillbaka i stallet kunde vi konstatera att rundan tagit 20 minuter kortare tid än förra gången. Måste mäta hur lång sträckan var och se vilken skillnad i hastighet det faktiskt blev.

Jag skippade att stretcha Ariel. K fick syn på mig när jag stod och velade kring hur jag skulle göra och hon påstod att jag aldrig sett så trött ut någon gång tidigare. Jag längtade till att få krypa ned i sängen därhemma... Så med K:s kloka ord om att hästen inte dör av utebliven stretchning struntade jag faktiskt i det. Även om jag skäms såhär i efterhand. Tänk att man alltid skall ha dåligt samvete för allt man inte gör...

Ariel var i alla fall glad över att få gå ut i hagen, hon skyndade sig iväg och hade inte ens tid att säga hejdå. Jag tog reda på utrustningen och bestämde ny uteritt med M. Det blir på onsdag, då skrittar vi bara eftersom det är mörkt. Men eftersom jag jobbar i helgen så måste jag ut någon utav vardagarna och rida, räcker inte att rida enbart på söndagen. Speciellt inte som Ariel kommer få ledigt en vecka i slutet av mars då jag reser bort.

Tuffare tempo

Igår mötte jag upp M vid stallet och vi gick tillsammans för att hämta Ariel. Hon sov i halmhögen och när hon såg oss komma så lade hon sig ned helt. Vi myste en stund med henne innan Qurre kom för nära, då är det bäst att kliva upp.

Borstade av henne en del lös päls innan sadel, träns, boots och fälttävlansskydden åkte på. Det var nämligen galoppdags. Red iväg tillsammans med M och Maggie, vi travade en hel del och jag kom verkligen åt att driva Ariel. Hon gick i ett ordentligt travtempo nästan hela tiden. Tre galopper blev det också, hon fattar från ökad trav men nu har jag vant mig vid det och kan rida henne in i galoppen. Efter sista galoppen (som var ganska lång) var jag så nöjd att hon fick skritta riktigt länge på lång tygel. Under tiden hade M lydnadsträning på Maggie, så de red förbi oss flera gånger i trav och galopp. Väldigt nyttigt! Ariel var dock helt fokuserad på matte och struntade i vad Maggie höll på med.

Det var en nöjd Ariel som sedan blev omskött och fick kraftfoder. För första gången fick jag tvätta rent skydden från grus och lera och inte snö och is.

Balsam för själen

Det var en stor lättnad i söndags när bilen startade på första försöket. Kändes verkligen som lyx att kunna susa iväg till stallet när jag själv kände för det.

Träffade på nyinflyttade Donna och hennes ägare. Hon är dräktig, dessutom med en hingst som har riktigt roliga blodslinjer. 

Ariel kom mig till mötes i hagen och undrade om vi inte kunde hitta på något skoj. Först kände jag dock igenom henne ordentligt, men jag hittade inget ställe som ömmade. Jag tror vi undkom med blotta förskräckelsen.

Sedan fick hon följa med till stallet, där jag borstade bort allt löst hår, kratsade hovarna och tempade. Hon hostade till ett par gånger, men hade ingen feber. M kom in med Maggie, vi hade bestämt oss för att rida ut ihop och dessutom enbart skritta.

Red samma väg som vi nästan alltid rider nu på vintern, men istället för att följa asfaltsvägen hem så vände vi när vi kom fram till den och red tillbaka. Ariel var som vanligt lugn och fin på bortaväg och en riktig kapplöpningshäst på hemväg. Jag får hålla lite koll så hon inte går upp i pass när hon blir så ivrig, men överlag skötte hon sig riktigt bra.

Det var så härligt att bara skritta, sitta och prata till häst och ha roligt. Hästarna verkade också må gott av det, så vi bestämde oss för att göra om samma sak nästa söndag. 

Åter i stallet var det en nöjd och lite svettig Ariel som fick sova under fleecetäcket medan jag stretchade igenom. Sadeln hade suttit mycket bättre den här gången, även om det syntes att den åkt fram lite. Å andra sidan så trampade Ariel ned i ett dike med frambenen, så kanske var det därifrån pälsruggningen kom.

När jag släppt ut Ariel i hagen fortsatte jag pyssla med lite smågrejer. Det slog mig än en gång hur bra jag har det, inga måsten utan bara roliga stunder i stallet. Att dessutom kunna sätta sig i bilen och åka hem när jag vill, det var grädde på moset.

Låna mage?



Vill du ha en fölunge men har inget sto? Jag kan erbjuda ett diplomsto med prestationsstam (e. Hugo – Knast Halsnaes – Sindarve Tulling), en uppväxtmiljö i lösdrift och kunniga hästmänniskor i stallet.

 

Ariel fick kritiken ”mycket god rastyp, uttrycksfullt huvud, högt ansatt hals, välutvecklad bål, starkt njurparti, välbenad från sidan, korta skenor, välmarkerade ledgångar, relativt korrekt, energisk, taktmässig skritt, markbunden trav” sommaren 2010.

 

Du väljer hingst, står för alla extrakostnader och får fölungen vid avvänjningen.

 

Låter det intressant? Kontakta mig på habina@gmail.com för mer information.


Det är farligt att skritta...

Ingen bil, så det blev bussen ut till Ariel. Hon var snäll och väntade vid grinden som vanligt. Det var premiärdags för furminatorn, men redan efter några drag gav jag upp. Min taggiga svettskrapa är så mycket bättre. När det gäller att få loss hår är de ungefär lika bra, men furminatorn blir ju fullproppad med stöv så fort, och det är hopplöst att få bort. Så jag fortsätter med svettskrapan istället.

När Ariel var ren och fin blev det en väldigt kort skrittur med M och Maggie. Vi beslöt oss för att rida barbacka och kika hur snöläget såg ut i sommarhagen. Det var två ganska lugna hästar som traskade iväg, mysigt var det i alla fall. 

På hemvägen hände det som inte borde kunna hända. Ariel sträckte huvudet framåt i en nedförsbacke, tappade balansen, gick ned på knä, slog över på rygg, kanade några meter på rygg och lade sig sedan tillrätta på sidan. Jag slungades av redan när hon gick ned på knä, så jag hade gott om tid på mig att flytta mig när hon kom farandes. Stackars M fick sig nog en chock, nyss var vi bakom henne och Maggie och så plötsligt fick hon tvärnita för att inte få Ariels fäktande hovar i Maggies ansikte. 

Tur i oturen att jag red barbacka! Det var bara att borsta av lite snö och så upp igen. Men det var inte riktigt så jag hade sett framför mig årets första avramling. 

När vi var tillbaka i stallet kände jag igenom Ariel ordentligt och passade även på att ge henne lite massage. Inga ömma muskler där inte, men jag skall känna igenom henne ordentligt imorgon också. Tvättade hennes svans i väntan på hovis, det var som vanligt behövligt.

Sedan kom hovis och skodde om Ariel. Inga som helst problem, Ariel var en liten ängel hela tiden. Så pass att jag inte behöver vara med nästa gång, bekvämt!

En mycket nöjd Ariel fick äta kraftfoder (med både betfor och linfrö!) innan hon lugnt strosade till hagen.

Jag bytte koppjärn i sadeln också, det var jobbigt, fick slita ganska hårt med att få ordning på sadeln igen. Dessutom fattades det en skruv (i sadeln alltså), men världens bästa stallägare C gjorde en ny skruv åt mig. Den blev till och med målad, fast den sitter under sadeln.

Surt när motivationen är hög

Då C var sjuk så skulle jag rida Hampus på hennes lektionstid. Innan dess hade jag tänkt hinna rida Ariel en sväng. Dessutom var det inplanerat hopplektion med Hampus imorgon.

Men klantiga jag hade glömt lyset på på bilen. Jag har inte haft bilen så länge, men det har blivit en rutin att alltid slå av lyset samtidigt som jag vrider av motorn. Av någon anledning gjorde jag inte det i söndags, så nu när jag skulle ut var bilen död.

Så onödigt och så dumt när jag nästan inte känner någon med bil. Snälla kompis M lovade komma ut imorgon, men det blir ju inte förrän på eftermiddagen.

Blä för sådana här dumma grejer.

RSS 2.0