Det är farligt att skritta...
Ingen bil, så det blev bussen ut till Ariel. Hon var snäll och väntade vid grinden som vanligt. Det var premiärdags för furminatorn, men redan efter några drag gav jag upp. Min taggiga svettskrapa är så mycket bättre. När det gäller att få loss hår är de ungefär lika bra, men furminatorn blir ju fullproppad med stöv så fort, och det är hopplöst att få bort. Så jag fortsätter med svettskrapan istället.
När Ariel var ren och fin blev det en väldigt kort skrittur med M och Maggie. Vi beslöt oss för att rida barbacka och kika hur snöläget såg ut i sommarhagen. Det var två ganska lugna hästar som traskade iväg, mysigt var det i alla fall.
På hemvägen hände det som inte borde kunna hända. Ariel sträckte huvudet framåt i en nedförsbacke, tappade balansen, gick ned på knä, slog över på rygg, kanade några meter på rygg och lade sig sedan tillrätta på sidan. Jag slungades av redan när hon gick ned på knä, så jag hade gott om tid på mig att flytta mig när hon kom farandes. Stackars M fick sig nog en chock, nyss var vi bakom henne och Maggie och så plötsligt fick hon tvärnita för att inte få Ariels fäktande hovar i Maggies ansikte.
Tur i oturen att jag red barbacka! Det var bara att borsta av lite snö och så upp igen. Men det var inte riktigt så jag hade sett framför mig årets första avramling.
När vi var tillbaka i stallet kände jag igenom Ariel ordentligt och passade även på att ge henne lite massage. Inga ömma muskler där inte, men jag skall känna igenom henne ordentligt imorgon också. Tvättade hennes svans i väntan på hovis, det var som vanligt behövligt.
Sedan kom hovis och skodde om Ariel. Inga som helst problem, Ariel var en liten ängel hela tiden. Så pass att jag inte behöver vara med nästa gång, bekvämt!
En mycket nöjd Ariel fick äta kraftfoder (med både betfor och linfrö!) innan hon lugnt strosade till hagen.
Jag bytte koppjärn i sadeln också, det var jobbigt, fick slita ganska hårt med att få ordning på sadeln igen. Dessutom fattades det en skruv (i sadeln alltså), men världens bästa stallägare C gjorde en ny skruv åt mig. Den blev till och med målad, fast den sitter under sadeln.
När Ariel var ren och fin blev det en väldigt kort skrittur med M och Maggie. Vi beslöt oss för att rida barbacka och kika hur snöläget såg ut i sommarhagen. Det var två ganska lugna hästar som traskade iväg, mysigt var det i alla fall.
På hemvägen hände det som inte borde kunna hända. Ariel sträckte huvudet framåt i en nedförsbacke, tappade balansen, gick ned på knä, slog över på rygg, kanade några meter på rygg och lade sig sedan tillrätta på sidan. Jag slungades av redan när hon gick ned på knä, så jag hade gott om tid på mig att flytta mig när hon kom farandes. Stackars M fick sig nog en chock, nyss var vi bakom henne och Maggie och så plötsligt fick hon tvärnita för att inte få Ariels fäktande hovar i Maggies ansikte.
Tur i oturen att jag red barbacka! Det var bara att borsta av lite snö och så upp igen. Men det var inte riktigt så jag hade sett framför mig årets första avramling.
När vi var tillbaka i stallet kände jag igenom Ariel ordentligt och passade även på att ge henne lite massage. Inga ömma muskler där inte, men jag skall känna igenom henne ordentligt imorgon också. Tvättade hennes svans i väntan på hovis, det var som vanligt behövligt.
Sedan kom hovis och skodde om Ariel. Inga som helst problem, Ariel var en liten ängel hela tiden. Så pass att jag inte behöver vara med nästa gång, bekvämt!
En mycket nöjd Ariel fick äta kraftfoder (med både betfor och linfrö!) innan hon lugnt strosade till hagen.
Jag bytte koppjärn i sadeln också, det var jobbigt, fick slita ganska hårt med att få ordning på sadeln igen. Dessutom fattades det en skruv (i sadeln alltså), men världens bästa stallägare C gjorde en ny skruv åt mig. Den blev till och med målad, fast den sitter under sadeln.
Trackback
