Ariel 3525

I söndags hade jag och M bestämt oss att upprepa förra söndagens runda. Ångrade mig lite när jag klev upp ur sängen, jag var rätt så mör i hela kroppen efter så mycket ridning som det blivit dagen innan. Men tanken på Ariel fick mig ändå att ge mig iväg.

Blev exakt samma runda som förra söndagen, men med två mycket piggare hästar. De traskade på i riktigt ivrig fart fast nosen pekade bortåt. Inte så att jag behövde bromsa Ariel, men så att det faktiskt kändes som vi skrittade genom hela kroppen.

På tillbakavägen var det däremot lite kapplöpning mellan hästarna, Ariel fuskade med pass ibland och försökte sig på att trava när hon skulle förbi. Inte uppskattat av matte, som hämnades genom att låta Ariel skritta bortåt igen.

Tillbaka i stallet kunde vi konstatera att rundan tagit 20 minuter kortare tid än förra gången. Måste mäta hur lång sträckan var och se vilken skillnad i hastighet det faktiskt blev.

Jag skippade att stretcha Ariel. K fick syn på mig när jag stod och velade kring hur jag skulle göra och hon påstod att jag aldrig sett så trött ut någon gång tidigare. Jag längtade till att få krypa ned i sängen därhemma... Så med K:s kloka ord om att hästen inte dör av utebliven stretchning struntade jag faktiskt i det. Även om jag skäms såhär i efterhand. Tänk att man alltid skall ha dåligt samvete för allt man inte gör...

Ariel var i alla fall glad över att få gå ut i hagen, hon skyndade sig iväg och hade inte ens tid att säga hejdå. Jag tog reda på utrustningen och bestämde ny uteritt med M. Det blir på onsdag, då skrittar vi bara eftersom det är mörkt. Men eftersom jag jobbar i helgen så måste jag ut någon utav vardagarna och rida, räcker inte att rida enbart på söndagen. Speciellt inte som Ariel kommer få ledigt en vecka i slutet av mars då jag reser bort.