Vinnarskalle
Ariel är uppenbart selektivt döv. Jag kan stå vid grinden och ropa mig hes utan att hon hör (reagerar) någonting. Men så fort jag står inom en meters avstånd från henne blir hon överlycklig över att matte är där.
Igår var hon lite förvånad att se mig, det var ju länge sedan jag åkte ut mitt i veckan, men nu börjar det bli dags för det igen. Hon fick gå in från hagen och bara snabborstas innan grejerna åkte på. Blev sidepull då vi bara skulle skritta samt förstås en massa reflexer.
Vi red ut med M och Maggie, tanken från början var att vi skulle rida samma runda som i söndags, men ingen utav oss hade egentligen tid att rida i flera timmar, så vi kompromissade och skrittade på grusvägen tills vi nådde asfaltsvägen och så samma väg hem igen. Ariel var redan från första steget fruktansvärt ivrig. Hon hade samma energi och tempo som hon normalt brukar ha på hemväg. Dessutom högg hon i luften efter Maggie upprepade gånger. Visst brukar hon göra så ibland, men aldrig på bortaväg.
Jag satt mest och gapade eftersom jag inte alls är van vid den här energin på bortaväg. Inget jag tackar nej till förstås, men det skulle vara lite lättare om hon inte höll på och hotade sällskapet hela tiden.
I övrigt var ridturen ganska händelselös, men det var skönt att få röra på hästarna lite lagom. Funderar på om jag kanske hinner ut på fredag kväll också, för uppenbarligen behöver Ariel röra på sig mer nu. Jag tror hennes iver är en kombination av vårkänslor och att det är väldigt knöggligt i hagen, så de busar inte av sig lika mycket energi.
Tillbaka i stallet fick Ariel en lite ordentligare avborstning, det fälls en hel del för tillfället. Sedan fick hon gå ut i hagen och få kraftfoder där, skönt för henne att få slabba runt lite som hon själv behagar.
Igår var hon lite förvånad att se mig, det var ju länge sedan jag åkte ut mitt i veckan, men nu börjar det bli dags för det igen. Hon fick gå in från hagen och bara snabborstas innan grejerna åkte på. Blev sidepull då vi bara skulle skritta samt förstås en massa reflexer.
Vi red ut med M och Maggie, tanken från början var att vi skulle rida samma runda som i söndags, men ingen utav oss hade egentligen tid att rida i flera timmar, så vi kompromissade och skrittade på grusvägen tills vi nådde asfaltsvägen och så samma väg hem igen. Ariel var redan från första steget fruktansvärt ivrig. Hon hade samma energi och tempo som hon normalt brukar ha på hemväg. Dessutom högg hon i luften efter Maggie upprepade gånger. Visst brukar hon göra så ibland, men aldrig på bortaväg.
Jag satt mest och gapade eftersom jag inte alls är van vid den här energin på bortaväg. Inget jag tackar nej till förstås, men det skulle vara lite lättare om hon inte höll på och hotade sällskapet hela tiden.
I övrigt var ridturen ganska händelselös, men det var skönt att få röra på hästarna lite lagom. Funderar på om jag kanske hinner ut på fredag kväll också, för uppenbarligen behöver Ariel röra på sig mer nu. Jag tror hennes iver är en kombination av vårkänslor och att det är väldigt knöggligt i hagen, så de busar inte av sig lika mycket energi.
Tillbaka i stallet fick Ariel en lite ordentligare avborstning, det fälls en hel del för tillfället. Sedan fick hon gå ut i hagen och få kraftfoder där, skönt för henne att få slabba runt lite som hon själv behagar.
Trackback
