Ariel 3525

Igår kväll kom Ariel åkandes i en stor hästlastbil. Hon var trött och lite darrig i benen när hon klev av, men hon blev glad att matte mötte henne. Jag traskade en stund med henne i spöregnet, inte så skoj men ett måste för att få bort en del av resstelheten.

Sedan fick hon gå in i boxen för att sova. Hon var lite tveksam att gå in i stallet, men när jag lovade henne att det inte var någon gungande hästtransport så klev hon in. Sedan fick hon syn på höet i boxen, gick raka vägen dit och började mumsa. Någon godnattpuss fick jag inte, hon var fullt upptagen med att äta.

I morse låg dimman tät, så när jag släppte ut en glad Ariel i hagen såg hon inte staketet, trots att vi traskat ett varv runt hagen. Utan hon började gå framåt, nuddade tråden, fick sig en rejäl stöt och sprang förstås rakt igenom. Typiskt... Hon stannade längst nere i Haldos backe, för där fanns det väldigt gott gräs. Det var bara att hämta henne och stoppa in henne i boxen igen. Efter att jag fixat staketet så fick hon följa mig runt medan jag knöt fast plastband på tråden, så nu ser hon i alla fall var tråden är.

Efter att jag ätit frukost (tre timmar efter att jag klev upp...) fick hon återvända till boxen för påklädnad. Det blev dressyrtränset den här gången även om jag givetvis glömde spöet. Vi skrittade iväg bort mot klätterstigen, hon fick lite motorstopp här och där men det gick ändå bättre än jag väntat mig. När vi var klara med klätterstigen kändes hon tillräckligt uppvärmd för att vi skulle våga oss på grusvägen upp till berget. Den vägen går verkligen uppåt hela tiden, med små platåer ibland där man kan stanna och vila. Vilket vi gjorde, kan jag säga. Det var en trött Ariel som till sist nådde grusgropen där vägen slutar. Vi pustade någon minut innan jag vände henne hemåt.

Då blev hon pigg igen... Hon vet tydligen redan var hemmet är, för det var en riktigt pigg tjej som skrittade nedför alla branta backar. Vi gjorde skänkelvikning eller serpentiner hela vägen ned, då E.T. tipsat om att inte gå rakt ned när det blir brant (i och med hennes lätt ömmande kors). Ariel var oerhört känslig för sidförande skänkel, för tydligen lägger jag skänkeln på rätt ställe när det lutar nedåt. Får be om en ojämn dressyrbana framöver. ;-)

På hemväg ville Ariel plötsligt gå ned i den stora vattenpölen (tio meter lång och en meter bred) som hon aktat sig noga för på bortaväg. När hon började plaska med vänster fram fick jag henne dock att skritta på istället för att leka. Jag hoppas hon tycker det är lika roligt med vattenhinder längre fram.

Hemma fick hon bli av med utrustningen innan hon blev genomstretchad och fick gå ut i hagen. Hon verkade nöjd med det och har gått lugnt i hagen sedan dess. Jag kollar till henne en gång i timmen och än så länge håller hon sig innanför staketet. Men det blir ett lite tidigare intag ikväll än planerat, då regnet vräker ned och jag gärna vill att hon torkar lite innan kvällsfodringen.