Maxpuls
Idag var målet bestämt sedan länge. Eftersom jag hittat det perfekta stället att prova Ariels maxpuls på, så kunde jag ju inte låta bli att testa. Tempade Ariel innan jag tog på utrustningen, vill inte riskera att göra ett tufft jobb om hon har feber. Men hon hade normaltemp, så pulsmätare, sadel och träns åkte på.
Red iväg längs grusvägen och till min förvåning hade skogsbolaget varit där, lagt på nytt grus och slätat till vägen. Så det var perfekt underlag hela vägen bortåt. Ariel kändes faktiskt ganska loj i skritten, och traven hade inte riktigt samma driv. Hm... Dessutom var pulsvärdena högre än förra gången hon hade pulsmätare på och vi red på precis samma väg då som nu. Nojjiga matte bestämde sig genast för att ge Ariel ledigt dagen därpå, ifall hon är lite trött i kroppen.
När vi vände för hemväg taggade hon upp lite, så jag beslöt mig för att testa maxpulsen ändå. Hon började snällt galoppera, men blev mäkta förvånad när matte drev på henne och bad om mer, mer och ännu mer! Jag kan inte säkert säga att hon gick på maxfart i galoppen, men genom att vi galopperade i uppförsbacke så blev det ändå tufft rent pulsmässigt. När hon inte orkade galoppera längre sneglade jag på pulsklockan, noterade 218 spm och lät henne sedan pusta ut i skritt. Fascinerande nog gick pulsen ned snabbt, trots att vi skrittade i uppförsbacke. Men under 89 spm kom inte pulsen oavsett vad vi gjorde.
Travade ett par pass på hemväg och insåg någonstans mitt i att jag helt tänkt fel när jag planerat lågpulsträningen. Jag har ju tänkt i intervalltänk, det vill säga att när Ariel kommit upp i 131 spm så skall hon skrittas tills pulsen är under 90 spm. Men i den informativa artikeln om lågpulsträning (http://www.aerc.org/HeartRateTraining.asp) rider författaren hästen under 131 spm under längre tid och minskar bara tempot så pass att hästen håller sig under 131 spm. Så istället för att sakta av till skritt skulle det räcka att bryta av från galopp till trav eller minska tempot i traven, beroende på vad som fått pulsen att öka.
Åter i stallet var Ariels puls fortfarande 89 spm, jag hoppas verkligen att hon kan få lägre puls än så, speciellt efter tjugo minuters skritt. Men det är ju skritt i kuperad terräng och med "farliga" saker, så pulsen kan bero på andra saker än att hon är för hårt tränad. Svårt det där med puls...
Ariel blev avsvampad och efter att hon rullat sig i hagen fick hon kyllera på benen. När hon gick in för kvällen fick hon även fleecelindor att ha på sig under natten. Nojjig matte var det ja... Men när jag borstade av leran innan jag lindade kunde jag konstatera att hon hade torra, bra ben så förhoppningsvis har jag inte förstört henne fullständigt. ;-)
Red iväg längs grusvägen och till min förvåning hade skogsbolaget varit där, lagt på nytt grus och slätat till vägen. Så det var perfekt underlag hela vägen bortåt. Ariel kändes faktiskt ganska loj i skritten, och traven hade inte riktigt samma driv. Hm... Dessutom var pulsvärdena högre än förra gången hon hade pulsmätare på och vi red på precis samma väg då som nu. Nojjiga matte bestämde sig genast för att ge Ariel ledigt dagen därpå, ifall hon är lite trött i kroppen.
När vi vände för hemväg taggade hon upp lite, så jag beslöt mig för att testa maxpulsen ändå. Hon började snällt galoppera, men blev mäkta förvånad när matte drev på henne och bad om mer, mer och ännu mer! Jag kan inte säkert säga att hon gick på maxfart i galoppen, men genom att vi galopperade i uppförsbacke så blev det ändå tufft rent pulsmässigt. När hon inte orkade galoppera längre sneglade jag på pulsklockan, noterade 218 spm och lät henne sedan pusta ut i skritt. Fascinerande nog gick pulsen ned snabbt, trots att vi skrittade i uppförsbacke. Men under 89 spm kom inte pulsen oavsett vad vi gjorde.
Travade ett par pass på hemväg och insåg någonstans mitt i att jag helt tänkt fel när jag planerat lågpulsträningen. Jag har ju tänkt i intervalltänk, det vill säga att när Ariel kommit upp i 131 spm så skall hon skrittas tills pulsen är under 90 spm. Men i den informativa artikeln om lågpulsträning (http://www.aerc.org/HeartRateTraining.asp) rider författaren hästen under 131 spm under längre tid och minskar bara tempot så pass att hästen håller sig under 131 spm. Så istället för att sakta av till skritt skulle det räcka att bryta av från galopp till trav eller minska tempot i traven, beroende på vad som fått pulsen att öka.
Åter i stallet var Ariels puls fortfarande 89 spm, jag hoppas verkligen att hon kan få lägre puls än så, speciellt efter tjugo minuters skritt. Men det är ju skritt i kuperad terräng och med "farliga" saker, så pulsen kan bero på andra saker än att hon är för hårt tränad. Svårt det där med puls...
Ariel blev avsvampad och efter att hon rullat sig i hagen fick hon kyllera på benen. När hon gick in för kvällen fick hon även fleecelindor att ha på sig under natten. Nojjig matte var det ja... Men när jag borstade av leran innan jag lindade kunde jag konstatera att hon hade torra, bra ben så förhoppningsvis har jag inte förstört henne fullständigt. ;-)
Kommentarer
Trackback
