Ariel 3525

I förrgår fick Ariel vila helt, vi myste lite i hagen ihop bara. Ja, sedan fick hon förstås beta också, hästarna hemma i Uppsala går ju i sommarhagen nu, så det gäller att Ariels mage är van vid gräs när hon kommer tillbaka.

Igår blev det ridning, fast på kvällen istället för efter lunch. Jag hade bestämt mig för att rida dressyr en stund på vändplanen, det minst ojämna stället häromkring. Vi värmde upp på pappas grusväg (Storgatan) i skritt och sedan travade vi på asfalten bort till vändplanen. Ariel var lite taggad i traven först, tills hon insåg att vi inte alls skulle hem.

Väl på vändplanen bestämde jag mig för att, oavsett hur det kändes, hålla fast vid min plan. Att lugnt och metodiskt göra det jag tänkt och när det fungerade bra avsluta och skritta hem. Jag hade dessutom förberett innan genom att länga stiglädren ett hål. Jag vet inte om det var den tydliga planen, min känsla av att sitta mer korrekt med långa, avslappnade ben eller att Ariel var på extra bra humör.

Men vi dansade tillsammans. Absolut inte hela tiden, men små korta ögonblick här och där, då jag fick en känsla av att vi var ett, att vi förstod varandra fullständigt.

Det var inga avancerade saker vi sysslade med, så duktiga är vi inte, i alla fall inte jag. Men de saker vi gjorde, gjorde vi i harmoni. Ja, inte hela tiden, men då och då. Det var mest övergångar, mellan skritt och halt och skritt och trav. Jag satt ned i traven och även om det inte blev så harmonisk, så var övergångarna flytande ändå. Vi gjorde även lite volter i skritt och trav, och jag flyttade Ariel för skänkeln ibland.

Jag är absolut ingen dressyrstjärna, även om jag tycker det blir roligare och roligare, men det fanns ögonblick när Ariel hade kontakt med bettet, ryggen uppe och allt kändes så lätt, så lätt. De ögonblicken lever jag länge på.

När vi gjort allt jag tänkt mig skrittade vi hem, nöjda bägge två. Ariel fick beta lite innan hon gick in för kvällen.