Riktig långtur
Igår tog vi oss en liten promenad vid hand, då det blåste halv orkan. Vi var ute i skogen och kryssade mellan träd i ungefär tjugo minuter. Ariel var glad över att få göra någonting, hagen börjar bli lite tråkig så här på sluttampen av vistelsen.
Idag red vi på nytt äventyr ut i skogen, vi provade att komma till de långa grusvägarna via Storgatan. Det var lite väl blött på vissa ställen i skogen och regnet strilade frisk ned första halvtimmen. Men så småningom kom vi till grusvägarna och kunde trava en del. Då slutade det regna också. :-)
Red på sidepull, så det blev en mycket tyngre känsla i handen än på bett. Det kändes lite ovant. Lyckades ändå hålla Ariel i en vettig trav bortåt, bitvis blev hon lite tröttare i traven, men det känns inte som om jag kör slut på hennes ork.
På hemväg var hon så pigg att jag inte vågade trava, med risk för att inte få stopp på henne, utan vi skrittade hela vägen. Däremot tog vi en annan väg hem, via skoterleden och den vanliga grusvägen. Ariel ville först inte gå den vägen, för det var ju inte hemåt. Men efter ett tag insåg hon att det också var hemåt, så då kom hennes motor igång igen. ;-)
Tränade lite halter sista biten hem och det gick bättre och bättre. Men hon är lite seg i reaktionerna när hon skall stanna på hemväg, det blir gärna någon meter extra innan hon står stilla...
Jag måste erkänna att jag är grymt imponerad av hennes ork, hon bara fortsätter att tugga på, uppför och nedför. Mattes hjärta!
Idag red vi på nytt äventyr ut i skogen, vi provade att komma till de långa grusvägarna via Storgatan. Det var lite väl blött på vissa ställen i skogen och regnet strilade frisk ned första halvtimmen. Men så småningom kom vi till grusvägarna och kunde trava en del. Då slutade det regna också. :-)
Red på sidepull, så det blev en mycket tyngre känsla i handen än på bett. Det kändes lite ovant. Lyckades ändå hålla Ariel i en vettig trav bortåt, bitvis blev hon lite tröttare i traven, men det känns inte som om jag kör slut på hennes ork.
På hemväg var hon så pigg att jag inte vågade trava, med risk för att inte få stopp på henne, utan vi skrittade hela vägen. Däremot tog vi en annan väg hem, via skoterleden och den vanliga grusvägen. Ariel ville först inte gå den vägen, för det var ju inte hemåt. Men efter ett tag insåg hon att det också var hemåt, så då kom hennes motor igång igen. ;-)
Tränade lite halter sista biten hem och det gick bättre och bättre. Men hon är lite seg i reaktionerna när hon skall stanna på hemväg, det blir gärna någon meter extra innan hon står stilla...
Jag måste erkänna att jag är grymt imponerad av hennes ork, hon bara fortsätter att tugga på, uppför och nedför. Mattes hjärta!
Kommentarer
Trackback
