För långt, för snabbt, för hårt
Fysioterapeuten kom strax efter att vi ridit klart. Ariel verkade glad över uppmärksamheten och höll noga koll på vad S gjorde. Först blev det en allmän genomgång av hela hästen, där S inte hittade några mer spänningar än lite träningsvärk i bakdelsmusklerna. Jag fick träna på att massera där, så det kommer jag att göra efter att jag ridit Ariel framöver. Rent allmänt var Ariel väldigt mjuk och fin i musklerna, S sade att det märktes att jag skrittat igenom henne ordentligt innan.
De ömma punkter hon haft efter sadeln hade helt försvunnit, så idén med att padda upp lite baktill hade verkligen hjälpt. Sadelmässigt hade S med sig sin specialpad som vi skulle testa lite senare. Men först masserade S igenom bakdelen ordentligt och sedan fick jag känna på vänster bak, som S var lite bekymrad över.
Fyra dagar med ridning i rad, varav de två sista på en mil vardera och dessutom nästan enbart på asfalt, hade satt sina spår. Ariel var varm och svullen insida has och utsida kota. S ville att jag skulle hålla koll där, så det inte utvecklade sig till ett riktigt problem. Förmodligen var det bara en mild överansträngning.
Sedan sadlade vi på Ariel igen, med S specialpad i lera underst. Jag fick sedan rida i paddocken tjugo minuter i alla gångarter. Ariel var lite förvånad över att bli riden igen, men fann sig snabbt och tyckte det var helt okej att dansa runt lite med matte. Skritt och trav på volt blev det och så en galoppfattning i vardera varvet. Efter 20 minuter avslutade vi, dels för att det räcker för att padden skall visa hur sadeln ligger, dels för att S tyckte att Ariel hade en svag rörelsestörning i bak när jag red på böjt spår. Ångest!
Pratade lite om det hela och bestämde att Ariel skulle få vila helt i en vecka, medan jag höll koll på hur bakbenet ändrade sig. Om det sedan blev torrt igen under vilan, så skulle jag sätta igång försiktigt under en veckas tid och därefter så smått börja rida som vanligt igen. Jag känner mig som världens sämsta matte, med facit i hand mår Ariel inte bra av att gå fyra dagar i sträck, speciellt inte när det blivit allmänt hårdare i backen och sedan mycket asfalt på träningen.
Nu blir det naturligt mindre asfalt då Ariel skos med broddar på tisdag och jag därefter undviker asfalt så mycket det går tills snön kommit. Men det känns ändå så jobbigt att stöta på en motgång, även om jag lär mig massor om både mig själv och hästen vid ett sådant här tillfälle.
Sadeln är ett eget deprimerande kapitel, den passar delvis men inte helt. Vet inte hur jag skall lösa det hela, men just nu lutar det åt att jag köper en Sensation bomlös som jag kan använda både till Ariel och Hampus.
Ariel fick mysa under täcket en stund till innan hon fick gå ut i hagen och rulla sig. Jag tog hand om utrustningen och tyckte synd om mig själv (och Ariel!) en bra stund efteråt. Men jag hoppas allt löser sig till det bästa...
