Träningsplan för nästa år!
Vissa säger massor med skritt, andra säger massor med trav, ytterligare andra säger galopp. Jag blir mest snurrig i huvudet och får det inte att gå ihop.
Men på väg hem från tåget idag såg jag plötsligt allt i ett nytt ljus. Först och främst, veckoplanering måste gälla:
Tis/ons. Ridbaneträning (dvs hopp- eller dressyrträning) alternativt galopp i backe.
Fre. Lågpulsträning.
Sön. Skritt.
Lågpulsträningen och skritten skall vara lika lång sträcka, men blir därmed automatiskt under olika lång tid. Vidare bestäms maxsträckan av hur lång den kommande ritten är, halva tävlingsdistansen måste klaras av på träning. Det vill säga, en PP20 ger 10 km träningssträcka och en CR50 ger 25 km träningssträcka.
Slutsatsen blir att jag måste vänja mig vid att rida med pannlampa, för ridning i mörker kommer det bli en hel del av...
Stegring av träningen gör vi med hjälp av Stillings träningsformel (någon gång skall jag väl ha nytta av boken). Det vill säga, 3-5:1 i vardagsträningen och 2:1 inför tävling.
Därmed får vi en träningsfrekvens på tre pass per vecka, där ett pass har högre träningsmängd och ett pass har högre träningsintensitet.
Nu skall jag bara pussla in det hela i min kalender också... Kan det inte vara 22 oktober snart så vi får tävlingsterminen för 2012?
Hästrally i Järlåsa - eller fasen vilken fin häst jag har!
Vilken dag det blev igår... Vill inleda med att tacka M, L och L, utan er hade jag aldrig vågat mig iväg. <3
Hämtade in en ganska seg Ariel från hagen, hon kände direkt att det var något konstigt med matte och slog därmed till den säkra tvärbromsningen. Men jag lyckades övertyga henne om att det inte var något farligt på gång, bara en allmänt nervös matte. ;-)
Hon fick sig en genomborstning så all lera försvann, jag kratsade hovarna och tempade. Hela tiden tänkte jag "nu är hon nog öm här, så det blir inget" eller "hm, hon har säkert feber så vi får stå över" men hela hästen var frisk och pigg, så matte hade inga fler ursäkter...
Sedan fick hon stå och vila medan jag kopplade på transporten (med lugn hjälp av M som också lånat ut transporten) och lastade in allt som skulle in. Då jag blev lite osäker om tiden så lastade vi på Ariel sedan, hon tog sig en liten funderare på rampen och klev sedan rakt på. Duktig tjej! I väntan på vårt sällskap (L och Pamilljah som också skulle vara med) stod Ariel och åt hösilage medan jag blev mer och mer nervös. Tur att jag har en lugn och säker häst, eh... unghäst menar jag...
När L kom kikade vi lite på kartan innan vi rullade iväg i karavan mot Järlåsa. Ariel stod som ett ljus hela vägen, trots att hon inte får något grovfoder när man kör. Framme i Järlåsa blev det startanmälan och urlastning, Ariel klev ut ett par steg innan jag hann hejda henne, det är lite svårt att vara själv vid urlastning, speciellt när vi aldrig tränat på några sådan rutiner. Men ingen skada skedd, Ariel stannade när jag sade till och väntade tills jag sade att hon fick backa ur. <3 På med alla grejer och så insåg jag att jag glömt hjälm och handskar. Ojdå! Hade inte lagt de i bilen kvällen innan (som jag gjort med säkerhetsväst och shortchaps) då jag tänkt att jag behövde de till lastningen.. Oups! Men en snäll funktionär skyndade sig till stallet och lånade ut en hjälm till mig! Tusen tack! :-D
Upp i sadeln och iväg längs en stig. Ariel var taggad till tusen men lyssnade ändå bra. Vi red sedan omkring i Järlåsatrakten, men då kartan nu ligger i bilen, kan jag inte riktigt få ihop det med kartan på lantmäteriet. Hur som, mest skritt var det, men Ariel travade ikapp Pamilljah några gånger när hon inte orkade länga skritten, även om hon vid flera tillfällen (speciellt på "hemväg") presterade en riktigt snabb skritt. Vi galopperade på ett ställe, med Ariel placerad bakom Pamilljah och när jag tyckte det räckte med galopp och bröt av till trav, svarade Ariel med att trava tre steg och sedan fatta ny galopp (fast vänster istället för höger), för inte ville hon mista Pamilljah heller! ;-)
Hela tiden längs vägen var det kontrollstationer, där man skulle svara på frågor av de mest skilda slag. Ariel var superduktig och stod som ett ljus vid de första kontrollerna, men sedan började hon tycka att det var tjatigt att stå stilla, så då valsade hon runt lite. Inte många steg, men när man skall läsa från ett papper som hänger i ett snöre så är varje litet steg ett steg för mycket.
På tillbakavägen red vi ett stycke längs en stig vi även ridit bortåt på och L ville gärna hoppa de stockar som vi skrittat över på bortaväg. Så Ariel och jag hoppade glatt den lilla stocken (20 cm?) i trav, men när vi kom mot den stora (40 cm?) tyckte Ariel att matte var lite väl mesig och så bytte hon till galopp en bit innan stocken. Givetvis hade hon noll koll på avsprångspunkten i och med detta, så vi hoppade ett stoooort språng över, runt två meter för tidigt. I landningen blev Ariel dessutom så mallig över att hon klarat hindret, så hon bockade. Där satt jag löst en stund. ;-) Men kul var det!
Tillbaka efter ungefär 3 timmars ritt var det en bruksridningsbana som skulle klaras av. Först skulle hästen trampa med hoven innanför en ring, inga problem sade Ariel och ställde sig snällt som jag ville. Sedan var det rygga i L och jag vet inte vem som tjuvtränat med Ariel, men det klarade hon galant. Sedan skulle hon gå över en presenning och det var busenkelt tyckte Ariel. Full fart fram! Därefter var det flytta jacka från en stolpe till en annan, och efter dagens alla manöver längs buskar och träd så var det förstås busenkelt. Avslutningsvis var det av- och uppsittning på vita sockerbitar, vilket var lite svårare. Jag lyckades inte riktigt pricka avsittningen på den första sockerbiten och sedan var det så långt avstånd till de andra (man skulle kliva vidare på ytterligare fyra) att jag med mina korta ben inte nådde mer än ett par av dem. Ariel följde snällt med vid min sida och ställde upp sig så fint vid den sista. <3
Sedan avslutade vi med att rida längs en stig i skogen där det var memory. Där någonstans började jag inse hur mentalt trött jag var... Ariel frågade om vi verkligen skulle lämna Pamilljah bakom oss, men traskade sedan snällt på när jag sade att det kunde vi visst. Längs stigen fanns det en massa saker som inte hörde hemma där (scarf, durkslag, hink etc) och jag kunde för mitt liv inte komma på vad alla grejer hette! Jag vet inte hur länge jag stirrade på en sax innan jag kom på att det hette just sax. Definitivt fullt på hjärnkontoret...
Så fick Ariel återvända till transporten, slippa utrustningen och istället beta gräs medan jag klädde på henne transportskydd och täcke. Upp på rampen och Ariel undrade om det här verkligen var nödvändigt? Till min lycka kom det en bil bakom oss och Ariel tog det som pådrivning (utan att på något vis bli rädd eller stressad) och klev snällt in i transporten. Sedan fick hon stå där och äta hösilage i en timme medan vi hade prisutdelning och lite eftersnack. Alla fick något med sig hem och det var skönt att få varva ned lite innan hemresan.
Jag körde ganska avspänt på hemväg, men följde efter L lite för bra, så jag höll på att missa infarten till stallet. Med lite backning (tjoho!) löste det sig och jag kunde rulla in på stallplanen med min skatt. Hon stod lugnt kvar medan jag och L (alltså en annan L) grejade med rampen och sedan ryggade hon rakt bakåt och såg sig nöjt omkring.
Jag bestämde mig för att inte krångla något med henne, utan tog av alla grejer och ledde henne direkt till hagen. Där drack hon lite vatten och traskade sedan iväg och rullade sig hela åtta gånger. Sedan var hon nöjd med dagen. :-)
Jag plockade ihop grejerna och städade transporten, som L sedan backade tillrätta. Tack snälla! Givetvis fick vi inte till det med stödhjulet, så M fick komma förbi och visa hur man gör. ;-) Men sedan kunde jag rulla hemöver med bilen och vara nöjd med dagen.
Jag hade ruskigt skoj och jag är stolt både över att jag körde transport alldeles själv och att jag kunde läsa kartan utan några som helst problem. Nu var det ju en bra kartan, men ändå. :-) Jag är stolt över Ariel som skötte sig så himla bra hela tiden, även om jag funderar på om jag skulle ha ridit henne på bett ändå... Pigga lilla tjejen kan nog bli intressant att hålla i sidepull på en riktig distanstävling.
Avslutningsvis, ett stort tack till Rönningens Kör- och ridklubb för ett bra arrangemang och mycket trevligt bemötande. Vi kommer tillbaka nästa år!
Galopp i mörkret
Vi skrittade längs sommarhagen bortåt, det tyckte Ariel var väldigt spännande. Hon hade sällskap med sina hagkompisar en bit, och då de flyttat till ny hage går den parallellt med grusvägen vi sedan galopperar på. Jag var lite fundersam över hur de skulle reagera när vi kom galopperandes.
Ariel vet nu precis vad som gäller när jag kortar tyglarna vid bron. Hon vill gärna byta till trav alldeles själv, så ett par gånger igår fick jag ta ned henne till skritt igen och påminna om att matte bestämmer... Vi galopperade tre gånger åt vardera hållet och Ariel jobbade på superfint. Ett par gånger tyckte jag nästan att det gick lite för fort i galoppen, men jag kan ju alltid få stopp på henne, så jag måste låta henne gå på.
De andra hästarna brydde sig inte ett skvatt när vi kom farandes i full fart, så där behöver vi inte oroa oss. Ariel tog fattningarna superfint och nästan varje gång blev det rätt galopp. Däremot bryter hon av när jag berömmer, vet inte riktigt hur jag skall komma runt det problemet. Jag vill ju kunna berömma, men hon skall ju ändå fortsätta galoppera...
Det var en väldigt flåsig Ariel som jag skrittade av, nästan så jag blir orolig. Men hon var inte ett dugg svettig och bara lite varm mellan bakbenen. Inte ens under sadeln var hon varm, när vi väl kom tillbaka till stallet. Flåsandet gav sig mer och mer och jag är nog lite övernojjig. Efter stretch hade hon slutat flåsa och då fick hon återvända till gänget i hagen. Där blev det mer race i mörkret...
Jag tog reda på all utrustning och förberedde sedan för idag. För nu är det snart dags att bege sig iväg på hästrally i Järlåsa. Nervöst!
Debut i stamboken
Jag längtar till den dag hon står där som stamboksfört sto...
Regnig galopptur
Det blev sidepull och hoppläder, för planen var att rida iväg och galoppera på alla mjuka grusvägar. Det finns ju inte så mycket annat att göra när stigarna i skogen och stubbåkrarna är alldeles vattensjuka. Inte precis den september jag sett fram emot.
Givetvis åkte nya ländtäcket på, så här fin blir Ariel när hon är klar för ridning!
Jag tror jag knäppte över trettio kort, men inte på ett enda har hon öronen framåt... Hon var mest sur över att jag skulle ta en massa kort istället för att sitta upp. Men så småningom så gav vi oss iväg och då var hon rejält på tårna. Det blåste ju samtidigt som det regnade och då hör hon ju inte var alla farliga monster är någonstans.
När vi skrittat fram blev det lite trav och allmänt fnys, då en livsfarlig traktor plöjde en av åkrarna. För traktorer har hon ju aldrig sett förut. ;-) Efter lite blandat trav och skritt på asfalt var vi framme vid grusvägen som går parallellt med flygfältet och vi kunde börja galoppera. Jag stod upp i galoppen bortåt, eftersom jag vet att Ariel tar min sits som en förhållning och hon har mindre egen bjudning bortåt. Däremot fick hon bara galoppera de allra första sprången med stöd, sedan släppte jag efter helt på tygeln. Jag kände i hennes kropp att hon blev förvånad och förvirrad över att stödet försvann, men i och med att jag hade balans i sitsen och kunde driva henne ordentligt, fortsatte hon ändå att galoppera.
Halvvägs orkade hon inte riktigt hålla galoppen, så det blev lite trav följt av ny fattning. När hon galopperat även i vänster galopp på slak tygel blev det skritt en stund och pusta. Vi skrittade förbi de gårdar som finns längs grusvägen och sedan galopperade vi igen. Fortsatt fokus på att bara hålla galoppen och ha lång tygel. Ariel var superduktig!
På hemvägen är hon ju alltid lite mer taggad, så där vågar jag mig på att sätta mig ned i sadeln. Bitvis kunde jag sitta riktigt avslappnat och driva samtidigt, heja mig! Hela tiden på lång tygel... Ett tag kände jag mig lite som de där shejkerna som tävlar distansritt, för de sitter i stolsits i galoppen med hängande tygel. ;-)
Fattningarna tog hon också bra, även om det märks skillnad på borta- respektive hemväg. Bortåt tar det några travsteg innan hon hittar balansen/orken att fatta, medan hemåt bara rullar hon in i galoppen. På sista långsträckan hemåt började hon sacka lite mer än halvvägs (den är ju ändå 800 m), varvid jag drev på ordentligt samtidigt som jag satt i sadeln (heja mig!). Ariel svarade med att knixa med benen och vips hade hon gjort ett galoppombyte. Hm... Det var ju inte riktigt det jag bad henne om. ;-)
Hon var knappt trött efter sista galoppen, även om hon andades lite tyngre. Så vi avslutade med trav på asfalt, en riktigt ivrig trav där jag fick påminna ibland med lite halvhalter. Sedan skrittade vi sista tjugo minuterna hemåt. Finaste tjejen!
Lagom till att vi var hemma igen sken solen... Ariel fick fleecetäcke på sig och så stretchade jag bakbenen. Tycker att de blivit lättare att stretcha, så jag tror att det ger resultat. Sedan fick Ariel stå och sova medan jag tog bort utrustningen och pratade med F. Det blev över en timme hon stod där och sov i stallet, men det är perfekt träning tycker jag. Man vet aldrig hur länge hon måste vara i stallet vissa dagar.
Såg förresten att hon tappat nästan tre av fyra framtänder, dvs de sista hon har att tappa. Så skönt! Nu är det bara kindtänderna i januari jag väntar på, de brukar vara värst också, då de kliar mycket mer. Sedan är hon vuxen åtminstone tandmässigt.
Ariel fick gå ut med munkorgen, vilket hon inte uppskattade. Men hon har gått ned i hull, så den hjälper ju till även om hon ogillar den.
Lite rolig matematik
Jag vill ha fölunge vart tionde år (Hampus född 1997, Ariel född 2007), så nästa föl blir 2017. Det skall ju helst vara Ariels dotter eller son. ;-)
Om fölungen skall födas 2017, måste Ariel betäckas 2016. Eftersom jag vill använda en hingst som gjort bruksprov, måste hingsten senast gjort bruksprov 2015. Då är hingsten som yngst 4 år, vilket betyder att Ariels blivande man får vara född senast 2011, dvs i år...
Fast efter årets hingstpremiering har jag verkligen fastnat för Finslands Ringo...
Ber om ursäkt för att jag stulit en bild, jag lovar att försöka få en egen bild på Ringo snart.
Bommar i trav och lite galopp
Hästarna har fått flytta till hagen bredvid lösdriften, så de var mycket nöjda över livet. Det fanns mer mat i den hagen än i sommarhagen. ;-) Ariel var inte intresserad av att komma när jag ropade, men när jag var några meter ifrån kom hon mig till mötes.
Inne i stallet blev det sanering då hon hade fläckar med blöt lera på några ställen och en hel del torr lera också. När hon väl var rengjord från all lera så fick hon fleecetäcke på sig för att torka till träningen. Då det var många hästar i omlopp i stallet blev hon förvisad till Maggies box. Lite sur blev hon, tills hon upptäckte saltstenen... Sedan var hon nöjd ända till jag tog henne därifrån igen.
Jag gjorde i ordning all utrustning under tiden och kikade även några minuter på hoppträningen som var innan oss. Men jag fick bara prestationsångest, så jag gick snabbt därifrån. Undrar om jag någonsin kommer att kunna galoppera Ariel flera varv på volten... För att inte tala om hoppa en hel bana med henne.
Tog på Ariel utrustningen inklusive hennes nya, fina ländtäcke. Det passade jättebra, var kanske aningens stort, men hellre det än att det är för litet. Svansremmen hade ett smart knäppe, så man slipper hålla på och knyta varje gång. Sedan skrittade vi iväg en sväng med S och Tyr, som precis börjat sätta igång och inte skulle vara med och hoppa.
När vi skrittat 20 min tog jag några varv till tillsammans med L och Pamilljah, som skulle vara med på träningen. Därefter var det fritt fram in på ridbanan. Jag och Ariel kände oss fram med lite trav på böjda spår samt några galopper längs långsidorna. Men helt ärligt måste jag hitta en bättre plan för att värma upp, nu snurrar jag runt lite sådär på måfå. Måste fråga F om hjälp där.
Sedan satte träningen igång. Vi var för ovanlighetens skull sex stycken ekipage, så det blev en lite längre träning med en hel del skrittid. Vilket passar mig och Ariel perfekt. :-) Först fick vi trava på volt över två bomserier. Den ena var smala bommar som hade kort steglängd, där behövde vi samla ihop hästarna något. Den andra serien var vanligt avstånd, men med upphöjda bommar så hästen fick jobba lite extra.
Ariel var helt fenomenal på bommarna. Jag behövde bara visa henne uppgiften så skötte hon det med glans. Visst fick jag göra någon halvhalt här och där för att påminna om lugnt travtempo, men i övrigt var det hon som skötte bomarbetet. Det var så härligt, jag kunde koncentrera mig på min sits och vägvalet och bitvis kändes det verkligen som att dansa. V var mycket nöjd och hävdade att Ariel smugit iväg om nätterna och tjuvtränat på de upphöjda bommarna. ;-)
Sedan blev det galopp på volt, med två hinder parallellt med varandra. Eller, hinder är fel ord, pyramidbommar är mer korrekt. För mig och Ariel blev det fokus på fattningar och att hålla galoppen över åtminstone ett av hindren. I höger varv gick det riktigt bra, vi fick till en hel del fina fattningar och kunde hålla galoppen ett helt varv på volten, även om vi bara tog ena hindret. I vänster var det lite svårare, då hade hon taggat till sig och ville mest studsa runt eller slängtrava. Några vettiga fattningar blev det, ett par som kändes hur underbara som helst, men det blev svårare för henne att hålla galoppen. V var nöjd i alla fall och tyckte att hon fått en mycket bättre galopp jämfört med sist hon såg henne. Härligt!
Vi avslutade med att trava över några bommar följt av ett krysshinder. Sedan skulle det vara galopp efteråt och för Ariels del att bibehålla galoppen genom kortsidan. Några gånger fick jag fatta galopp efter hindret, men sista gången bjöd hon själv upp i galopp och då lyckades vi galoppera hela kortsidan. Lycka! V var supernöjd och jag också. Det händer verkligen grejer hela tiden med Ariel nu!
När jag skrittat av (för hand) i 20 minuter var det en nöjd tjej som fick gå in i stallet. Jag svampade av henne i sadelgjordsstaden och mellan bakbenen, mer svettig hade hon inte blivit. Däremot var hon trött, hon hängde i grimskaften medan jag skötte om henne. Stretchade även bakbenen innan hon fick munkorg (hm...) på sig och gå ut i hagen igen.
Pratade med V efteråt och det kommer bli två träningar till innan träningarna flyttar till ridhus. Jag hoppas kunna vara med på bägge två, men det gör att det blir mindre uteritter för Ariel ett tag framöver. Samtidigt så har vi hela vintern på oss att skritta omkring... ;-)
Galopp även i dressyren
I stallet blev det avborstning och påklädnad. Dressyrtränset och boots fram, inga egentliga konstigheter. Sedan skrittade vi ut en sväng och som vanligt är hon väldigt seg bortåt och väldigt pigg hemåt. ;-)
Det blev rask skritt in på ridbanan, där vi travade runt litegrann och faktiskt galopperade en raksträcka också. Hon fattade direkt på hjälpen, så jag kände mig riktigt nöjd. Sedan kom F och lektionen satte igång.
Vi började med att jobba med skritten, först skulle hon bara ha en taktmässig, lugn skritt med mycket energi. Direkt började Ariel att jobba i form och F berömde massor. Det är så lätt att rida henne när hon hjälper till så mycket själv. <3 Vi fortsatte med lite halter, där energin från skritten skulle fortsätta in i halten, så bakbenen hamnade mer under henne. Efter lite träning fick vi till det hyfsat, även om jag inte känner någon skillnad. ;-)
Sedan gick vi vidare till traven, där jag skulle kräva mer tempo (förstås...) men bibehålla takten. Vi jobbade en del på volten och när jag fick till trampet i inner stigbygel och Ariel fick ställningen i nacken så gick hon plötsligt i form även i trav! Jag blev så himla stolt över henne och F öste beröm över henne. Underbara häst som vill jobba med matte...
Så var det dags för galoppen. Jag var lite tveksam när F tyckte att vi skulle galoppera på volten, men okej då... Efter några halvdana försök där vi galopperade kanske ett kvarts varv innan det blev trav, satte F fingret på vad som händer. Dels är det så att jag spänner mig så mycket att jag hamnar ovanpå sadeln (jo, det vet jag ju), men så fort jag inte har stöd i tygeln saktar Ariel av. Så läxa till nästa dressyrträning blir att jobba med galoppen utan att jag har stöd, dvs hon skall få galoppera med huvudet helt fritt. Hon kan ju gå så i skritt och trav, så det är bara en ovana från oss bägge två.
Därefter gjorde F något jag först var skeptisk till. Hon tog fram långpisken. Förklaringen var att jag inte klarar av att driva Ariel i galoppen så länge jag spänner mig och därmed måste någon annan driva så Ariel fortsätter galoppera och jag har en chans att faktiskt slappna av. Ariel vände direkt ett öra till F när hon såg långpisken. Bäst att lyssna ordentligt...
Nu behövde F faktiskt bara driva på med långpisken en gång, sedan räckte det att hon hade den i handen och pekade med. Ariel vet precis vad pisken betyder och lyder utan att behöva någon klatch i luften... Men det som hände var att Ariel bibehöll galoppen 1-2 varv på volten vilket gav mig chansen att slappna av och faktiskt komma ned i sadeln. Tricket fungerade och plötsligt hade jag en helt annan känsla. Ariel galopperade mjukt runt, runt och jag följde med! Lycka!
När vi upprepat några gånger i vardera varv hade jag en häst som fattade direkt på hjälpen hela tiden och verkligen var igång i galoppen. Det var ett helt annat driv än jag känt tidigare när jag ridit henne, men samtidigt så har jag ju inte kommit ned i sadeln så jag kunnat känna på galoppen heller.
Där nöjde vi oss för dagen och en mycket nöjd, men lite flåsig och svettig Ariel fick skritta av. Finaste tjejen! F var också väldigt nöjd med henne, tror hon gillar Ariels inställning till att jobba med matte. Planen nu är att hoppa på onsdag, antingen tömköra eller galoppera på torsdag och sedan rida nästa dressyrträning på måndag. Längtar redan!
Ariel fick sig en härlig dusch innan hon fick återvända till hagen. Jag lullade på lite och plockade i grejer, det var så skönt att inte behöva stressa iväg och ändå var jag klar med allt innan klockan två. :-)
Ländtäcke
Lite tömkörning
Hämtade in en ganska seg (och lerig!) tjej från hagen. Det passade mina syften för dagen perfekt, då jag tänkt testa mina nyinköpta lädertömmar. Så in i stallet och borsta bort leran endast där tömkörningsgjorden ligger, resten av leran fick faktiskt vara. Lat matte idag, eller snarare en matte med lite ont om tid.
Tog på sidepull istället för träns, för det kändes som att första försöket med tömkörning inte skulle göras med bett. Sedan blev det tömkörning ut på ridbanan, med en lite förvirrad Ariel.
Vi körde lite kringelikrokar runt hinder och ute på spåret, det kändes helt okej så länge jag hade någorlunda koll på tömmarna. Men lätt var det inte. :-P Fast inte heller så svårt som jag förväntat mig, Ariel gjorde snällt allt jag bad om.
Sedan provade vi att skritta och trava på volt, då kändes yttertömmen lite kort innan jag kom ihåg att man vanligtvis inte tömkör på volt med tömmen runt bakdelen. ;-) Snälla Ariel protesterade inte, men visst travade hon bättre när yttertömmen låg över ryggen istället.
Efter en kvart hade vi lekt färdigt, då blev det tömkörning hela vägen in i stallet (bekvämt!), av med alla grejerna och ut i hagen. Ariel var mäkta nöjd med ett sådant lugnt pass, jag var också nöjd eftersom det hade fungerat riktigt bra. Jag tog reda på grejerna och sedan susade jag vidare till Hampus.
Imorgon blir det dressyrträning eller långtur, lite beroende på vad som fungerar för mig och Ariel.
Tuff träningstur
Hämtade in en fläckvis lerig Ariel från hagen, hon var lite på tårna då de andra hästarna rusade omkring i hagen, men när jag repeterade våra halter så lyssnade hon perfekt hela tiden. Inne i stallet blev hon grundligt sanerad innan grejerna åkte på. Då min hopptränare flera gånger påpekat hur bra Ariel lyssnar på förhållande hjälper så bestämde jag mig för att våga rida med sidepull. Ur distanstävlingssynpunkt är det bäst om vi rider på det, speciellt som hon inte kan äta med bettet i munnen.
Sedan skrittade vi iväg i regnet. Vi red på grusvägen bort mot flygfältet, när vi kommit fram till asfaltsvägen blev det lite inslag av trav ibland när det passade. Ariel kändes helt okej, men lite ointresserad av att öka tempot.
Ute på grusvägen vid flygfältet blev det galopp, men Ariel hade ingen riktig bjudning och jag red som en kratta. Kändes mest som att jag flaxade omkring ovanför hästen. Ariel saktade av till trav ett par gånger så jag fick be henne fatta igen. Rätt vad det var så trampade jag snett i stigbygeln så gummibandet löste ut. Så irriterande! Tvärnit av stackars häst och sedan vända tillbaka för att leta reda på gummibandet. Satt av och satte fast det igen och insåg sedan att det varken fanns dike att ställa ned hästen i eller sten att ställa hästen bredvid. Blev så arg, varför måste sådant här hända när man redan är på dåligt humör?
Märkte att Ariel smittats av mitt dåliga humör, men i stundens hetta orkade jag inte lugna henne. Istället blev det, med hjälp av lite arga ord, en uppsittning från marken. Fick ta tag om bakvalvet och dra mig upp, men jag kom faktiskt upp! (fortfarande chockad) :-O Min första uppsittning från marken sedan 2001... Ariel var en ängel och höll emot med sin kropp när det blev väldigt mycket vikt, men utan att flytta på sig. Mitt hjärta!
Väl uppe i sadeln igen rann all ilska av mig. Nej, vi är inte världsbäst på att galoppera (än...) men fy sjutton vilken bussig häst jag har! Så det blev lite mer galopp längs grusvägen och den här gången berömde jag Ariel som fattade rätt galopp och så låtsades jag inte om att jag fladdrade omkring.
Efter lite skrittpaus galopperade vi på en lite mer slingrande grusväg fram till stora asfaltsvägen, jag ignorerade hur fruktansvärt dåligt jag satt och koncentrerade mig istället på att faktiskt klara av de svängar som kom. Blev några avbrott i trav för ny fattning då vägen ibland svängde åt ett nytt håll. Ariel skötte sig superbra, så jag var väldigt nöjd med henne. Sedan fick hon skritta och pusta lite innan vi vände tillbaka på samma väg.
Hemvägen var en helt annan historia. Där hade hon drivet själv i galoppen, så jag kunde till och med komma ned lite i sadeln. Benen lever ju sitt eget liv, men det kändes mycket bättre med sätet i alla fall. Ett litet steg i taget... Sista raksträckan (800 m) fick hon galoppera på lite och jag stod i fältsits. Det är bara att inse att jag måste börja använda mina gamla stigläder, de i syntet är för långa när jag vill stå upp. Jag har försökt att göra nya hål, men det är hopplöst. :-( När vi galopperat cirka 200 meter provade jag att driva på Ariel. Då lade hon in en högre växel och jag fick känna på en snabb galopp på damen. Tjoho!
Skrittade sedan tio minuter på asfalt innan vi tog in på grusvägen som går mot Bälinge. Sista chansen att galoppera, så där blev det också galopp i fältsits. Först ville hon inte fatta rätt galopp (vänster), så det blev tre fattningar innan vi fick till det. Sedan fick hon galoppera på, och när hon lagt in den högre växeln bad jag om mer och det kom en ännu snabbare galopp. Jösses säger jag bara vad det gick undan...
Men det var inga som helst problem att sakna ned till trav igen och äntligen fick vi till en mjuk avsaktning och en bra trav. Som sagt, ett steg i taget...
Längs grusvägen med villor blev det blandat trav och skritt, även om Ariel var väldigt taggad och ville framåt (dvs hemåt) hela tiden. När vi nådde asfalten bestämde jag mig att det fick bli skritt hela vägen hem, vilket tog 30 min. Perfekt nedvarvning efter en tuff tur med mycket galopp.
Ariel var även en pärla på den trafikerade vägen, det kom bilar hela tiden och det låter ju lite annorlunda när vägbanan är blöt. Men inga bekymmer alls, förutom när hon såg en gran i ett dike och jazzade ut några meter. :-P
När vi skulle passera en T-korsning kom det en bil bakom oss som skulle svänga in, en bil som mötte oss och också skulle svänga in, samt en bil som kom från sidan av oss och ville svänga ut... Ariel rörde inte ett öra utan traskade lugnt på. Inte ens när bilen som var bakom oss svängde precis vid bakdelen och ytterligare en bil bakom hade bråttom och susade förbi oss (nära, eftersom bilen framför som skulle svänga inte kunnat svänga än) reagerade hon. Hon frågade vid ett par tillfällen med kroppen om hon fick trava, men det var bara ett ivrigt hemåtsug, inte någon nervös stress. Så nu är hon trafiksäker. ;-)
Hemma igen gäspade hon mycket och njöt av varmvattensduschen. Hon var rejält lerig ända upp på halsen, men mycket nöjd med sig själv. Jag var också nöjd, framförallt över att jag kunnat vända en så negativ början till något så positivt. Bästa Ariel som ställer upp så för mig!
Stretchade bakbenen och så fick hon mysa under fleecetäcke medan jag rengjorde och plockade undan all utrustning. Vi hade ridit totalt 12,5 km och med ett snittempo på 6,25 km/h. Räknar jag bort skritten före och efter passet var tempot 7,3 km/h. Det är fort för oss... Nog det snabbaste långpasset vi gjort hittills.
Ariel skrittade glatt tillbaka till hagen och buffade lite på mig då och då för att få lite beröm. Jag märker verkligen skillnad när jag berömmer henne mycket under ritten med rösten, hon blir förbaskat mallig. Så det måste jag fortsätta med. :-)
Nu är jag lite kluven hur jag skall rida på lördag. Tufft eller lugnt? Planen är att rida dressyrträning söndag, så hon får ju inte vara alltför slut i musklerna. Knepigt...
Mera backträning
När Ariel väl var ordentligt sanerad fick hon gå in i stallet, då var hon nöjd. Jag diskuterade lite olika ridalternativ med L och M, men de visste inte hur pass blöt stubbåkern var. Jag tog på Ariel sadel, reflexer, boots och träns, sedan gav vi oss iväg till stubbåkern.
Den var för blöt och tung, inte för att skritta fram, men för att galoppera på. Så när vi skrittat fram blev det backträning istället. Ariel jobbade på bra, även om hon tycker att det är onödigt när vi vänder från stallet hela tiden. Jag måste bli bättre på att sitta ned i galoppen på plan mark och göra vettiga fattningar. Jag förstår inte hur Ariel gör, men hon lyckas alltid fatta rätt galopp trots mina klumpiga hjälper.
Den här gången blev det åtta repetitioner (två fler än sist) men även om Ariel flåsade lite, så verkade hon bara måttligt ansträngd. Måste ta med mig pulsmätaren nästa gång...
Efter avskritt var Ariel lite smått svettig på bringa, sadelgjordsstad och insida lår. Men då det började bli kallare ute nöjde jag mig med att borsta bort svetten. Sedan gjorde jag stretchläxan och det gick riktigt bra tyckte jag. Ariel var mest av åsikten att det var onödigt och kunde vi gå ut i hagen igen?
Genomgång av fysioterapeut
M följde med mig på jakt efter hästarna, först hittade vi bara Tyr som stod vid hösilagebalen och mumsade. Men efter lite letande hittade vi även de andra hästarna. Ariel var glad och kom skyndandes till mig, men sedan var det en ganska trött tjej som skrittade med mig in. Hon var rejält lerig, men snälla M hjälpte mig att borsta bort den värsta leran. Att det dessutom var blandat blöt och torr lera gjorde ju inte rykten lättare.
Hjälpligt ren var hon när S kom, vi pratade lite och jag berättade vad som var målet med Ariel, hur hennes rutiner ser ut (haha, äta och sova?) och vad hon får för foder. Sedan började S känna igenom Ariel, varje liten millimeter. S hittade lite spänningar i nacken, men inget värre än att de gick att massera bort. Sedan var Ariel lite öm på vänster sida av halsen, mitt på korset och höger lårmuskel. Det var inte några stora grejer, utan S förklarade att i och med att Ariel var problemfri så kunde S fokusera på de småsaker som fanns. Träningsvärk kallade S det, dvs en reaktion som kommer att finnas så länge jag kräver saker av Ariel som är lite på gränsen till vad hon orkar. Vilket ju är enda sättet att få en träningseffekt...
Då Ariel inte hade några problem så fick hon en helkroppsmassage som var väldigt uppskattad. Hon är så söt min tjej, hon visar verkligen med hela kroppen vad hon tycker om saker och ting. Vid de tillfällen när S kom åt lite ömma punkter så var Ariel mycket tydlig med att visa det för S...
S stretchade bägge bakbenen, där vänster var lättare än höger, men bakåt var även lättare än framåt. Jag fick i läxa att stretcha bakbenen efter varje pass (något som jag egentligen borde göra oavsett...) och känna efter så hon inte blir hård och/eller varm över bakdelen. Sedan fick Ariel svagström på de ömma punkterna på korset och höger lår. Först tio minuter på lägsta effekt, sedan tjugo minuter på mellaneffekten och slutligen tio minuter på högsta effekt. Därefter var det skritt ute i ungefär tio minuter för att passa på och låta Ariel känna vad skönt det blev när träningsvärken släppte.
S kikade på Ariels rörelsemönster när hon skrittade och Ariel visade en alldeles utmärkt skritt. Dock lyfter hon upp höger bak aningens högre än vänster och hon sätter även höger bak lite längre in under magen än vänster. Vilket förklarar varför damen får träningsvärk i höger lår. ;-) Så min läxa ridmässigt blir att vara väldigt noga med att variera sittben i trav och att galoppera lika länge i höger som vänster galopp.
Vi pratade även lite träning medan Ariel blev ompysslad och jag kommer att fortsätta med tre dagars träning, det optimala är om jag kan rida tufft tisdag, fredag, söndag och eventuellt stoppa in något lättare pass däremellan. Men det viktiga är dessa tre passen.
Då S kommer ut igen om en månad, så kommer jag jobba Ariel lite tuffare fram till dess, för att se om vi kan få ännu mer träningseffekt. Så det blir mycket galopp på stubbåkern så länge den finns. S nämnde även att det är så bra att träna med pulsmätare och då blev jag lite generad. Visst gillar jag att rida med min pulsmätare, men det blir så sällan fast jag har en... Tror det är för att jag tycker att det är krångligt när den inte alltid visar perfekta värden och så måste jag slabba med blågel och vatten. I-landsproblem...
När S åkt fick Ariel återvända till hagen (mycket nöjd) och jag tog tag i städning av sadelkammaren... Tog ut alla grejer på mina två hyllor och sopade rent. Sedan sorterade jag sakerna i två högar, de som jag behöver framöver och de som jag inte lär behöva på ett tag (som flughuvor). Sedan åkte de saker jag behöver tillbaka in i skåpet och det blev jättefint. Drivorna av saker som jag inte behöver på ett tag hamnade i bilen för framtida öden i min källare. ;-)
Nu känner jag mig superpepp att komma igång med träningen igen, nu när jag vet att jag tänker rätt och bara kan fortsätta på samma linje. Jag träffade även F och preliminärbokade en dressyrträning på söndag. Skoj!
Galopp på stubbåker
Vi skrittade fram längs grusvägen och galopperade sedan ett par gånger på den bortre stubbåkern. Ariel var förvånad, dels för att hon såg Maggie utan att vara i närheten av henne och dels att det plötsligt fanns en stor, stor yta att röra sig på. Fick vi verkligen det? Jag konstaterade ganska snabbt att åkern var lite för blöt för min smak, det blev för tungt för Ariel att galoppera där. Så vi skrittade iväg till den andra åkern, som ligger parallellt med stallet en bit.
Den är ungefär 180 x 280 meter lång, så det finns mycket mark att galoppera på... Jag fokuserade på att träna volter med Ariel, men som vanligt blev det mest frustration. Hon lyssnar för bra på mina vändande hjälper, så hon vänder för snävt, orkar inte hålla galoppen och ramlar tillbaka i trav. Några varv fick vi till ganska okej, men tyvärr var hon mer fokuserad på var Maggie höll hus än vad matte tyckte och tänkte.
Vi galopperade även ett par gånger rakt fram på stubbåkern, varav den sista gången blev lite snabbare tempo (mellangalopp?). Men hon kändes ofokuserad och ganska ointresserad av vad matte ville, så nästa gång vi rider på stubbåkern blir det ensamma. Att hon dessutom inte tog skänkeln så bra, utan jag fick påminna med spöet, gjorde att humöret var rätt lågt när jag skrittade av henne.
Men samtidigt hade hon ju galopperat en hel del, hon hade fattat galopp när jag bad henne om det, hon hade både ökat galoppen, minskat galoppen och galopperat ett par varv på böjt spår i bägge galopperna. Som alltid är det mitt fel, jag jämför henne med Hampus som är mycket stabilare i galoppen, som reagerar blixtsnabbt på kommandon och som går att svänga väldigt snävt (även om han tycker att det är jobbigt). Det är en orättvis jämförelse, med Ariel tio år yngre än Hampus.
Så efter lite resonerande med mig själv bestämde jag mig för att vara nöjd med dagen ändå. Ariel var nöjd i alla fall, hon skrittade med ivriga steg runt hela stubbåkern och spanade nyfiket på alla nya saker. Tillbaka i stallet blev det avduschning, då hon förstås var genomsvettig. Däremot inte trött, hon hade nog kunnat dra en repa till utan några problem...
Jag kan i efterhand känna att upplägget i sig var lite ofokuserat, jag hade inte bestämt mig för om jag skulle träna böjt spår eller intervaller, så det blev en mix av båda som bara förvirrade och krånglade till det hela. Så istället skall jag hålla mig till böjda spår på stubbåkrarna, intervaller i galoppen kan jag träna hela vintern (så länge det är bra underlag) men det är bara på stubbåkern det går att göra stora volter, som ju är det vi främst behöver träna på.
Härlig känsla!
Hastigt och lustigt blev det hoppträning igår. Jag har varit förkyld men kände mig tillräckligt pigg för att rida lite. Tog in en blöt Ariel som fick torka upp lite under fleecetäcket. Jag gjorde i ordning utrustningen under tiden och pratade med stallkompisar.
Det blev L och Krutow som jag tränade tillsammans med, så vi red ut en sväng innan för att skritta igång dem. Ariel kändes lite småloj, men den känslan försvann när vi kom in på ridbanan och började trava. Det var plötsligt så mycket häst att rida, det kändes så stabilt och jag kände mig stabil. :-)
Ur den stabila, men ganska snabba traven, kunde jag hur lätt som helst be om galopp och både galoppera och sitta ned i galoppen. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men jag gillar det... Däremot vågade jag mig inte på att svänga i galoppen, vi sparar det till stubbåkrarna där det finns lite mer utrymme.
Så samlade V oss för uppvärmning. Vi fick göra en volt i trav på kortsidan och ur den volten skulle vi fatta galopp, vända ut på långsidan och rida innanför en bom som låg några meter innanför spåret. I slutet på långsidan skulle vi sedan sakta av till trav igen, göra en ny travvolt och fatta galopp. Ariel jobbade riktigt bra i övningen, jag fick vara noga med styrningen och att hålla om med benen, men galoppen utan något stöd från staketet gick så himla bra! Jag kunde sitta ned i sadeln och driva genom hela galoppen, istället för att bara åka med som jag brukar. Att vi dessutom fattade rätt galopp alla gånger utom en och dessutom (!) faktiskt svängde ganska snävt i galoppen, det var en stor bonus. Det var först efteråt som jag insåg att vi faktiskt svängt i galoppen... ;-)
Sedan blev det hoppövning. Eller snarare bomövningar. Först skulle vi trava över fyra bommar som följdes av ett litet krysshinder på kanske 20-30 cm. Fokus skulle vara vägen före och efter, samt tempot. Ingen överilad trav, utan lugnt och fint hela tiden. Ariel var taggad och galopperade glatt efter hindret några gånger, tills jag började få lite styrsel på henne. Jag måste hela tiden andas lugnt, rida lätt lugnt och stötta henne med mjuka händer och stabila skänklar. Inte det lättaste, men det blir riktigt fint när vi får till det.
Övningen byggdes sedan på med att trava över fyra bommar på kortsidan, de var upphöjda i ena änden och även här skulle det vara lugn trav över. Det tog några gånger innan jag hittade det rätta tempot för Ariel, känslan är att hon är på väg att sakta av till skritt, där finns den mjuka, fina traven som gör att hon jobbar lugnt och metodiskt över bommarna, lyfter benen rätt och sviktar med ryggen. Hon känns så stor och mäktig när hon får till det!
När bägge övningarna flöt så struntade vi i de första travbommarna med hinder och jobbade vidare med de upphöjda travbommarna, som blev ännu högre upphöjda. Ariel fick skritta och pusta ibland, vilket ledde till att hon blev ännu piggare när vi började trava igen och jag fick än en gång tänka på att andas djupt och bara vara lugn. Inte så lätt som det låter...
Jag hade nöjt mig för flera repetitioner sedan, men V förklarade att det var så nyttig gymnastik för Ariels kropp när hon väntar på mig och verkligen jobbar genom serien (istället för att springa fort igenom den) att vi gott kunde ta några extra varv. När jag satte Ariel i trav igen (och tänkte att hon kanske var lite trött) så svarade hon med att bocka (!) i igångsättningen. Så trött var hon... :-P Men jag blir glad när Ariel blir glad och det är uppenbart hur mycket hon älskar hoppning.
När vi fått till gunget i ryggen och de höga benlyften i bägge varven på ett riktigt bra sätt flera gånger, så var vi klara för dagen. Jag belönade Ariel genom att låta henne galoppera en långsida. Fascinerade, det hade jag aldrig ens tänkt som en belöning för några veckor sedan...
Sedan skrittade vi av i paddocken, då det blivit så mörkt ute och vi inte hade några reflexer på oss. Vi byggde bort ett utav hindren medan vi skrittade av också, vilket Ariel tyckte var roligt att hjälpa till med. Sedan fick hon gå in i stallet, bli av med all utrustning och få sig en varm dusch. Det var skönt, hela hästen var svettig (förutom korset) och det var tydligt att vi jobbat ordentligt genom hela kroppen.
Sedan fick hon stå med fleecetäcket och torka upp lite medan jag tog hand om utrustningen. Ut i hagen och rulla sig (med täcket avtaget förstås) och matte kunde, något trött, åka hem.
