Galopp på stubbåker
Ja, nu är hösten verkligen här, när man får galoppera på stubbåkrarna... Igår mötte jag M i stallet och vi gav oss ut tillsammans. Ariel fick ha terrängskydden + bootsen på sig runt om, med en förhoppning om att hon inte skulle riva sig på stubben. Visst finns det ytor på kotan och karleden som inte skyddas, men jag har inte haft tid att åka till Hööks och köpa nya skydd. :-(
Vi skrittade fram längs grusvägen och galopperade sedan ett par gånger på den bortre stubbåkern. Ariel var förvånad, dels för att hon såg Maggie utan att vara i närheten av henne och dels att det plötsligt fanns en stor, stor yta att röra sig på. Fick vi verkligen det? Jag konstaterade ganska snabbt att åkern var lite för blöt för min smak, det blev för tungt för Ariel att galoppera där. Så vi skrittade iväg till den andra åkern, som ligger parallellt med stallet en bit.
Den är ungefär 180 x 280 meter lång, så det finns mycket mark att galoppera på... Jag fokuserade på att träna volter med Ariel, men som vanligt blev det mest frustration. Hon lyssnar för bra på mina vändande hjälper, så hon vänder för snävt, orkar inte hålla galoppen och ramlar tillbaka i trav. Några varv fick vi till ganska okej, men tyvärr var hon mer fokuserad på var Maggie höll hus än vad matte tyckte och tänkte.
Vi galopperade även ett par gånger rakt fram på stubbåkern, varav den sista gången blev lite snabbare tempo (mellangalopp?). Men hon kändes ofokuserad och ganska ointresserad av vad matte ville, så nästa gång vi rider på stubbåkern blir det ensamma. Att hon dessutom inte tog skänkeln så bra, utan jag fick påminna med spöet, gjorde att humöret var rätt lågt när jag skrittade av henne.
Men samtidigt hade hon ju galopperat en hel del, hon hade fattat galopp när jag bad henne om det, hon hade både ökat galoppen, minskat galoppen och galopperat ett par varv på böjt spår i bägge galopperna. Som alltid är det mitt fel, jag jämför henne med Hampus som är mycket stabilare i galoppen, som reagerar blixtsnabbt på kommandon och som går att svänga väldigt snävt (även om han tycker att det är jobbigt). Det är en orättvis jämförelse, med Ariel tio år yngre än Hampus.
Så efter lite resonerande med mig själv bestämde jag mig för att vara nöjd med dagen ändå. Ariel var nöjd i alla fall, hon skrittade med ivriga steg runt hela stubbåkern och spanade nyfiket på alla nya saker. Tillbaka i stallet blev det avduschning, då hon förstås var genomsvettig. Däremot inte trött, hon hade nog kunnat dra en repa till utan några problem...
Jag kan i efterhand känna att upplägget i sig var lite ofokuserat, jag hade inte bestämt mig för om jag skulle träna böjt spår eller intervaller, så det blev en mix av båda som bara förvirrade och krånglade till det hela. Så istället skall jag hålla mig till böjda spår på stubbåkrarna, intervaller i galoppen kan jag träna hela vintern (så länge det är bra underlag) men det är bara på stubbåkern det går att göra stora volter, som ju är det vi främst behöver träna på.
Vi skrittade fram längs grusvägen och galopperade sedan ett par gånger på den bortre stubbåkern. Ariel var förvånad, dels för att hon såg Maggie utan att vara i närheten av henne och dels att det plötsligt fanns en stor, stor yta att röra sig på. Fick vi verkligen det? Jag konstaterade ganska snabbt att åkern var lite för blöt för min smak, det blev för tungt för Ariel att galoppera där. Så vi skrittade iväg till den andra åkern, som ligger parallellt med stallet en bit.
Den är ungefär 180 x 280 meter lång, så det finns mycket mark att galoppera på... Jag fokuserade på att träna volter med Ariel, men som vanligt blev det mest frustration. Hon lyssnar för bra på mina vändande hjälper, så hon vänder för snävt, orkar inte hålla galoppen och ramlar tillbaka i trav. Några varv fick vi till ganska okej, men tyvärr var hon mer fokuserad på var Maggie höll hus än vad matte tyckte och tänkte.
Vi galopperade även ett par gånger rakt fram på stubbåkern, varav den sista gången blev lite snabbare tempo (mellangalopp?). Men hon kändes ofokuserad och ganska ointresserad av vad matte ville, så nästa gång vi rider på stubbåkern blir det ensamma. Att hon dessutom inte tog skänkeln så bra, utan jag fick påminna med spöet, gjorde att humöret var rätt lågt när jag skrittade av henne.
Men samtidigt hade hon ju galopperat en hel del, hon hade fattat galopp när jag bad henne om det, hon hade både ökat galoppen, minskat galoppen och galopperat ett par varv på böjt spår i bägge galopperna. Som alltid är det mitt fel, jag jämför henne med Hampus som är mycket stabilare i galoppen, som reagerar blixtsnabbt på kommandon och som går att svänga väldigt snävt (även om han tycker att det är jobbigt). Det är en orättvis jämförelse, med Ariel tio år yngre än Hampus.
Så efter lite resonerande med mig själv bestämde jag mig för att vara nöjd med dagen ändå. Ariel var nöjd i alla fall, hon skrittade med ivriga steg runt hela stubbåkern och spanade nyfiket på alla nya saker. Tillbaka i stallet blev det avduschning, då hon förstås var genomsvettig. Däremot inte trött, hon hade nog kunnat dra en repa till utan några problem...
Jag kan i efterhand känna att upplägget i sig var lite ofokuserat, jag hade inte bestämt mig för om jag skulle träna böjt spår eller intervaller, så det blev en mix av båda som bara förvirrade och krånglade till det hela. Så istället skall jag hålla mig till böjda spår på stubbåkrarna, intervaller i galoppen kan jag träna hela vintern (så länge det är bra underlag) men det är bara på stubbåkern det går att göra stora volter, som ju är det vi främst behöver träna på.
Kommentarer
Trackback
