Tuff träningstur

Igår var jag på studiebesök med mitt andra jobb (politiskt sådant), så jag kom hem lite tidigare. Givetvis hägrade stallet... Vädret var ganska deprimerande, det hade varit mulet och regnigt hela dagen. Men inget stoppar en distansryttare!

Hämtade in en fläckvis lerig Ariel från hagen, hon var lite på tårna då de andra hästarna rusade omkring i hagen, men när jag repeterade våra halter så lyssnade hon perfekt hela tiden. Inne i stallet blev hon grundligt sanerad innan grejerna åkte på. Då min hopptränare flera gånger påpekat hur bra Ariel lyssnar på förhållande hjälper så bestämde jag mig för att våga rida med sidepull. Ur distanstävlingssynpunkt är det bäst om vi rider på det, speciellt som hon inte kan äta med bettet i munnen.

Sedan skrittade vi iväg i regnet. Vi red på grusvägen bort mot flygfältet, när vi kommit fram till asfaltsvägen blev det lite inslag av trav ibland när det passade. Ariel kändes helt okej, men lite ointresserad av att öka tempot.

Ute på grusvägen vid flygfältet blev det galopp, men Ariel hade ingen riktig bjudning och jag red som en kratta. Kändes mest som att jag flaxade omkring ovanför hästen. Ariel saktade av till trav ett par gånger så jag fick be henne fatta igen. Rätt vad det var så trampade jag snett i stigbygeln så gummibandet löste ut. Så irriterande! Tvärnit av stackars häst och sedan vända tillbaka för att leta reda på gummibandet. Satt av och satte fast det igen och insåg sedan att det varken fanns dike att ställa ned hästen i eller sten att ställa hästen bredvid. Blev så arg, varför måste sådant här hända när man redan är på dåligt humör?

Märkte att Ariel smittats av mitt dåliga humör, men i stundens hetta orkade jag inte lugna henne. Istället blev det, med hjälp av lite arga ord, en uppsittning från marken. Fick ta tag om bakvalvet och dra mig upp, men jag kom faktiskt upp! (fortfarande chockad) :-O Min första uppsittning från marken sedan 2001... Ariel var en ängel och höll emot med sin kropp när det blev väldigt mycket vikt, men utan att flytta på sig. Mitt hjärta!

Väl uppe i sadeln igen rann all ilska av mig. Nej, vi är inte världsbäst på att galoppera (än...) men fy sjutton vilken bussig häst jag har! Så det blev lite mer galopp längs grusvägen och den här gången berömde jag Ariel som fattade rätt galopp och så låtsades jag inte om att jag fladdrade omkring.

Efter lite skrittpaus galopperade vi på en lite mer slingrande grusväg fram till stora asfaltsvägen, jag ignorerade hur fruktansvärt dåligt jag satt och koncentrerade mig istället på att faktiskt klara av de svängar som kom. Blev några avbrott i trav för ny fattning då vägen ibland svängde åt ett nytt håll. Ariel skötte sig superbra, så jag var väldigt nöjd med henne. Sedan fick hon skritta och pusta lite innan vi vände tillbaka på samma väg.

Hemvägen var en helt annan historia. Där hade hon drivet själv i galoppen, så jag kunde till och med komma ned lite i sadeln. Benen lever ju sitt eget liv, men det kändes mycket bättre med sätet i alla fall. Ett litet steg i taget... Sista raksträckan (800 m) fick hon galoppera på lite och jag stod i fältsits. Det är bara att inse att jag måste börja använda mina gamla stigläder, de i syntet är för långa när jag vill stå upp. Jag har försökt att göra nya hål, men det är hopplöst. :-( När vi galopperat cirka 200 meter provade jag att driva på Ariel. Då lade hon in en högre växel och jag fick känna på en snabb galopp på damen. Tjoho!

Skrittade sedan tio minuter på asfalt innan vi tog in på grusvägen som går mot Bälinge. Sista chansen att galoppera, så där blev det också galopp i fältsits. Först ville hon inte fatta rätt galopp (vänster), så det blev tre fattningar innan vi fick till det. Sedan fick hon galoppera på, och när hon lagt in den högre växeln bad jag om mer och det kom en ännu snabbare galopp. Jösses säger jag bara vad det gick undan...

Men det var inga som helst problem att sakna ned till trav igen och äntligen fick vi till en mjuk avsaktning och en bra trav. Som sagt, ett steg i taget...

Längs grusvägen med villor blev det blandat trav och skritt, även om Ariel var väldigt taggad och ville framåt (dvs hemåt) hela tiden. När vi nådde asfalten bestämde jag mig att det fick bli skritt hela vägen hem, vilket tog 30 min. Perfekt nedvarvning efter en tuff tur med mycket galopp.

Ariel var även en pärla på den trafikerade vägen, det kom bilar hela tiden och det låter ju lite annorlunda när vägbanan är blöt. Men inga bekymmer alls, förutom när hon såg en gran i ett dike och jazzade ut några meter. :-P

När vi skulle passera en T-korsning kom det en bil bakom oss som skulle svänga in, en bil som mötte oss och också skulle svänga in, samt en bil som kom från sidan av oss och ville svänga ut... Ariel rörde inte ett öra utan traskade lugnt på. Inte ens när bilen som var bakom oss svängde precis vid bakdelen och ytterligare en bil bakom hade bråttom och susade förbi oss (nära, eftersom bilen framför som skulle svänga inte kunnat svänga än) reagerade hon. Hon frågade vid ett par tillfällen med kroppen om hon fick trava, men det var bara ett ivrigt hemåtsug, inte någon nervös stress. Så nu är hon trafiksäker. ;-)

Hemma igen gäspade hon mycket och njöt av varmvattensduschen. Hon var rejält lerig ända upp på halsen, men mycket nöjd med sig själv. Jag var också nöjd, framförallt över att jag kunnat vända en så negativ början till något så positivt. Bästa Ariel som ställer upp så för mig!

Stretchade bakbenen och så fick hon mysa under fleecetäcke medan jag rengjorde och plockade undan all utrustning. Vi hade ridit totalt 12,5 km och med ett snittempo på 6,25 km/h. Räknar jag bort skritten före och efter passet var tempot 7,3 km/h. Det är fort för oss... Nog det snabbaste långpasset vi gjort hittills.

Ariel skrittade glatt tillbaka till hagen och buffade lite på mig då och då för att få lite beröm. Jag märker verkligen skillnad när jag berömmer henne mycket under ritten med rösten, hon blir förbaskat mallig. Så det måste jag fortsätta med. :-)

Nu är jag lite kluven hur jag skall rida på lördag. Tufft eller lugnt? Planen är att rida dressyrträning söndag, så hon får ju inte vara alltför slut i musklerna. Knepigt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0