Ariel 3525

Fysioterapeut S hade inte sett Ariel sedan början av januari och S blev positivt överraskad. Dels att Ariel var så fin i hullet (även om hon kan gå ned lite till...), dels att hon var genomgående så mjuk i kroppen.

S masserade igenom Ariel och kunde konstatera att hon hade lite träningsvärk här och där, men ingenting som S inte kunde massera bort. Däremot hade Ariel byggt nya, fina muskler framme vid manken och S var förvånad över hur fort de dykt upp. Helt klart beror det på nya sadeln, som sitter rätt och ger Ariel chans att bygga muskler vid manken. Härligt!

Den lilla spänning som Ariel hade längs höger bog var helt borta, S var nöjd med att jag gjort stretchövningarna ordentligt, det märktes även på bakdelen och lårmusklerna, där Ariel var mjuk och fin.

Däremot är haserna fortfarande inte bra, de blir svampiga av arbete och igår fick jag lära mig hur jag gör lymfdränmassage. Det skall jag göra på bakbenen varje kväll, hinner jag inte stretcha eller ens rida, så måste jag ändå hinna massera. Gör jag det varje dag kanske jag slipper att köpa liniment eller back on track.

När Ariel blivit genommasserad (och var väldigt nöjd) stretchade S henne och konstaterade att det var en lättstretchad häst som verkligen hjälper till hela tiden. S provade att stretcha frambenen bakåt, något vi aldrig gjort tidigare, men Ariel tyckte att det var helt okej. Så från och med nu är det stretch både fram och bak på alla fyra benen. Det betyder så mycket för Ariels smidighet och då är det klart jag fortsätter med det!

När det gällde den obalanserade galoppen trodde S det berodde på muskelstyrka och balans, då S inte hittade någonting oliksidigt eller ömt som skulle förklara varför Ariel krånglar. Så jag fick tips om att backträna i galopp och även rida galoppöppna. Som om vi skulle klara något sådant avancerat. ;-) Men S tyckte att om jag åtminstone tänkte galoppöppna när jag rider, så är det bättre än att bara rida rakt fram. Det blir spännande ridning framöver. ;-)

När S var klar fick Ariel skritta i tio minuter för att vänja sig vid sin mjuka, genommasserade kropp. Hon var väldigt nöjd och glad och S var också nöjd. Vi bokade inte in något nytt besök, utan jag skulle höra av mig när jag kände att det behövdes. Skönt!

Sedan fick Ariel återvända till hagen och äta lunch, medan jag susade vidare till Hampus.

Igår var jag i stallet vid sextiden för att ge Ariel sin frukost. Hon mumsade glatt i sig både hösilage och betfor medan jag borstade igenom henne och tempade. Under tiden kom hinknisse L och kopplade på transporten. När Ariel var ren åkte fleecetäcke och transportskydd på, sedan gick hon snällt upp på rampen och in i transporten.

Resan till tävlingen var händelselös. Väl framme gick jag till sekretariatet, visade vaccinationsintyget och fick tävlingskuvertet med nummerlapparna. Sedan gick vi med alla grejer till viloområdet innan vi lastade ut en glad Ariel. Hon ville se sig omkring överallt och efter att ha tagit bort transportskydden fick hon skritta runt en del och titta sig omkring.

Sedan veterinärbesiktade vi, hon hade 40 spm i puls och ingen anmärkning. L promenerade runt med henne medan jag lyssnade på bangenomgången och sedan var det bara att slänga på grejerna och värma upp. Skrittade mest, men tog några meter i joggtrav här och där.

Därefter var det vår grupps tur att skritta iväg. Det var skritt första tio, femton meterna och sedan var det fri fart. Vi blev snabbt ensamma i vår långsamma trav och Ariel tyckte det var riktigt dumt att vi inte försökte komma ikapp de andra.

Så höll vi på ungefär hela första rundan. Så fort Ariel började lugna ned sig och inte försöka komma ikapp hästarna, blev vi omridna av hästar som startade senare än oss. Så frustrerande!

Sista biten innan mål blev vi ensamma och då var hon lite lugnare och det gick att få kontakt med henne. Tillbaka på tävlingsområdet mötte L upp och vi hjälptes åt med att ta av sadel och kolla hovar. Sedan lyssnade jag på puls och tyckte den låg runt 60 spm. Så vi väntade några minuter till och så svampade jag av henne mellan bakbenen. Dessutom var hon en duktig tjej och kissade.

Sedan tyckte jag pulsen var lite längre, så då gick vi till besiktningen. Hon hade 48 spm i puls och återigen ingen som helst anmärkning. Heja! Vi hann med att vila en stund, äta hösilage (Ariel) och pizzabulle (matte). Sedan var det plötsligt dags att sadla igen och rida iväg.

Ariel fick ganska direkt syn på en framförvarande häst och ville ikapp, men när vi väl var ikapp och förbi skulle den hästen plötsligt trava förbi... Sedan var vi helt ensamma och Ariel gav upp. Något annat kan jag inte kalla det hela. Först trodde jag att hon var trött, men ju mer jag fick driva och driva desto mer insåg jag att hon inte tyckte att det var skoj längre.

Jag kämpade på, eftersom vi ju måste ta oss tillbaka till startområdet när vi nu ändå hade gett oss iväg. Ariel brydde sig inte ens om när vi blev omridna av en annan häst eller när vi vände nosen "hemåt" igen. Jag har aldrig känt mig så maktlös tidigare, avskyr verkligen att tvinga Ariel till något hon inte vill göra och nu var jag tvungen att hela tiden försöka peppa henne och hålla igång. Så fort jag slutade driva gick hon ned i skritt och en långsam sådan. Traven var inget annat än tuggummitrav, vi kom inte många meter...

När vi närmade oss startområdet ringde jag L och förklarade läget. Hon kom och mötte oss och konstaterade att Ariel var extremt långsam... Jag lät Ariel skritta tillbaka till startområdet och det tog verkligen evigheter. :-S Väl tillbaka var vi tvungna att veterinärbesikta för att se så det inte var något fysiskt fel på henne. Men hon hade 40 spm i puls och travade oerhört ivrigt både bort från och mot veterinären. Återigen var hon helt utan anmärkning och veterinären tyckte att det var en riktigt fin och fräsch häst.

Så sedan var det bara att svampa av grusiga ben, packa in alla grejer och sedan lasta Ariel. Hon gick snällt in i transporten igen och så åkte vi hemöver. En stor del av hemvägen pratade vi om det som hänt och vad vi kunde dra för slutsatser.

Jag som känt Ariel i fyra år och tre månader, uppfostrat, ridit in och utbildat henne, hela tiden med målet att hon skall bli en distanshäst, kan inte komma fram till något annat än att hon inte vill. Två mil i all ära, men längre än så är tråkigt och trist. Kanske att jag skulle kunna motivera henne genom att rida i sällskap, men jag vill inte rida i det tempo som de andra håller, jag rider inte för att vinna utan för att ha skoj.

Så nu blir det lite ändrade planer. Vi får roa oss med hoppning, dressyr, terränghoppning och mysiga uteritter. Det viktiga för mig är att Ariel är lycklig, inte att vi tävlar distansritt.

Åter i stallet klev Ariel lugnt ur transporten och in i boxen. Middagen serverades strax efter och hon var väldigt nöjd att vara hemma. Jag tog av henne transportskydd och täcke och sedan rullade hon sig ordentligt.

Efter att ha tömt transporten på grejer och rengjort den så fick Ariel stå på skötselplatsen medan jag mockade. Inte populärt, men jag försökte att skynda mig. ;-) Sedan fick hon återvända till middagen och jag fixade foder till morgondagen innan jag åkte hem.

Ariel var i alla fall en klippa att ha med sig och jag kan se fram emot många nya, roliga äventyr, men inte på distansbanorna...

Packar inför tävlingen och hittade till min förtjusning två långärmade svarta tröjor som jag glömt att jag köpt. De blir perfekta att tävla i, då ingen av dem har huva. Tror min tävlingsskjorta med kort ärm blir lite för kall att tävla i...

Pricken över i i min och Ariels tävlingsutstyrsel är mina tävlingshandskar, som hittills aldrig använts.



Nu vill jag bara att ryttarbrevet kommer ut någon gång!

I tisdags blev det ett snabbt besök i stallet. Jag mockade och fixade foder samt kände på Ariels ben. Var väl lite nojjig i och med att det blivit så mycket asfalt dagen innan, men de var torra och fina. :-)

I förrgår var jag tvungen att vara kvar på jobbet längre än planerat, så givetvis blev det även senare i stallet. Bestämde mig för att rida först, medan det fortfarande var ljust. Efter lite dividerande med M så åkte reflexerna på ändå. Suck...

Sedan tog jag och M sällskap, jag skulle visa vägen till flygfältet. Raffinet har ju något längre steg än Ariel, så det blev en bra ridtur med fokus på att gå ifrån varandra och vänta in varandra. Vi skrittade nästan hela vägen till flygfältet, Ariel fick trava ikapp på asfalten ibland. Sedan blev det blandade gångarter längs grusvägen som går parallellt med flygfältet.

Bäst fungerade det när Ariel hölls sig en bit bakom Raffinet, så det blev en hel del trav men även en del galopp. Första galoppen kändes väldigt kantig, Ariel galopperade vänster galopp och försökte komma ikapp Raffinet. Det kändes nästan som om hon galopperade korsgalopp. Hm... Resterande galopper var bättre, men jag börjar ana vad det är F vill att hon skall utveckla vid töm...

Som snabbast galopperade vi 20 km/h, jag tyckte det kändes lite halvfort, så jag undrar hur det känns när hon verkligen galopperar fort... Något som var helt tydligt var att hon blir mycket gladare i hatten med sällskap, speciellt om sällskapet försvinner iväg i fjärran. Blir intressant att se hur det går på tävlingarna.

Jag red utan nosgrimma, men det kändes helt okej. Tror vi vågar oss på att starta utan nosgrimma nästa söndag. I övrigt så var Ariel pigg, pigg, pigg och ville gärna både trava och galoppera fortare än jag tänkt mig. Men hon lyssnar på mig, så jag är nöjd. Dessutom red vi en hel del i vattenpölar utan att Ariel brydde sig ett skvatt. Duktig terränghäst!

På hemvägen vill M rida lite mer dressyr på Raffinet, så jag och Ariel skrittade medan de försvann i fjärran. Ariel var lite småtaggad precis när de försvunnit ur sikte, men kunde sedan lugna sig och skritta på lång tygel. Det bådar gott, eftersom de är hagkompisar så borde hon ju vara extra intresserad när Raffinet försvinner.

Åter i stallet var jag lat och spolade av de leriga benen och magen med kallvatten, sedan fick Ariel ha coolertäcket på sig medan jag stretchade igenom alla benen. Hon är så söt, det syns verkligen hur skönt hon tycker att stretchingen är.

Sedan fick hon stå och sova medan jag mockade och fixade foder. Eftersom vi var sena ut och rida så blev det förstås så sent så vi kvällsfodrade också. Sedan blev det äntligen hemgång för mig också.