Rejäl långtur!
Igår var jag lite seg att orka iväg till stallet. Ariel hade precis fått lunch när jag kom och jag lullade på med foder och mockning. Men L sms:ade och peppade mig att orka rida, så när Ariel ätit klart fick hon gå in i stallet.
Borstade, kratsade hovarna (underbara snösulor!) och tog på utrustningen innan vi skrittade iväg bort mot grusvägen som leder till golfbanan. Farliga villaområdet krävde en del diskussion, men inte värre än att vi rörde oss framåt nästan hela tiden.
Framskrittningen blev klar lagom till att vi var framme vid grusvägen, så då blev det trav och galopp lite blandat ända tills vi passerat alla gårdarna. Ja, skritt också förstås, men Ariel var ganska långsam i skritten så jag var bekymrad att komma sent till mötesplatsen. Hittade bron utan några som helst problem, fortsatte över åkern och fram till vägbommen där jag och L skulle träffas. Givetvis var jag alldeles för tidig (hm...) så jag ringde L men fick inget svar. Fortsatte istället på grusvägen och spanade efter snitslar. Ariel blev väldigt högrest, hon kände att jag letade efter något men inte vad detta något var. Kanske något farligt?
När vi hittat snitselstigen genom skogen tvekade jag lite att följa den, men jag insåg att vi omöjligt skulle kunna gå förbi L och hästarna utan att märka det. Så vi gav oss in på den roliga, kuperade och utmanande stigen. Ariel var verkligen igång nu och tuffade på riktigt bra. Sedan ringde L och undrade var vi var... Hon var på grusvägen nu och på något konstigt sätt hade vi lyckats gå om varandra. Bara att vända och försöka dämpa Ariels iver. Vända = hemåt!!!
Åter på grusvägen träffade vi äntligen L som red Rembo och hade Filou som handhäst. Det visade sig att jag hade valt fel (!) snitselstig, tydligen finns det två... Typiskt. :-P Men vi skrittade längs grusvägen till rätt snitselstig, genom hela skogen (Ariel var såååå pigg!) och hela vägen hem till L. Väl där bytte hon hästar och Ariel stod snällt och väntade under tiden. Medan vi väntade började det snöa... Blötsnö och blåst är ingen hit, men det var ju bara att stå ut.
Med L i sadeln på Diana och Pamilljah som handhäst red vi hemåt igen, så L fick se hur vägen egentligen gick bort till golfbanan. Ariel var fortsatt taggad, även om hon tappade farten lite när L vände hemåt och vi blev själva. Men med lite trav och galopp vaknade hon till liv, speciellt när vi passerat alla gårdar och hon verkligen insåg att vi var på hemväg igen.
Sista biten hem fick jag dämpa henne då hon ville trava fast det var avskrittning. Busflickan! Totalt var vi ute i 200 minuter och vi kom 19,83 km. Det ger en snitthastighet på 6 km/h totalt, där snabbast bortåt var 15,76 km/h och snabbaste hemåt 18,22 km/h.
Åter i stallet hade alla hästarna redan kommit in, så Ariel fick mysa lite under fleecetäcket medan jag gjorde klart det sista i boxen. Sedan fick hon slippa fleecetäcket (hon var genomblöt pga vädret) och istället rulla sig torr i halmen. En mycket nöjd häst och en väldigt blöt, men nöjd ryttare!
Bäst av allt var att jag inte fick ont överhuvudtaget, sadeln är verkligen toppen att rida långt i.
Borstade, kratsade hovarna (underbara snösulor!) och tog på utrustningen innan vi skrittade iväg bort mot grusvägen som leder till golfbanan. Farliga villaområdet krävde en del diskussion, men inte värre än att vi rörde oss framåt nästan hela tiden.
Framskrittningen blev klar lagom till att vi var framme vid grusvägen, så då blev det trav och galopp lite blandat ända tills vi passerat alla gårdarna. Ja, skritt också förstås, men Ariel var ganska långsam i skritten så jag var bekymrad att komma sent till mötesplatsen. Hittade bron utan några som helst problem, fortsatte över åkern och fram till vägbommen där jag och L skulle träffas. Givetvis var jag alldeles för tidig (hm...) så jag ringde L men fick inget svar. Fortsatte istället på grusvägen och spanade efter snitslar. Ariel blev väldigt högrest, hon kände att jag letade efter något men inte vad detta något var. Kanske något farligt?
När vi hittat snitselstigen genom skogen tvekade jag lite att följa den, men jag insåg att vi omöjligt skulle kunna gå förbi L och hästarna utan att märka det. Så vi gav oss in på den roliga, kuperade och utmanande stigen. Ariel var verkligen igång nu och tuffade på riktigt bra. Sedan ringde L och undrade var vi var... Hon var på grusvägen nu och på något konstigt sätt hade vi lyckats gå om varandra. Bara att vända och försöka dämpa Ariels iver. Vända = hemåt!!!
Åter på grusvägen träffade vi äntligen L som red Rembo och hade Filou som handhäst. Det visade sig att jag hade valt fel (!) snitselstig, tydligen finns det två... Typiskt. :-P Men vi skrittade längs grusvägen till rätt snitselstig, genom hela skogen (Ariel var såååå pigg!) och hela vägen hem till L. Väl där bytte hon hästar och Ariel stod snällt och väntade under tiden. Medan vi väntade började det snöa... Blötsnö och blåst är ingen hit, men det var ju bara att stå ut.
Med L i sadeln på Diana och Pamilljah som handhäst red vi hemåt igen, så L fick se hur vägen egentligen gick bort till golfbanan. Ariel var fortsatt taggad, även om hon tappade farten lite när L vände hemåt och vi blev själva. Men med lite trav och galopp vaknade hon till liv, speciellt när vi passerat alla gårdar och hon verkligen insåg att vi var på hemväg igen.
Sista biten hem fick jag dämpa henne då hon ville trava fast det var avskrittning. Busflickan! Totalt var vi ute i 200 minuter och vi kom 19,83 km. Det ger en snitthastighet på 6 km/h totalt, där snabbast bortåt var 15,76 km/h och snabbaste hemåt 18,22 km/h.
Åter i stallet hade alla hästarna redan kommit in, så Ariel fick mysa lite under fleecetäcket medan jag gjorde klart det sista i boxen. Sedan fick hon slippa fleecetäcket (hon var genomblöt pga vädret) och istället rulla sig torr i halmen. En mycket nöjd häst och en väldigt blöt, men nöjd ryttare!
Bäst av allt var att jag inte fick ont överhuvudtaget, sadeln är verkligen toppen att rida långt i.
Kommentarer
Trackback
