Monster i blåsten

Jag har bestämt mig för att bara uppdatera Ariels blogg när det faktiskt händer något, det är så tråkigt att skriva om att jag pussat på henne och gett kraftfoder. Så förvänta er inte dagliga uppdateringar längre, däremot roliga uppdateringar när de kommer. :-)
 
Idag hämtade jag in en nervös Ariel från hagen. Det blåste en del och då är verkligen allting livsfarligt... Ställde henne i spolspiltan och tvättade svansen. Den var rätt så skitig... Sprayade sedan med glansspray och klippte av den som jag brukar göra i oktober. Klippte sedan manen lite halvslarvigt och även örontofsarna.
 
 
Ariel verkade ganska nöjd, men mer nöjd blev hon när jag borstade igenom henne ordentligt, först med svettskrapan med taggar och sedan med rotviskan. Det var en del päls som lossnade och stöv som yrde... Sedan kratsade jag hovarna, tog på bomlösa sadeln och distanstränset.
 
Bestämde mig för att testa Morbergarundan, så vi skrittade iväg längs kanten på lösdriftens sommarhage. Ariel var på tårna hela tiden och såg monster både här och där. Att jag aldrig lär mig hur hon blir när det blåser... Efter att vi passerat de livsfarliga villorna längs grusvägen fick hon jogga av sig lite nervositet i trav. Fick faktiskt en ganska bra känsla i traven. :-)
 
Sedan skrittade vi längs åkerkanten bort till hästgården där det finns en shettishingst som Ariel gillar. Men idag var hon inte ett dugg intresserad, utan ville bara fort därifrån. När vi väl lämnat gården bakom oss provade vi lite mer trav och efter några meter även galopp. Galoppen är lika bedrövlig som för ett och ett halvt år sedan, det känns som vi backat massor sedan hon vilat. Så frustrerande!
 
Eftersom vi har ett ridprov som väntar vid stamboksföringen så blir det en hel del galoppjobb framöver. Jag hade någon idé om att Ariel skulle få bli halvt ledig under dräktigheten, men det har vi uppenbart inte tid med. ;-) Planen framöver blir att varva olika metoder för att träna galoppen, såsom galopp i backe, fattningar, galoppera 650-1600 meter, longeras i galopp. Förhoppningsvis gör hon snabbare framsteg nu än som fyraåring.
 
Vi skrittade sista biten hem, det var en väldigt nöjd Ariel och en ganska trött ryttare. Men det kommer att bli bättre, bara jag undviker att rida henne när det blåser. :-P Tillbaka i stallet fick hon äta kraftfoder innan hon återvände till hagen.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0