Ariel 3525

Igår red vi iväg till vänster om stallet och som vanligt var Ariel tittig och lite studsig. Jag försökte att bara andas lugnt och ignorera hennes idéer. Vi travade fem minuter i sträck bortåt, efter någon minut var det en ganska långsam trav hon presterade, det blev helt klart jobbigare än hon tänkt sig. ;-)

 

På hemväg var det fyra minuter trav som gällde och redan efter några steg började hon jobba rätt genom hela kroppen. Hon mjuknade mer och mer, plötsligt var det som om vi var i balans tillsammans. Hon gick i form med ett lätt stöd i handen och jag bara flöt med i den otroliga känslan.

 

Var nästan gråtfärdig av lycka när vi saktade av till skritt och Ariel verkade också nöjd. Det är jobbigt att jobba i form, så vi tar ett steg i taget tillsammans. Men det var en häftig känsla och jag längtar redan till nästa gång!

Igår red vi grusvägen mot Helgum. Ariel var överallt utom på marken kändes det som, även om hon var ovanligt taktfast i skritten. Det handlar mer om ett mentalt tillstånd än ett fysiskt och igår var hon helt klart inte med mig.

 

Vi presterade ändå 4x2 min trav, vissa stunder i mjuk och fin trav och vissa gånger mer likt ett montélopp. På slutet på hemväg var hon äntligen så mentalt avkopplad att hon kunde börja fundera på att gå i form. Det var enorm skillnad på hennes förhållande till bettet igår jämfört med tidigare. Det känns så skönt, men än en gång blir jag påmind om att jag måste lyssna på min häst. Hon säger ofta väldigt tydligt vad det är som är fel, även om jag inte alltid förstår hennes signaler och uttryckssätt.

 

Visst säger hon ibland saker som jag inte kan gå med på, som "vill springa snabbare" eller "kan vi inte hoppa?", men de där gångerna när hon säger kloka saker gäller det att jag är känslig och lyssnar på henne.

 

Nu var hon inte perfekt i formen bara för att bettet justerats, men hon var stadigare och nöjdare än tidigare. Hon har fortfarande för lite muskler och är för ovan för att hela tiden gå i form, men hon testar gränserna på ett lugnare och mjukare sätt än innan.

 

Både hon och jag var väldigt tillfreds när vi kom tillbaka till stallet. Jag provade lastbryggan en gång till, med resultatet att jag fick senadrag och föll ihop på backen. :-P Ariel stod helt stilla och undrade vad som tagit åt matte. Så det blev ett par upp- och avsittningar på lastbryggan innan jag var nöjd (med mig själv, Ariel var fantastisk), det kanske är dags att jag börjar stretcha mig själv också... :-P

 

Svettig även igår, så det blev dusch igen och sedan beta i tio minuter. Givetvis följt av en ordentlig rullning...

I lördags red vi iväg bort mot broarna igen. Ariel dansade omkring på sitt vanliga vis, men jag har nästan slutat att bry mig. Så länge hon ändå går åt det håll jag tänkt mig så får hon väl studsa lite på vägen dit. ;-)

 

Broarna var inte särskilt läskiga längre, den större behövde hon kika över kanten på några gånger, men hon fortsatte ändå framåt. Vi travade 2x2 min bortåt och 2 +1 min hemåt. Det tar sig!

 

Bitvis gick hon i form i skritten, men fortfarande så grejade hon med bettet en massa. På hemväg stod solen så bra till att det blev skugga parallellt med oss, så jag kunde snegla på skuggan och se vad hon egentligen höll på med. Jag blev lite kluven när jag såg henne. Vissa stunder var det som om tungan var i vägen, vissa gånger gäspade hon och ibland var hon helt klart besvärad av bettet. Det var som om det låg helt fel och hon försökte febrilt rätta till det.

 

När vi var tillbaka vid stallet bad jag G höja upp sidostyckena ett hål på varje sida. Sedan red jag en kort sväng bortåt igen och det kändes så mycket bättre! Visst är hon fortfarande ostadig i formen, men det var inte alls samma känsla av frustration och bekymmer.

 

Eftersom det var så varmt hade hon blivit svettig på bringan, ljumsken, sadelgjordsstaden och sadelstaden. Det var väldigt skönt att bli avduschad, slangen hade legat i värmen så vattnet var alldeles ljummet. :-D Sedan fick hon beta i tio minuter innan hon vällustigt rullade sig i den lerigaste delen av hagen... ;-)

 

I fredags red vi iväg till vänster från stallet, Ariel med öronen som antenner. Alla farligheter hon kunde hitta spanade hon på och ibland kändes hon mer som en ostkrok än en häst. Men hon gick i alla fall nästan där jag tyckte att hon skulle gå. ;-)

 

Vi travade 2x3 min och hon har verkligen tryck i traven. Jag försöker att dämpa, men samtidigt vill jag inte bromsa henne för mycket. Svårt det där, när jag känner att hon egentligen inte har balansen för att trava så fort. :-S

 

Men hon kändes nöjd i alla fall och det är det viktigaste. Vi provade att gå ett steg i taget över bron när vi kom hem igen och det var roligt! Jag känner att bruksridningen verkligen hjälper mig med de små detaljerna i ridningen, det skulle vara så skoj att få prova en riktig tävling någon gång!

Igår skrittade vi iväg längs grusvägen mot Helgum. Hade hoppsadeln på, då padden till bomlösa måste tvättas. Jag ogillar egentligen att ha hoppsadeln då jag inte tycker att den är lika bra för Ariels rygg som bomlösa, speciellt nu när hon börjat tappa en del ryggmuskler. Men balansmässigt verkar både hon och jag fungera bättre med hoppsadeln, så det kanske blir lite mer ridning i den framöver.

 

Vi travade 3 min bortåt och 2 min hemåt, riktigt trevlig trav blev det. Hon har äntligen börjat balansera sig och hitta takten i traven, eller så är det kanske jag som hittat balansen och slutat störa henne. ;-) Hursom var vi mycket nöjda när vi skrittade hem sista biten.

 

Jag beslöt mig dock för att testa de bruksridningshinder som ställts ut redan. Först red vi fram till det stora bordet, som är tänkt att föreställa lastbrygga. Gjorde halt vid bordet, satt av och gick längs med det med Ariel parallellt och satt sedan upp igen i slutet på bordet. Ariel följde mig hela tiden och stod perfekt parallellt och stilla. Duktig tjej!

 

Sedan gick vi över bron, den har vi gått över tidigare, men aldrig med mig i sadeln. Den är väldigt smal, så jag kommer inte kunna rida i bomlösa sadeln, då blir stigbyglarna för breda... Men med hoppsadeln gick det precis, även om Ariel måste hålla sig mitt på bron hela tiden. Hon traskade över den utan att blinka, så som belöning fick hon gå in på ridbanan.

 

Vilken lyckokänsla! Ariel gick i form på långsidan och man kände verkligen hur glad hon var att äntligen få jobba på ridbanan. :-) Vi gick över några bommar som låg där, sedan var det klapp och slut för denna dag. Jag tror verkligen hon kommer tycka att bruksridning är roligt, så kanske blir det i den grenen vi kvalar till SM en dag. :-D

Snart kommer det hända riktigt roliga saker i mitt och Ariels gemensamma liv!

 

1 maj kommer hovslagaren, då kommer vi få veta om vi är på rätt väg i igångssättningen.

7-11 maj finns en bruksridningsbana uppställd i paddocken, så då kommer vi kunna träna på diverse hinder vid varje ridpass. Jag har tänkt kanske 5 minuter per pass i paddocken och sedan uteritt efteråt, så det blir korta men roliga stunder.

1 juni är det bruksridningstävling i stallet, då skall Ariel och jag vara med. Vi kommer inte att hoppa någonting, utan acceptera att det blir ett U i protokollet just vid hindren. Såvida de inte är så låga att man kan gå över förstås.

5-6 juli är det ridläger i stallet, då kommer vi rida två pass/dag för tränare. Grymt roligt! Jag hoppas på några små skutt över hinder, men vi får se hur mycket igång vi är då. Jag har ingen brådska. :-)

10 augusti förhoppningsvis tävlingsdebut på dressyrbanan, då en klubb i närheten har LB:1 för stor häst som vi kan vara med på.

Igår red vi ut mot broarna igen. Den här gången var vi ute lite längre och kom därmed in på nya spännande vägar. Ariel var ganska tittig i början, men det ger sig snabbare för varje pass. Hon experimenterade med formen en del och det är så förbaskat svårt att bara sitta stadigt och erbjuda en mjuk hand. Jag vet att det är bästa vägen att gå, men ibland vill jag bara lägga mig i och säga åt henne att här skall du faktiskt gå! ;-) Tålamod, tålamod...

 

Broarna var mycket mindre farliga den här dagen, så även det kommer gå bättre med träning. Traven kändes ganska påverkbar, vi travade 4x1 minut. I sista traven på hemväg hade hon joxat en del med formen innan och så plötsligt gick hon i form i traven! Inte många steg och egentligen lite för mycket tyngd i handen, men det är definitivt ett steg i rätt riktning. Så skoj att hon börjar hitta tillbaka igen! :-)

 

Jag längtar grymt mycket efter att få rida för tränare, men snart är vi där. Knappt två månader kvar. :-D

I söndags red jag ut själv med Ariel igen. Hon var väldigt tittig i början, allt hon fick syn på var farligt och hon stod emot i varje steg. Så tröttsamt! Jag pushade henne så mycket jag vågade, tar man i för mycket så kan det sluta med att hon rusar istället för skrittar förbi det farliga.

 

Efter några minuter lossnade det dock, och när vi travat första gången var hon sedan helt igång i skritten igen. De två första travpassen var varianten älgtrav, men tredje passet (dessutom på hemväg!) kändes riktigt hyfsat. Hon var i balans och med stöd på bettet, så framstegen kommer smygandes ändå.

 

Hon tycker att det är så spännande med alla nya vägar som vi har, även om det är en del att titta på och många olika typer av farligheter.

 

Hemma igen var det dags att släppa ihop henne och Miranda med Spirit. Han är en äldre valack som är korsning fjordhäst/appaloosa. Ser rätt cool ut, med både de typiska fjordhästtecknen (ål, zebraränder, mörka örontippar) och de typiska appaloosatecknen (melerad hud, sclera).

 

Spirit blev lite upprörd över inkräktaren, så det blev lite mer race än dagen innan. Men så länge Ariel höll sig på "rätt" avstånd, så var Spirit nöjd med livet. Det viktigaste var tydligen att hålla Miranda på behörigt avstånd från Ariel, så han fick lite att jobba med. ;-) Han brukar valla Miranda genom att bita henne i baken och försökte sig på det med Ariel också. Hon svarade med att sparka bakut och Spirit skyndade sig raskt därifrån. Han är inte så tuff egentligen, men har fått bossa över Miranda. Får se vilken plats Ariel tänker ta, hon är egentligen inte heller ranghög men kan säga ifrån när det inte passar. ;-)

I lördags frågade M om jag skulle ut med Ariel. Hon och Putte hängde gärna med som sällskap, det är alltid roliga när man är flera. :-) Putte är en korsning med fjordhäst i sig, sedan tror jag att han har connemara också. Lite större och grövre är han än Ariel, men med ett ganska typiskt marahuvud. Synd att han inte har några papper!

 

Det blev en rolig timme som försvann i ett nafs, precis som det alltid brukar bli när man kan prata om allt. Ariel skötte sig bra, hon blir lite tuffare av att ha sällskap, även om hon alltid skall gå i täten och ha koll. ;-) Ett par gånger när vi red i bredd körde hon sin "kobraattack" mot Putte, men jag är så van att parera att jag gör det reflexmässigt. Tur att jag varnat M innan, känns alltid lite olustigt när ens häst hugger efter den andra hästen...

 

Vi travade 2x1 minut och Ariel hade fortfarande rejält med tryck i traven. Jag kände dock en aning, aning skillnad i slutet på andra traven, så förhoppningsvis blir det bättre framöver. Hon är helt enkelt bara väldigt orastad.

 

Efteråt släpptes Ariel ihop med den försiktigare av de två hon skall gå med framöver. Miranda är en halvblodskorsning med tinkerblod och en allmänt försynt dam. De hälsade knappt på varandra, utan ställde sig på varsitt ställe i hagen för att gnaga efter gräs. ;-) Vid något tillfälle tyckte Miranda att Ariel kom för nära, så då varnade hon med bakhovarna. Ariel, som stod 7-8 meter ifrån henne, flyttade sig snällt ytterligare någon meter bort. Jag hoppas att de blir riktigt goda vänner så småningom.

I fredags red vi ut längs grusvägen till höger om stallet. Jag hade fått tips om att jag kunde följa den hela vägen till Långsele, men inte riktigt registrerat att tipsaren även nämnt de två broarna som skulle passeras.

 

Ariel skrittade på bra, men utan att vara stressad. Hon gick i form då och då i skritten, medan traven mest bestod av långa, snabba steg som var nästan omöjliga att rida lätt i. Takt och balans verkar ha försvunnit på egna äventyr. ;-)

 

Framme vid första bron var Ariel lite skeptisk, men vi höll oss i mitten och hade noga fokus rakt fram. Det hjälpte att underlaget var densamma både före, under och efter bron, dvs grusväg. Kände mig så stolt över Ariel och hon frustade en del efteråt för att släppa på spänningarna.

 

Sedan kom vi mot nästa bro och då höll jag helt ärligt på att ge upp. Det var en stor, asfalterad bro som var högt upp i luften ovanför älven. Ariel hade stenkoll på att det forsade vatten under oss, men i och med att bron var så stor, så verkade hon tycka att det inte var så läskigt ändå. Däremot ekade hovslagen väldigt mycket och det ljudet ogillade hon. Men över kom vi!

 

Att det sedan var dags att vända hemåt och ta sig över broarna igen, det var inga problem för Ariel. Hem är alltid lättare än bort, så hon reagerade knappt på hemvägen.

 

Hemma igen var hon mycket nöjd med strapatserna.

I torsdags skrittade jag ut längs grusvägen till vänster om stallet. Jag hade bestämt mig för att smyga in några steg i trav då och då, istället för att Ariel skulle takta.

 

Från början var hon lite överpigg, men successivt under ridturen gick det över. Jag upplevde att jag fick vara väldigt försiktig och mjuk i handen, då stressade hon mindre. Traven var en annan historia, det är mer åt älghållet än normal trav. ;-)

 

Som alltid handlar det mesta om mig. Är jag lugn och stabil, så är Ariel lugn. Vi återvände till stallet i torsdags på lång tygel i skritten, redan det en stor seger efter flytten. :-)

Igår var det äntligen dags att rida Ariel igen. Hon var på tårna redan innan jag satt upp, skulle ha bettet i munnen när jag höll på och värma det och då vet man att hon är sugen på att ge sig iväg. ;-)

 

Vi inledde med att hon skyggade för någonting inbillat vid brädgården, så att sadeln och jag åkte på sned. Kunde ha kravlat mig upp igen, men eftersom jag ändå måste sitta av och sadla om, så valde jag att kliva av henne. En "avramling" av det elegantare slaget. :-P

 

Sedan satt jag upp igen och så skrittade vi iväg längs en grusväg. Ariel var übertaggad, hon skulle inte skritta utan bara takta och studsa. Jag försökte rida med mjuka händer och hålla en jämn kontakt, men hon envisades med att dra in nosen mot bringan och sedan rycka upp huvudet så hon fick ett ryck i munnen. Suck! Svårt att göra något åt också, jag vågade inte rida med långa tyglar när hon var så uppjagad.

 

Jag hade fått instruktioner om att jag kunde följa grusvägen hela tiden, och sedan vända när det gått en kvart och rida tillbaka igen. Men innan vi hunnit så långt spärrades vägen av en vägbom. Då ingen sagt någonting om det i stallet och det var hovspår på andra sidan om bommen, styrde jag Ariel till höger om bommen för att vi skulle ta oss runt den.

 

Ett steg hann hon ta, sedan försvann fötterna under henne. :-S Jag flög av och hon gled omkull. Under ett tunt lager med ris visade det sig vara ren blankis. Hon hade inte en chans att få fäste och jag blev så arg. Både på mig själv, som inte kollade underlaget innan jag red där och på att ingen sagt till att det inte gick att rida på grusvägen om bommen var nere.

 

Vi tog oss i alla fall upp därifrån och jag hittade en förstutrapp som jag kunde sitta upp ifrån. Inga synliga skador på Ariel (tur att hon hade terrängskydd runt om!), men jag hade ont i vänsterknäet. Inte värre än att jag fortsatte rida i alla fall... Ariel fortsatte som om ingenting hade hänt, med huvudkastningar och studsningar. Jag vet ju egentligen att det är överskottsenergi och att det kommer vara så här tills hon jobbar lite mer. Men det är så frustrerande och jobbigt. :-(

 

Åter hemma var hon väldigt kontaktsökande och ville ha trygghet, så jag får känslan av att hon inte känner tryggheten lika mycket när jag sitter på ryggen. Det får bli någonting att jobba med framöver. Är hon stressad blir det inte bättre om jag också blir stressad. :-S

 

Så nu blir det fokus på Ariel framöver. Det viktigaste i år är ändå hennes bruksprov, så nu kommer hon få gå före alla andra hästar och bli den jag jobbar mest med. I och med att det är påsk framöver + att jag är ledig första veckan i maj, så blir det jobb nästan varje dag. Dessutom kommer vi börja med trav till helgen, så förhoppningsvis kommer hon att trava av sig lite överskottsenergi.

Igår var jag så grymt ridsugen! Ställde upp Ariel på skötselplatsen ute och spolade av benen. Sedan tog jag bort broddarna runt om. Vilket underbart vårtecken. :-D Sedan sanerade jag en väldigt lerig häst, hon var så nöjd med sitt pansarlager med lera. :-P

 

Sedan var det äntligen dags att rida, första gången på två veckor! Medan jag tog fram skydden och började ta ned padden till bomlösa sadeln, insåg jag att jag hade hjälmen hemma. Suck!

 

Det fick bli en promenad istället... Solen sken och Ariel var lycklig, det var så spännande med nya vägar. Jag passade på och fota henne innan vi vände hemåt igen. Glad häst!

 

I fredags fick Ariel jobba lite på lina i paddocken. Det fanns en del bommar utlagda, så efter att vi hade kontrollerat lydnaden på volt i skritt och trav, så fick hon först skritta och sedan trava över bommarna.

 

Så himla glad hon blev! Hon bockade inte, men kråmade sig efter varje bomserie. Inte en bom rörde hon, där har hon stenkoll. :-) Vi avslutade med att hon fick springa lös några varv och det var nästan lika roligt som bommarna. ;-)

 

Jag längtar verkligen tills vi är helt igång igen, jag är så taggad att få börja lära mig rida henne ordentligt och se hur långt vi kan gå tillsammans. :-)

Igår släppte jag Ariel på ridbanan en sväng igen, men hon var inte alls lika intresserad av att springa. Visst drog hon några repor, men inte längre bort än 1/3 av ridbanan och hon gjorde några ganska snäva volter runt mig med bockningar och huvudskakningar.

 

Blev så sugen att rida! Men idag och imorgon får hon vara ledig, sedan blir det en sväng ut på söndag. Förhoppningsvis med sällskap så vi kan få tips om några bra ridvägar.

 

Sedan velar jag kring foderstaten. Hö ingår i hyran, så om jag skall ge henne enbart det så blir det 6 kg hö och 4 hg sojamjöl. Men om jag istället tar med mig mitt fantastiska hösilage till stallet varje dag, så behöver hon inget kraftfoder utan klarar sig på 3 kg hö och 4,5 kg hösilage. Det är jobbigt att släpa på hösilaget, samtidigt så kostar det mindre än sojamjölet...

 

Får fundera ett varv till.

Igår tyckte jag det var dags att aktivera Ariel, så vi gick för att undersöka vad alla andra gjorde på ridbanan. Precis utanför finns det en träbro att träna hästarna på, så den gick vi över. Ariel reagerade inte ens, utan följde mig glatt. Tydligen är vissa broar mindre farliga än andra. ;-)

 

Under tiden gick de andra hästarna in i stallet igen, så då släppte jag Ariel lös på ridbanan. Hon verkade uppskatta att springa på fast underlag, det blev en snabb trav bortåt med tydlig tvåtakt (bam-bam-bam-bam i backen) och race-tempo i galoppen tillbaka mot mig. Fem varv blev det innan hon var nöjd och lät sig fångas in igen.

 

Sedan var hon lite på tårna på väg tillbaka till stallet, så jag fick göra några halter och rygga henne. Hon är fantastisk egentligen, min lilla prinsessa, för trots att det nästan ryker ur öronen på henne och hon kryper ur skinnet, så står hon där jag ställer henne. <3

 

Åter i stallet ville hon gå ut igen. ;-)

Igår åkte jag ut mitt i dagen och kollade till Ariel. Hon var rejält lerig, så jag borstade rent henne medan vinterpälsen yrde omkring oss. ;-) Hon hade inte ätit så mycket ur näten i boxen, så de fick vara kvar där de var. Däremot hade hon stökat omkring ganska mycket i boxen, så hon har inte riktigt hittat rätt.

 

Juvret var rejält spänt, hon hade fyllt det mer än jag sett sedan hon fölade. Men hon hade inte feber och var inte irriterad när jag mjölkade ur lite.

 

Hon kommer få ta det lugnt en vecka för att komma in i rutinerna, sedan blir det ihopsläpp med närmaste grannarna Miranda och Spirit och igångskrittning igen.

 

Alla stallkompisar jag träffat tycker att hon är så söt. Jag är rätt så benägen att hålla med. ;-)

 

I lördags kväll åkte jag ut till Ariel för att ta in henne igen. Stallet jag flyttat henne till har riktigt bra rutiner. På morgonen tar stallägaren ut hästarna och de får hö i hagen. Sedan ger hon dem hö en gång till ute i hagen. På vardagskvällar är det sedan hästägarens ansvar att mocka, fixa foder och ta in sin häst. Det gör att jag själv kan styra själv när Ariel skall gå in.

 

På helgerna har man jour, så var åttonde helg tar jag in alla hästarna på kvällen och ger dem kvällsfoder. På så vis kan man vara ute kvällstid på vardagar men dagtid på helgen. Så smart! :-D

 

Den här första kvällen ville jag dock ta in Ariel, så jag såg hur hon mådde. Hon hade ganska spänt juver och var lerig, men ville förstås inte gå in trots att alla andra hästar var inne. ;-) Hon galopperade runt i hagen och ropade åt de andra att komma ut igen. :-P Men efter ett par vändor kom hon fram till mig så jag fick ta in henne i alla fall.

 

Hon får hösilage i nät inne och lite uppblött Krafft Pluss Protein bara för att få någonting i krubban när de andra får.

I lördags flyttade Ariel till ett inackorderingsstall. Eftersom hon fortfarande har broddar så fick hon transportskydd runt om. Hon blev lite nervös när de kom på, hon vet ju vad det betyder...

 

Gick på rampen utan problem, men ville inte in i transporten. När jag lade på tryck svarade hon med att kasta sig bakåt och rycka sönder grimskaftets hake. Suck... Hämtade longerlinan och satte fast den istället, virade ett varv runt bommen fram och sedan kunde jag gå på sidan av henne och dutta med spöet. Behövdes bara en dutt så gick hon raka vägen in, var så tydligt att hon förstod att hon inte skulle komma undan, utan lika bra att göra som matte ville. ;-)

 

Satte fast henne, låste fast bommen och stängde sedan rampen och övre luckan. Någon gång vill jag lära mig att skicka in henne i transporten, men det gick bättre än väntat att lasta själv.

 

Körde i snigelfart till nya stallet, vägen består av grus, lera och stora gropar, så det är en utmaning att inte skaka runt transporten. :-S Väl framme hade Ariel lite bråttom ut, men hon stod stilla tills jag lossat henne och sagt att det var ok att backa. Jag ogillar när hästar backar fort, men hon höll koll på benen så egentligen kan jag inte klaga. Hon fick gå upp på rampen igen och rygga långsamt ned igen.

 

Tog av henne transportskydden medan hon spanade på omgivningarna. Hon fick ta några tuggor fjolårsgräs innan vi gick över gårdsplanen och in i stallet. Medan jag fyllde hagen med hösilage så fick hon stå i sin nya box och spana på ena boxgrannen Miranda. Sedan släppte jag ut henne i hagen och hon galopperade runt en hel del och gnäggade. Hon var allmänt stressad, dels över att vara själv (hästar i hagarna bredvid), dels över att hon var på nytt ställe och dels för att hon inte hittade Ricky längre...

 

Allt eftersom lugnade hon ned sig och började äta. Sedan provrullade hon sig i leran och den verkade vara godkänd. ;-)

 

Jag fyllde på vatten i hennes kar och pussade henne hejdå.

I söndags fick Ariel skritta längs sin favoritväg, som är grusvägen. Av någon anledning blir hon lugnare på den vägen, så jag kan rida henne på långa tyglar stora delar av tiden. Vi svängde in på en ny traktorväg som jag hittat, som efter en bit korsar Storgatan. Ariel var överlycklig, äntligen lite äventyr!

 

Hon skrittade med spetsade öron hela den nya vägen, och det tog lång tid innan hon förstod att nästkommande grusväg var en väg som ledde hem. GPS:en var inte riktigt påkopplad i söndags. ;-) Men jag var glad för det, då hann hon aldrig få upp tempot på hemväg och vi kunde njuta av en lugn tur bägge två.

 

Om mindre än tre veckor är det dags att börja trava, tror vi längtar enormt mycket bägge två...

I lördags skrittade Ariel och jag ut längs skoterleden. För att dämpa hennes iver fick hon då och då göra avstickare in i skogen. Lite sly, ojämnheter och stubbar gör att hon glömmer att stressa sig framåt. Hon hade dagen till ära på sig sina PC-skydd, de var riktigt bra fast fel färg... :-P Man skall inte ha vita skydd ute i lervällningen som är nu, men jag kände att jag ville testa dem och se om det kan vara värt att köpa liknande (billigare) röda skydd från Hööks. Ariel verkade trivas bra med dem i alla fall.

 

Egentligen är jag emot skydd, men efter att ha sett vad som händer när en hårt spänd sena går av, så har jag blivit lite mer positiv till skydd. Jag tycker inte man behöver ha det på en unghäst som stärks upp i senorna första tiden, men därefter kommer mina hästar få ha skydd. Jag vill inte riskera att de trampar snett eller sparkar sig själva.

 

När vi var på hemväg beslöt sig Ariel för att liva upp tillställningen lite. Eftersom vattnet (som vi passerat på bortaväg) plötsligt blev väldigt farligt, så blev det ett rejält språng över. Jag satt ganska löst kan jag säga, hon hoppar så mycket med ryggen och i bomlösa finns det inget stöd att få. Dessutom var bäcken cirka 1,20 meter, så det var inget litet språng hon levererade heller. :-S

 

Hoppgalna häst... Hon fick vända och gå igenom vattnet ytterligare fyra gånger innan jag var nöjd med henne. När man skrittar, så går man genom vattnet, punkt slut.

 

Ariel längtar till hon får hoppa på riktigt igen... ;-)