Kanske någonting på spåren

I lördags red vi iväg bort mot broarna igen. Ariel dansade omkring på sitt vanliga vis, men jag har nästan slutat att bry mig. Så länge hon ändå går åt det håll jag tänkt mig så får hon väl studsa lite på vägen dit. ;-)
 
Broarna var inte särskilt läskiga längre, den större behövde hon kika över kanten på några gånger, men hon fortsatte ändå framåt. Vi travade 2x2 min bortåt och 2 +1 min hemåt. Det tar sig!
 
Bitvis gick hon i form i skritten, men fortfarande så grejade hon med bettet en massa. På hemväg stod solen så bra till att det blev skugga parallellt med oss, så jag kunde snegla på skuggan och se vad hon egentligen höll på med. Jag blev lite kluven när jag såg henne. Vissa stunder var det som om tungan var i vägen, vissa gånger gäspade hon och ibland var hon helt klart besvärad av bettet. Det var som om det låg helt fel och hon försökte febrilt rätta till det.
 
När vi var tillbaka vid stallet bad jag G höja upp sidostyckena ett hål på varje sida. Sedan red jag en kort sväng bortåt igen och det kändes så mycket bättre! Visst är hon fortfarande ostadig i formen, men det var inte alls samma känsla av frustration och bekymmer.
 
Eftersom det var så varmt hade hon blivit svettig på bringan, ljumsken, sadelgjordsstaden och sadelstaden. Det var väldigt skönt att bli avduschad, slangen hade legat i värmen så vattnet var alldeles ljummet. :-D Sedan fick hon beta i tio minuter innan hon vällustigt rullade sig i den lerigaste delen av hagen... ;-)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0