Mera roligheter

Igår var det hoppträning igen! Första träningen på fem veckor och om man bortser från ett hinder under sadelprovningen, första hoppningen sedan fyra och en halv vecka. Dessutom i nya hoppsadeln, som jag hämtade ut och bytte koppjärn på bara ett par timmar innan. :-)

 

Ariel var måttligt intresserad när jag hämtade henne i hagen, men stod och sov medan jag borstade och kratsade hovarna. På med senskydden och då blev hon lite mer intresserad. Sedan sadeln som ligger som ett smäck och hopptränset som jag inte använt på ett par år. Det här tränset:

 

 

Hann skritta fram några minuter innan vi började träningen. Vi var fem ekipage som skulle hoppa 50 eller 70 cm. Värmde upp med tre serpentiner runt hindren på banan, samt två övergångar till skritt på långsidan. Ariel kändes ganska stel, eller snarare opåverkbar. Tror det var nya sadeln som gjorde att mina hjälper blev lite annorlunda, vi behöver bägge rida in oss i sadeln ordentligt. Men den är verkligen underbar att sitta i! <3

 

Sedan fick vi jobba i galoppen och då började jag älska sadeln ännu mer. Vi skulle göra en 20 metersvolt på ena kortsidan och en 10 metersvolt på andra kortsidan. På långsidorna var det lätt sits som gällde, gärna med ökning av galoppen.

 

Det är jobbigt för oss att galoppera, det vet jag. Men vilken skillnad det blev med sadeln! Jag kunde verkligen sitta och hålla om Ariel i galoppen, stötta henne mycket, mycket bättre. :-) Vi kunde göra snävare svängar, även om det fortfarande är med en ganska rak häst. Men jag tror det kommer bli så mycket bättre med nya sadeln.

 

Sedan hoppade vi fram på första hindret, som P gjorde till ett kryss först, sedan ett koppelräck och slutligen en kryssoxer. Hindret stod på diagonalen ganska direkt efter kortsidan, så det gällde att hålla ihop galoppen i svängen.

 

När det gick bra hoppade vi långsidan med hinder 2 (plank) och 3 (oxer med murdel). Jag och Ariel fick inte riktigt till det på oxern, så P sade åt mig att antingen korta henne något eller öka galoppen. Jag testade att galoppera på lite mer och då blev språnget perfekt. Så det behöver jag komma ihåg till tävlingen.

 

Sedan hoppade vi nästa långsida, som bestod av hinder 4 (koppelräck) och sedan en bruten linje till hinder 5 (oxer med grind i framkant). P förklarade att vi måste vara noga med att hålla ut vägen och inte svänga för nära hinder 1, men när jag väl red linjen var det inga bekymmer med vägen. Skönt! P tyckte också att det såg bättre ut än hon förväntat sig. Svår linje på papperet, lätt i verkligheten. ;-)

 

Därefter fick vi hoppa sista linjen, med hinder 6 (järnvägsbom) lite snett innanför spåret och hinder 7 (oxer) på diagonalen efter. Det var också en linje som kändes knepig innan, men bara man såg på hinder 6 långt i förväg, så var det inga bekymmer alls.

 

Vi fick avsluta med att hoppa hela banan en gång. Som vanligt rider jag bra på de tre första hindren och tappar sedan ridningen mer och mer för varje språng. Ariel är otrolig och ställer upp, hon räddade mig flera gånger fast hon hade kunnat göra det enklare för sig och stanna. Det är delvis därför jag känner att jag inte vill höja hindren, det skulle inte vara juste mot henne att be henne rädda mig när hindren blev högre.

 

P var nöjd med rundan, förutom då att jag slutade rida. ;-) Jag behöver få mycket bättre balans, så det får bli fokus i vinter. Sedan var det helt klart annorlunda att hoppa med nya sadeln, så när jag väl är invand på den blir det förstås lättare.

 

Ariel fick sig en dusch och sedan en avsvampning med linischampo. Hon överraskade mig när jag skulle kratsa hovarna genom att lyfta hoven innan jag ens rört vid benet. Samma på alla fyra benen! Tänker tillbaka på när hon var unghäst och vi kämpade så mycket med hovkratsningen… Kanske kommer jag om några år se tillbaka på hoppningen och tänka, oj vad vi kämpade och nu går det så lätt! :-)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0