Ariel 3525

I fredags skrittade vi ut längs grusvägen. Hade lite dressyrtänk i jobbet, framförallt var det tempoväxlingar i skritt som gällde, men även lite halter och skänkelvikning. Ariel var helt fokuserad på mig och blir då ganska svårriden. Inte egentligen i någon negativ mening, men hon blir så känslig för minsta lilla viktförändring och jag är inte tillräckligt stabil i sadeln för att inte störa.

 

Så "än slank hon hit och än slank hon dit" kunde man kalla hemvägen. Ned i diken hamnade vi inte, men det var nära ett par gånger. :-P Kunde efteråt konstatera att stiglädrena var ojämna, jag tyckte de kändes som det, men sade åt mig själv att det var inbillning. Får skylla mig själv när jag inte har otöjbara läder...

 

Ariel var nöjd i alla fall och jag skall egentligen vara glad att hon är så pass känslig som hon är. Finaste tjejen, längtar så tills vi kommer igång med träningar igen. <3

Igår skrittade vi iväg längs grusvägen. Ariel var väldigt på tårna och försökte hitta farligheter överallt så hon fick studsa. Provade att låta henne gå rakt genom skogen istället för på grusvägen och det dämpade henne en stund i alla fall.

 

Jag provade även att sysselsätta henne med lite dressyr, det blev skänkelvikning (som hon tycker är väldigt roligt), flytt av fram- eller bakdel några steg och halter. Sedan provade jag att jobba med tempoväxlingar och det var en fantastisk upplevelse. Hon har verkligen många nyanser på skritten, från den smygande gången till den som när som helst riskerar att slå över i trav. Tricket är att låta henne gå en väldigt kort stund i varje extremdel och sedan växla till den andra. Om och om igen. Hon blev helt koncentrerad på mig och jobbade även bra i form.

 

Men hon mixtrar fortfarande för mycket med bettet. Till och med när hon har lång tygel kan hon börja greja med var hon har huvudet och vad bettet gör. Skall prova att byta till novabettet och se om hon trivs bättre med det.

 

Hemma igen var hon mycket nöjd med sig själv, hon gillar verkligen att få jobba ordentligt. Önskar att det kunde vara påsk snart så vi får börja trava...

I lördags skrittade Ariel och jag rakt upp i skogen. Vi snirklade runt lite bland träden och sedan skulle Ariel prompt fortsätta på traktorvägen som mynnar ut i Storgatan. Hon var mycket nöjd med sig själv och sin inbyggda GPS. ;-)

 

Det märks att hon tycker det är roligt med lite nya vägar, så jag skall nog våga mig ut på lite olika vägar de få dagar hon är kvar här hemma. Om mindre än två veckor har hon bytt stall. Spännande, men nervöst.

Igår skrittade vi iväg längs skoterleden, Ariel var ganska ofokuserad och fladdrig, tills jag gjorde henne till viljes och styrde rakt ut i skogen. Oh vad skoj hon tyckte att det var! Kliva över stock och sten, gå dit näsan pekar och inte veta vad som väntar längre fram. :-D

 

När vi roat oss en stund med det återvände vi till skoterleden och tränade på att gå genom rinnande vatten igen. Ariel skulle absolut inte gå igenom vattnet, så det var bara att hålla om med skänklarna, parera med tyglarna och på så sätt tala om att hon faktiskt måste. Varvid hon gick igenom... ;-)

 

Vi vände tillbaka och gick igenom ett par gånger till, sedan fick hon som belöning vända hemåt och skynda sig hem. Vi var bägge nöjda med dagens pass. :-)

Igår morse åkte jag till inackorderingsstallet dit jag tänkt flytta Ariel så Ricky kan vänjas av. Egentligen vill jag ha henne på lösdrift, men någon sådan finns tyvärr inte i närheten.

 

I stallet finns sedan tidigare sju andra hästar, utsläpp samt morgon- och lunchfodring ingår. Sedan tar man själv in sin häst när man kommer. Det finns ridbana 20x60 m med en hel del hindermaterial och det kommer tränare minst en gång i veckan. 

 

Ariel kommer att få en box som är omgjord från två ponnyboxar, så den är minst 12 kvm, men jag skulle gissa på 14-15 kvm. Måste mäta när hon flyttat in. ;-) Hon flyttar första helgen i april, längre vågar jag inte vänta i och med att Grålle snart är ett år gammal.

I lördags skrittade vi iväg längs grusvägen. Jag har märkt att Ariel verkligen gillar den vägen, hon blir mer framåt även på bortaväg.

 

Efter att vi skrittat förbi backarna och kom på plan mark så lekte jag lite dressyr med henne. Bara småsaker som tempoväxlingar i skritt, halter, ryggning och skänkelvikning. Ariel blev så grymt fin av jobbet! Hon trivs verkligen med att få använda hjärnan vid ridning, kanske är hon egentligen ingen uterittshäst utan en häst som helst vill jobba på ridbanan. Bäst jag tänker om...

 

Det var först sista biten på hemväg, när hon gick på lång tygel, som hon började studsa omkring och leta efter saker att bli rädd för igen. ;-)

Igår skrittade jag och Ariel ut längs skoterleden. Hon var väldigt skvättig och tittig, kan det vara våren som satt igång inom henne? Jag fick sitta på kort tygel både på bortaväg och hemväg, det hör inte till vanligheterna...

 

Vi träffade på en hel del farligheter, först en stor vattensamling (ca fyra, fem meter) som hon glatt plaskade igenom. Min lilla terrängponny. <3 Därefter dök det upp en bred (ca en meter) bäck som var ganska strid. Den var fruktansvärt farlig, så jag fick övertala henne en stund, med ett par vändningar hemåt och ryggningar hit och dit, innan hon mycket misstänksamt plaskade igenom. Efter massor av beröm fortsatte vi framåt och tog oss även över ett litet dike på ett par dm.

 

När leden tog slut valde vi gamla grusvägen istället för nya, mest för att se hur underlaget är på gamla grusvägen. Det är inte lika brant uppför, men nog så tufft när man redan är stressad för att det finns farligheter överallt.

 

Hemväg var det halt - takta - halt - takta hela tiden. Så fruktansvärt tröttande. Ariel blev också frustrerad, så när vi kom fram till diket valde hon att hoppa. :-S Jag var förberedd på språnget, men det tog några galoppsprång innan jag fick stopp på henne efteråt. Berömde henne för att hon var duktig och stannade, men suckade inombords eftersom hon absolut inte borde hoppa. :-(

 

Taktade vidare tills vi kom till bäcken. Där var jag noga med att få ned henne i långsam skritt, så hon inte skulle få för sig att hoppa. Men det hjälpte inte, ett rejält språng över vattnet och full galopp efteråt. Gaaah! Hon var återigen snabb att få stopp på och trots att jag kokade av frustration inombords berömde jag henne för att hon stannade. Varför, varför måste hon hoppa? Nu börjar jag förstå hur folk som haft skadade hästar känner sig. Det är ofta inte skadan i sig som är besvärlig, utan följdskador under igångsättningen. :-S

 

Tack och lov så skrittade hon genom den stora vattensamlingen i alla fall, men hon var lika spänd och stressad när vi väl var hemma igen som när vi började skritta. Vissa ridturer skall man egentligen inte ge sig iväg på. ;-)

Igår var det dags för skoning igen. Ariel tyckte att det var lite småjobbigt att behöva stå så länge i gången, men så är hon lite för van vid att bara verkas det senaste året. ;-)

 

Vi tog bort snösulorna men behöll broddarna på. Sedan diskuterade vi hur jag skall gå vidare med igångsättningen. Hovarna hade inte vuxit så mycket, utan det är två tredjedelar nedvuxet. Man kan börja belasta (om man har koll) när hovarna vuxit ned till hälften, men bäst är att vänta till två tredjedelar är nedvuxet. Jag har därför enbart skrittat Ariel och tanken var att börja trava nu. Men eftersom hon fortfarande har ganska mycket "skadat" horn kvar, så beslöt vi oss för att inte riskera något belastningsmässigt, utan nöja oss med att skritta en månad till.

 

Sedan skall jag successivt öka på traven i tre veckor med koll på hovarna och därefter kommer hovis igen och kollar läget. Det känns bättre än att forcera fram och få en försämring. Det viktigaste i år är att komma igång till bruksprovet och det är först i slutet på augusti, så det är ingen idé att stressa.

Att vara ledig i fyra dagar var dumt tyckte Ariel. När jag satt upp och red iväg igår var hon tramsig och skyggade för alla möjliga och omöjliga saker. Hon mår helt klart bäst när hon får gå lite oftare.

 

Vi skrittade iväg längs grusvägen och svängde höger upp mot berget, följt av vänster mot vändplan. När hon väl kommit till ro i skritten kunde jag korta tyglarna och be henne arbeta lite, även om det var svårare att få rätt känsla igår. Hon gick gärna med krökt nacke och viss tyngd på bettet, men inte tillräckligt "djupt" för att få upp ryggen. Ibland lyckades jag "tugga på bettet" åt henne och då kände jag hur ryggen kom upp. Sedan kan jag alltid "fuska" med att göra skänkelvikning, då börjar hon oftast jobba rätt.

 

Samtidigt är det ingen panik med att jobba i rätt form ännu, vi har fortfarande en månad med travjobb och en månad med galoppjobb framför oss innan vi kan börja dansa på ridbanan. Å andra sidan mår hon bra av att gå i rätt form hela tiden.

 

Planen framöver är ytterligare en veckas skritt, med hovslagare på onsdag som får säga ok till ökad belastning i form av trav och galopp. Ifall hon säger ok så blir det travintervaller som ökas med en minut/pass tills vi är uppe i 2x10 min trav. Därefter samma tänk i galopp, med 2x12 m galopp som slutligt mål.

 

Sedan har jag börjat snegla på en tävling, 5 juli har Östjämten en LB:1 som jag tror kan bli ett bra mål för mig och Ariel. Går hon godkänt där kan jag slippa bruksprov vid premieringen i augusti och det skulle vara skönt. Jag har nog mycket att oroa mig för den dagen. ;-) Vet inte om jag nämnt det tidigare, men 30 augusti är premieringen på Wången.

Igår skrittade vi iväg längs storgatan. Efter att ha pratat med bästa S (hästarnas fd fysioterapeut) blev det en del jobb på kort tygel med Ariel. Jag fick fokusera på att hålla igång motorn och ha en mjuk, följsam hand och vips så gick hon i form. :-)

 

Det är jobbigare för henne, men hon behöver börja använda sin kropp ännu mer i skritten och då får det bli kort tygel, även om jag känner mig ovan vid det. Ariel gick i form i flera minuter, jag fick "tugga bettet" åt henne. Det är en så häftig känsla, men usch vad känslig hon blir. Jag har för hårda skänkelhjälper så bitvis vinglade hon som ett fyllo. ;-) Öronen rätt ut hela tiden, då vet man att hon är koncentrerad.

 

Hon fick vila på lång tygel när det blev djupsnö och på hemväg var det ingen mening att försöka jobba i form. Då är hon alldeles för ivrig och behöver många halvhalter för att inte rusa iväg. Men sakta men säkert är vi på väg att komma i form igen. :-D

I söndags skrittade vi ut igen, vi gör ju inget annat än skrittar. Men snart, så snart, är det dags att börja trava. Redan om två veckor! :-D

 

Vi red längs grusvägen och hela vägen bort till den vändplanen. Ariel gick i ett fantastiskt härligt tempo, det var bara att följa med och njuta. Större delen av vägen går på plan mark och jag tror hon tyckte det var skönt efter backträningen dagen innan. Hon höll ett snittempo på 5 km/h hela tiden, även på hemväg. :-)

 

Vid ett tillfälle på hemväg blev hon lite ivrig och började takta, då tänkte jag "ett, två, tre, fyr" långsamt i huvudet och vips så dämpade hon farten och började skritta rent. Så coolt! Beslöt mig för att testa vad som hände om jag räknade snabbt istället och Ariel svarade direkt med att stressa iväg i halvtrav. Den hästen är känslig...

 

Att kunna skritta henne i en timme på lång tygel och känna sig helt trygg och harmonisk, det är verkligen underbart. Jag var så rädd att mista henne i somras, men nu hoppas och tror jag på en framtid med många härliga år framför oss.

 

Hemma igen ville Ariel inte gå tillbaka till stallet, utan tog sig en extra tur runt gården. Hon fick en morot av mamma för att hon var så snäll, sedan var hon nöjd och kunde tänka sig att återvända till sina kompisar. ;-)

I lördags skrittade vi iväg längs skoterleden. Det var helt okej underlag, även om jag börjar längta efter våren... En bit längs vägen stötte vi på en liten bäck, med hovavtryck efter där Hampus klivit över dagen innan. Men tydligen var bäcken livsfarlig, kände hur Ariel laddade i bakdelen men hann inte ställa mig i fältsits förrän språnget kom. Herrejösses vad hon hoppar med ryggen den hästen! Höll mig kvar i alla fall...

 

Skrittade vidare på en lite mer taggad häst, men när skoterleden var slut och vi fortsatte uppför nya grusvägen gick luften ur henne lite. Det är en rejält brant backe och den fortsätter i vad som känns som en evighet. Älskar verkligen våra backar! :-D Ariel pustade och suckade, föreslog flera gånger att vi skulle vända, men fortsatte kämpa när jag bad henne. <3

 

När vi sedan vände balanserade hon sig riktigt bra i nedförsbackarna, visst behöver hon stöttning, men det är mycket mindre än tidigare. Hon bygger så mycket bra muskler nu. :-)

 

När vi kom tillbaka till bäcken var jag beredd, ändå blev det ett jättesprång... Provade att gå över bortåt igen, då klev hon över. Nöjd klappade jag om henne och vände hemåt, då hoppade hon ännu större över och fortsatte i galopp. Hm... Det var inte riktigt hoppträning jag tänkt mig redan, men nu är jag i alla fall förberedd nästa gång vi rider där. Får bara se till att inte rida i bomlösa så hon hoppar mig ur sadeln...

 

Hemma igen var hon rätt så trött, men mycket nöjd med sig själv. Mitt hjärta! <3