Ariel 3525

I lördags var det fruktansvärt varmt, så när jag tog in Ariel från hagen var hon redan svettig i sadelgjordsstaden och ljumsken. :-S Beslöt mig för att ta det lugnt, men ändå försöka galoppera några minuter. Hade jag fått välja hade jag skjutit upp ridningen till kvällen, men det kan hända att bruksprovet går i samma hetta och då måste vi ha tränat på det.

 

Skrittade iväg på grusvägen mot Hammar. Galopperade uppför den härliga gräsvägen innan vi vände tillbaka, skrittade nedför och svängde in på gräsvägen mot Hammar. Den var ganska vattensjuk, så det blev bara skritt där. Kom fram till vägtrumman där vägen rasat och ville inte riskera någonting utan vände hemåt istället.

 

Tillbaka vid galoppgräsvägen så blev det förstås lite mer galopp. ;-) Sedan skrittade vi genom skogen och längs klätterstigens slut innan vi var hemma igen. Totalt 40 min varav 3 min galopp resulterade i en häst där svetten rann i floder. Hon var pigg i alla fall. :-P

 

Spolade av hela hästen med vattenslangen, det var uppskattat! Till och med i ansiktet ville hon bli duschad. Sedan fick hon äta betfor innan hon återvände till hagen för att njutningsfullt rulla sig i leran. :-D

I torsdags tog jag med Ariel till ridbanan för longering. Inspirerad av dressyrträningen jag ridit dagen innan på Hampus, så var det övergångar och tempoväxlingar som var fokus. Visst brukar jag göra mycket övergångar när jag longerar, men det där med tempoväxlingar är så lätt att glömma bort...

 

Började med övergångarna, där jag försökte att byta gångart minst tre gånger per varv. Hon har inte styrkan att fatta galopp från skritt, så det struntade jag i. Däremot blev det mycket övergångar trav-galopp-trav, ibland bjöd hon upp i galopp utan kommando och då fick hon galoppera några språng ändå. Jag vill inte bromsa henne när hon äntligen börjar bli positiv till galoppen.

 

Sedan testade jag tempoväxlingar i skritt och trav. Vilka nyansskillnader hon har! Jag trodde verkligen inte det var sådan variation mellan långsamt och riktigt snabbt tempo, men det är massor som skiljer. Himla roligt att se! Det var också väldigt fascinerande hur lyhörd hon var för min röst, det var inga stora hjälper som behövdes varken med pisk eller lina för att justera något, utan många gånger räckte det med ett kort röstkommando. <3

 

Ariel var så lugn och glad efter träningen, hon gäspade några gånger och det märktes att hon var mycket mer tillfreds med longeringen än tömkörningen. Så den fortsätter vi med. :-)

Igår tyckte jag mig känna lite puls i höger bak på Ariel. Det är så förbaskat svårt, jag känner pulsen med fingertopparna men inte med handryggen, så risken finns att det är min egen puls jag känner. :-S

 

Jag tog det säkra före det osäkra och skrittade enbart. Tanken var att hitta vägen som går från Nyland hem till mitt stall och vi hamnade på en helt ljuvlig gräsväg. <3 Den var lång och med bra sikt, dessutom en svagt sluttande uppförsbacke. Verkligen perfekt att galoppera på! Ariel längde steget lite, men tråkiga ansvarsfulla matte satt ju på ryggen. :-P Lovade henne att vi skulle galoppera där så fort hon slutat ha puls i benet. Gissa om jag längtar!

 

Vi kom så småningom till en korsning, där jag blev osäker. Vägen fortsatte rakt fram och så var det en mindre väg till vänster. Fick känslan av att vi egentligen skulle svänga vänster (Ariel ville det, men hon ville å andra sidan in på alla sidovägar hela tiden...), men beslöt mig för att rida rakt fram.

 

Insåg snabbt att det inte var vägen till Hammar, då det dök upp några stugor som jag inte kände igen. Men jag beslöt mig för att rida vidare och låta Ariel hitta hem. KUL!!!! Svarade hon på den uppgiften och skrittade på rätt så ivrigt rakt fram. Hon fick göra ett vägval när vägen blev till två stigar, men hon var helt på det klara med vilken stig vi skulle ta.

 

Lagom till att jag började bekymra mig om vart vi var, kände jag igen en stig som gick till vänster och insåg att vi kommit in på stigen efter klätterstigen. Ganska snart dök ett hus upp som jag kände igen och Ariel blev ännu ivrigare. Att hitta hem är verkligen det roligaste hon vet!

 

Tillbaka i stallet igen var det en mallig häst som fick äta betfor. ;-) Kände igenom benen igen och jag tror (...) att det fortfarande var puls i höger bak. Fasiken vad svårt det är... :-S

I söndags blev det först en skrittsväng längs med klätterstigen för att få igång kroppen ordentligt. Ariel var lite mer på tårna än vanligt och vid läskiga huset blev det motorstopp flera gånger. ;-) Vi jobbade på att gå lugnt uppför och göra halt nedför, det var så tråkigt tyckte Ariel. Fort skall det gå!

 

Sedan travade vi på grusvägen förutom i nedförsbackarna. Tog oss förbi stallet igen (va? tyckte Ariel) och fortsatte mot Helgum. Svängde in på en underbar gräsväg där Ariel fick galoppera.

 

Första galoppen var handbromsen i, men så var det på bortaväg och dessutom en ny väg. Jag var lite osäker på hur vägen gick och hur bra underlaget var, givetvis känner hon av det och bromsar sig. På hemväg fick jag en bättre galopp, tills hon fick syn på en cyklist på vägen och mjukt saktade in och gjorde halt. Jag har ju lärt henne att stanna och titta på farligheter, så jag kan inte riktigt bli arg på henne. ;-)

 

Vände tillbaka och galopperade några meter innan vi återigen vände hem i galopp. Den här gången drev jag på i galoppen och fick en riktigt härlig känsla. Det var tryck i bakkärran och ett mjukt sug i handen. Det gick lite fortare än jag ridit Ariel i, men när jag satte mig ned och bromsade var det inga bekymmer att stanna.

 

Tänkte återigen på citatet från en världsryttare. "De hästar som du lätt kan bromsa, är de hästar du skall rida fort på" Hm... Får försöka övervinna mina farträdslor lite. ;-)

 

Vi skrittade grusvägen tillbaka och hemma i stallet fick Ariel äta betfor (för att få i sig mineralerna) medan jag tog av utrustningen och kände igenom benen. Hittade puls i höger bak och vänster fram. Gaah! Inte bra! Tog några djupa andetag och beslöt mig för att låta henne vara ledig någon dag och sedan skritta några dagar. Förhoppningsvis är det ingen stor grej utan bara lite extra aktivitet i benen.

Igår var det dags att börja galoppera uppsuttet. :-) Vi har ju fuskat med några galoppsprång här och där senaste ridturerna, men nu var det en minuts galopp som gällde.

 

Red iväg uppför berget och efter lite trav blev det galopp uppför den ganska sugande backen. Härligt! Ariel tyckte att det var jobbigt, så hon bröt av ett par gånger och fick fatta igen. Sedan fick hon pusta i skritt ganska länge innan vi travade några minuter här och där som det passade.

 

Hon var helt fantastisk att rida, kändes mycket mer harmonisk än tidigare och lugnare även på hemväg. Tänkte att det äntligen lossnat, tills jag kom på att det var första natten hon sov ute... Så klart hon är lugnare när hon äntligen får röra på sig så mycket hon vill. Den damen skall verkligen inte vara på box...

 

Nåja, en höst, vinter och vår till skall hon nog klara av. ;-)

Ariel har fått vila några dagar då jag haft fullt upp, så i fredags fick det bli longering. Det var länge sedan sist, men det är en träningsform jag egentligen tycker väldigt mycket om. Jag blir hjälpt av att se hur hon rör sig från marken och hon får en chans att slappna av och kanske bocka bort lite spänningar utan att matte sitter på ryggen och stör.

 

Ariel var ganska taggad i början, men successivt slappnade hon av allt mer. Hon hade inte glömt hur man beter sig i lina, men försökte verkligen hitta på ursäkter för att få busa. Till exempel när hon skvätte grus på några bommar som låg en bit bort, det måste ju vara en signal att rejsa? ;-)

 

Vi jobbade väldigt mycket med övergångar, halt-skritt-trav-galopp och allt däremellan. Hon lyssnar otroligt bra på rösten, men även på hur jag hanterar pisken och vad jag gör med min kropp. Vissa ögonblick var hon verkligen läcker att titta på, även om hon ibland hade uppmärksamheten på annat håll än på vad matte ville.

 

Galoppen var rätt okej, det blev korsgalopp ibland och då var jag noga med att bryta av. Men hon kunde göra fina fattningar och även hålla galoppen ett helt varv. Det kommer bli så bra det här, bara hon får tid att bygga upp sin kropp igen. Hon var lite flåsig när vi var klara, men inte så farligt ändå. Däremot var hon mentalt trött, så det var bra att jobba lite i lina för henne.

 

Från och med fredag kväll går de dessutom ute dygnet runt, vilket jag tror kommer vara väldigt bra för min virrpanna. Kanske dämpar hon sin energi lite under ridning framöver... ;-)

Förra lördagen red Ariel och jag iväg på äventyr. Planen från början var att bara skritta, men så blev det förstås inte. ;-) Vi red längs grusvägen som vi ridit helgen innan med sällskap, jag tänkte att jag skulle hitta runt själv, men det gick sådär. :-P

 

När vi kommit uppför berget skulle jag hitta avtagsvägen till vänster som gick genom skogen och mynnade ut vid korsningen som antingen ledde hemåt eller till flygfältet. De första tre avtagsvägarna jag tog ledde ingenstans, utan vi hamnade mitt i skogen och fick ta oss genom en massa bråte. Till sist kom vi tillbaka till grusvägen, men mellan stället vi stod på och grusvägen var det ett stort dike. I kanten på diket växte det smågran, så det var svårt att se själva botten. Sluttade det eller var det plant? Jag blev osäker och förklarade för Ariel att jag inte ville riskera någonting genom att gå nedför och uppför (?) diket. Ariel svarade självsäkert "Det här fixar jag matte!" och innan jag hann hejda henne hade hon hoppat över en meter från där vi stod, över diket och upp på grusvägen... Den där hästen alltså... :-P

 

Sedan kändes förstås skrittandet lite tråkigt, så vi travade iväg tills vi hittade rätt avtagsväg (som var några hundra meter längre bort) och skrittade sedan genom skogen. På några partier travade vi och vid ett sådant tillfälle tänkte jag "Nä, vad traven blev forcerad, här skulle det vara bättre att galoppera". Varvid Ariel förstås läste mina tankar och fattade en mjuk, lugn galopp. <3 Lät henne galoppera några språng innan jag saknade av, det gäller att uppmuntra henne när hon själv bjuder upp i galopp sådär!

 

Eftersom vi virrat omkring lite för länge i skogen innan, så red vi inte bort till flygfältet. Utan när vi kom i korsningen så tog jag vänster istället och kom fram längs en grusväg en bit bortanför grusvägen vi först svängt in på. Ariel var pigg och glad, men fick nöja sig med att skritta hem sista biten ändå.

 

Jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på henne, hon ställer verkligen upp för mig i alla situationer. Hon litar på mig, så nu måste jag lära mig att lita på henne och låta henne få galoppera fort och hoppa sina älskade hinder. För det är hon värd!

Förra torsdagen fortsatte vi med bruksträningen. Först skrittade jag ut längs samma slinga som dagen innan, mest för att memorera vägen för mig själv till framtiden.

 

Sedan jobbade vi oss igenom hela banan (förutom muren) och Ariel gjorde det mesta prickfritt. Halterna kan hon stå stilla i hur länge som helst, även om hon själv tycker att det är en ganska tråkig övning. ;-) Skrittbommarna fortsätter hon att riva, men det gör inte så mycket. Jag har svårt att se hur mer träning kan få henne att ändra sig där, men vi får fortsätta att nöta i alla fall.

 

Ryggandet gick bättre, men det blir lite frustration mellan mig och henne då hon vill gå fort bakåt flera steg och jag vill kunna rida varje steg med precision. En riktigt nyttig övning för oss! På slutet lossnade det lite, så hon faktiskt väntade med att flytta sig tills jag sade till. Duktig tjej!

 

De andra övningarna gjorde jag bara en gång, eftersom hon gjorde dem rätt redan från början. Lastbryggan struntade jag i, eftersom vi egentligen tränar den varje dag då jag sitter upp. Hon har förstås hjälp av att uppsittningsrampen på förra stallet (i Bälinge) påminde en del om en lastbrygga, så hon känner sig trygg i den situationen.

Förra onsdagen byggde vi träningsbana inför bruksridningstävlingen. Det blev skrittbommar i ett Z, presenning, mur att hoppa, en avsmalnande korridor att trava genom, ryggning i L, gatubrunn, ringa i klocka, halter i ned- och uppförsbacke, gå över bro, flytta föremål från en pinne till en annan och slutligen ett bord som skulle föreställa lastbrygga.

 

När vi byggt klart skrittade vi ut längs en klätterslinga som jag inte vetat om tidigare. Så himla bra framskrittningsrunda! Vi var sju ekipage som skrittade, så det blev en del roligt snack. Ariel var enormt taggad, kombinationen av sällskap och ny väg gör henne alltid glad. :-)

 

Tillbaka vid stallet igen blev det en rejäl träning av de olika hindren. Ariel tyckte det var så skoj, även om det gick lite för långsamt för hennes smak. ;-) Hon rev skrittbommarna ibland, men så är hon inte så försiktig om benen när det kommer till bommar i skritt. Presenningen var läskig första gången, sedan gick hon över den flera gånger och även travade över. Trav i korridoren var mycket roligt och inte alls svårt. Ringa i klocka och flytta föremål liksom halterna var hur lätt som helst, det är ju sådant hon på sätt och vis tränat på sedan unghästtiden.

 

Lastbryggan var också lätt, men den har vi å andra sidan tränat på tidigare, precis som bron som hon klampade över några gånger. Gatubrunnen, som vi haft lite svårt för, blev väldigt lätt nu när den var markerad med bommar på vardera sida. Första gången hon gick över den ställde hon sig till och med och slog på den med höger framhov, som för att säga "ja, titta matte, nu rör jag vid den hela tiden. Nöjd nu?" ;-)

 

Jag provade att hoppa muren ett par gånger, men även om den är väldigt låg (30 cm) så hoppar Ariel ett rejält språng över. Hade hon hoppat bara en aning högre än hindret, så hade jag inte varit så bekymrad över belastningen på framhovarna. Men när hon nu tar i för kung och fosterland (matte hamnar efter...) över den så vågar jag inte riskera någonting. Vi kommer rida förbi hindret på tävling och få ett U istället.

 

Rygga i L var också en stor svårighet. Efter att ha försökt några gånger och fått en häst som glatt backade flera meter innan jag fick stopp på henne, så satt jag av och ryggade för hand. Ariel blev ganska irriterad över att jag skulle komma och justera hur många steg hon fick ta bakåt, hon kan ju rygga jättebra! Men efter en stund började hon i alla fall lyssna bitvis på mig och kunde svänga i ryggningen.

 

Det var en jätterolig träning och jag tror verkligen att bruksridning är någonting för mig och Ariel. Drömmen är förstås att åka till Fjord-SM och tävla det, men det är svårt att direktkvala här uppe då det inte finns så många tävlingar och vi har flera duktiga ekipage i föreningen, så att vinna uttagningstävlingen känns också svårt. Men någon gång kanske! :-)

 

Ariel var också nöjd när vi var klara, hon hade fått tänka till en del och det är nyttigt för henne.

I tisdags gjorde jag ett försök att tömköra Ariel. Jag vet att hon är lite för känslig för mina nybörjarmisstag, men jag ville ändå ge det en sista chans. Vi höll till på ridbanan och jag provade flera olika tömsättningar. Saknar så att longera! Det är så mycket lättare för mig, där känner jag mig trygg och kan få hästarna att dansa.

 

Ariel blev frustrerad när matte verkade säga olika saker hela tiden, men bitvis gick hon riktigt fint. Lovade både henne och mig att det här var sista gången och att vi från och med nu longerar. Tömköra får proffsen göra, så kanske jag kan träna på en duktig häst om några år. Kanske... ;-)

 

Vi tömkörde över några bommar på böjt spår, det var extra roligt enligt Ariel. Just när hon får rätt takt i traven och liksom svävar över bommarna, det är så läckert! Men det kan man göra precis lika bra (om inte bättre!) när man longerar också. :-P

Förra måndagen red vi iväg till vänster om stallet. Som vanligt är Ariel väldigt tittig på den vägen, så det är bra att kunna trava vissa partier. Följde inte schemat slaviskt, men det blev i alla fall mer än tio minuters trav totalt.

 

Vi passerade för första gången över bron som är över sjön, Ariel kikade lite med gick ändå framåt när jag sade till henne. I traven efteråt sög hon tag i bettet och ville mer, så jag lät henne flyta över i en mjuk, härlig galopp i några språng. Underbart att känna när vi haft sådana problem med galoppen tidigare.

 

Hemvägen gick lite fortare som vanligt, men inte värre än att jag hade koll på henne. Hemma igen var hon nöjd, om än inte trött. ;-) Vi gick över bron som hör till bruksbanan sedan, inga bekymmer. Däremot var plattan (gatubrunnen) lite knivigare, hon föredrar att kliva över den. Får bli mer träning...

I söndags fick jag och Ariel följa med M på Miranda och M på Matilda på tur. Jag börjar först nu inse vilka fantastiska ridvägar som finns runt Ariels nya stall.

 

Vi började med att rida längs grusvägen där vi gick omkull. Ingen is fanns det nu, men jag måste ändå ge Ariel en eloge för att hon vågade passera bommen fast vi sist gjorde oss så illa (eh, mest jag förstås). Hade jag varit häst vet jag inte om jag hade lyssnat på ryttaren...

 

Grusvägen fortsatte sedan upp över berget och vi travade i uppförsbacken. Det var mycket bra för Ariel, hon taggade ned lite när hon blev trött, även om sällskapet förstås gjorde henne lite extra glad. Eller om det var de nya ridvägarna. ;-)

 

Vi fortsatte längs en stig och när den sedan mynnade ut på en grusväg och vi fick välja vänster (= hem) eller höger (= ytterligare en runda) hann vi knappt diskutera förrän Ariel bestämt valde höger. Hon älskar verkligen att rida på upptäcktsfärd. :-D

 

Grusvägen slutade sedan i fyra (!) olika vägar som alla verkade leda till spännande ställen. Jag längtar så efter att få fortsätta vidare och vidare, mot nya äventyr. Vi valde dock att rida in på stigen som ledde till flygfältet och sedan följa grusvägen hem igen.

 

På hemväg blev det en travstund igen och rätt vad det var så började Ariel jobba rätt och jag kunde njuta av en lösgjord och taktmässig häst. Härligt!

 

Hemma igen peppade vi varandra inför bruksridningstävlingen, så vi provade både lastbryggan och gatubrunnen. Lastbryggan tycker Ariel är hur lätt som helst, i och med att vi jobbat så mycket med uppsittningar från olika föremål. Gatubrunnen förstod hon dock inte vitsen med, utan visade gärna hur bra hon kunde kliva utan att nudda den... ;-) Men det kommer med lite träning, det är jag övertygad om.

Förra fredagen beslöt jag mig för att inte bry mig så mycket i Ariels hetsande. Jag skulle fokusera på vart vi skulle och vilken gångart vi skulle ha och sedan fick hon studsa runt bäst hon ville.

Den taktiken verkade fungera helt okej, för hon blev successivt allt lugnare och fin även i traven. Stundtals önskade jag att jag hade haft någon som filmade... Det är så härligt när hon plötsligt liksom hittar takten i hela kroppen och jag bara kan "gunga med" där uppe. <3

 

Hon verkade rätt nöjd när vi var hemma också, så jag tror hon upplever samma härliga känsla.

På kvällen efter att hovslagaren varit ute red jag ut på Ariel. Hon var fruktansvärt pigg, värre än på länge. Det var som om hon ville visa mig att jag måste rida alla dagar framöver, nu när jag har 1 ½ veckas semester...

 

Vi red på grusvägen över broarna och Ariel hade sådant tryck i bakkärran hela tiden. Inget vilande på steget där inte... :-( I traven var det ökad trav blandat med slängtrav, inte skoj att rida eller bra för hennes ben. Försökte dämpa henne så mycket som möjligt, men samtidigt vill jag inte sitta och förhålla hela tiden heller.

 

Det var först sista kvarten som hon blev ridbar, men då blev hon riktigt fin! I sista travpasset gick hon till och med i form. <3 Då var jag lycklig igen. Om jag bara hade sluppit de där första fyrtiofem minuterna av hysteriskt studsande...

Förra torsdagen kom hovslagare för omskoning. Ariel var fruktansvärt stressad över att behöva vara själv i stallet, det märks att hon inte känner sig trygg där. För henne är ju hagen tryggheten, även om hon måste stå på box nattetid nu.

 

Som tur var hade jag pratat med S om att ha Spirit som sällskap, så det var bara att plocka in honom så lugnade sig Ariel nästan direkt. Hon som alltid varit så självständig, undrar om det hänger ihop med stallbytet eller att hon blivit mamma.

 

Sedan kunde i alla fall hovis göra sitt jobb, med en häst som åtminstone delvis var fokuserad på vad vi höll på med. Ariels hovar hade vuxit massor och det såg bara bra ut med lamellerna. Vi fick grönt ljus att fortsätta rida på som vi gör, vilket just nu betyder skritt och trav, men i mitten av maj även galopp. :-)

 

Eftersom hovarna vuxit så mycket så blir nästa hovslagarbesök om sex veckor redan. Det blir precis innan vi skall börja träna dressyr för tränare igen... Tänk vad tiden går!