Hitta hem

Igår tyckte jag mig känna lite puls i höger bak på Ariel. Det är så förbaskat svårt, jag känner pulsen med fingertopparna men inte med handryggen, så risken finns att det är min egen puls jag känner. :-S
 
Jag tog det säkra före det osäkra och skrittade enbart. Tanken var att hitta vägen som går från Nyland hem till mitt stall och vi hamnade på en helt ljuvlig gräsväg. <3 Den var lång och med bra sikt, dessutom en svagt sluttande uppförsbacke. Verkligen perfekt att galoppera på! Ariel längde steget lite, men tråkiga ansvarsfulla matte satt ju på ryggen. :-P Lovade henne att vi skulle galoppera där så fort hon slutat ha puls i benet. Gissa om jag längtar!
 
Vi kom så småningom till en korsning, där jag blev osäker. Vägen fortsatte rakt fram och så var det en mindre väg till vänster. Fick känslan av att vi egentligen skulle svänga vänster (Ariel ville det, men hon ville å andra sidan in på alla sidovägar hela tiden...), men beslöt mig för att rida rakt fram.
 
Insåg snabbt att det inte var vägen till Hammar, då det dök upp några stugor som jag inte kände igen. Men jag beslöt mig för att rida vidare och låta Ariel hitta hem. KUL!!!! Svarade hon på den uppgiften och skrittade på rätt så ivrigt rakt fram. Hon fick göra ett vägval när vägen blev till två stigar, men hon var helt på det klara med vilken stig vi skulle ta.
 
Lagom till att jag började bekymra mig om vart vi var, kände jag igen en stig som gick till vänster och insåg att vi kommit in på stigen efter klätterstigen. Ganska snart dök ett hus upp som jag kände igen och Ariel blev ännu ivrigare. Att hitta hem är verkligen det roligaste hon vet!
 
Tillbaka i stallet igen var det en mallig häst som fick äta betfor. ;-) Kände igenom benen igen och jag tror (...) att det fortfarande var puls i höger bak. Fasiken vad svårt det är... :-S

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0