Ariel 3525

Förra lördagen red Ariel och jag iväg på äventyr. Planen från början var att bara skritta, men så blev det förstås inte. ;-) Vi red längs grusvägen som vi ridit helgen innan med sällskap, jag tänkte att jag skulle hitta runt själv, men det gick sådär. :-P

 

När vi kommit uppför berget skulle jag hitta avtagsvägen till vänster som gick genom skogen och mynnade ut vid korsningen som antingen ledde hemåt eller till flygfältet. De första tre avtagsvägarna jag tog ledde ingenstans, utan vi hamnade mitt i skogen och fick ta oss genom en massa bråte. Till sist kom vi tillbaka till grusvägen, men mellan stället vi stod på och grusvägen var det ett stort dike. I kanten på diket växte det smågran, så det var svårt att se själva botten. Sluttade det eller var det plant? Jag blev osäker och förklarade för Ariel att jag inte ville riskera någonting genom att gå nedför och uppför (?) diket. Ariel svarade självsäkert "Det här fixar jag matte!" och innan jag hann hejda henne hade hon hoppat över en meter från där vi stod, över diket och upp på grusvägen... Den där hästen alltså... :-P

 

Sedan kändes förstås skrittandet lite tråkigt, så vi travade iväg tills vi hittade rätt avtagsväg (som var några hundra meter längre bort) och skrittade sedan genom skogen. På några partier travade vi och vid ett sådant tillfälle tänkte jag "Nä, vad traven blev forcerad, här skulle det vara bättre att galoppera". Varvid Ariel förstås läste mina tankar och fattade en mjuk, lugn galopp. <3 Lät henne galoppera några språng innan jag saknade av, det gäller att uppmuntra henne när hon själv bjuder upp i galopp sådär!

 

Eftersom vi virrat omkring lite för länge i skogen innan, så red vi inte bort till flygfältet. Utan när vi kom i korsningen så tog jag vänster istället och kom fram längs en grusväg en bit bortanför grusvägen vi först svängt in på. Ariel var pigg och glad, men fick nöja sig med att skritta hem sista biten ändå.

 

Jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på henne, hon ställer verkligen upp för mig i alla situationer. Hon litar på mig, så nu måste jag lära mig att lita på henne och låta henne få galoppera fort och hoppa sina älskade hinder. För det är hon värd!