Ariel 3525

Idag fick Ariel bröstselen på sig och så gick vi för att spänna för vagnen. Pappa körde traktor och Ariel hävdade att hon omöjligt kunde koncentrera sig på att stå stilla eller flytta en enda hov en dm, utan det var en massa farande hit och dit... Vagnen är ju sådan att det fungerar smidigast att rygga in hästen mellan skaklarna, så jag fick ta ganska många djupa andetag, försöka lugna Ariel och få henne att ta ett litet steg istället för att flytta två meter i sidled...

 

Så småningom var hon mellan skaklarna, utan att jag blivit arg utan behållt mitt lugn. En seger för mig. :-) När jag sedan satte fast skaklarna var det som om Ariel äntligen förstod vad vi skulle göra, för då blev hon tvärlugn och stod helt stilla. Kunde i lugn och ro greja med draglinor och baksele. <3

 

Gick några meter på plan mark + nedför min lilla backe utan att Ariel reagerade för vagnen. Gjorde halt, samlade ihop tömmarna och satte mig i vagnen. Då kunde hon tydligen inte stå stilla längre... Eftersom jag helt sonika höll emot i tömmarna, så svarade Ariel med att rygga ett par steg och sedan sno runt 180 grader. Begriper inte hur hon kan vända så smidigt och snabbt, trodde hon fått panik, men hon ville bara inte stå stilla. :-P Så vi taktade iväg längs vägen som går runt gården. Ariel har väl aldrig tidigare taktat i vagn, men nu skulle hon absolut göra det...

 

När hon lugnat sig hjälpligt vände vi runt på gården och fortsatte längs gamlandsvägen. Ariel enormt på tårna och allt var verkligen farligt. Tom de små hösilagebalarna som står bredvid skötselplatsen, dvs de hon sett för mindre än en kvart sedan... När vi kom skyndandes förbi grannens gård kom deras hund utrusande (vilket han gör lite nu och då) varvid Ariel skyggade (!) ett par meter i sidled. Jag var i chock, hon har aldrig gjort någonting liknande. Men sedan stod hon lugnt stilla medan jag pratade med grannen, som också blev förvånad. Vi har ridit förbi där så många gånger och hunden har tom sprungit bakom Ariel och skällt utan att hon reagerat. Men just idag var tydligen allting värt att bli rädd för. :-P

 

Vi skrittade vidare längs med gamlandsvägen ända fram till asfalten. Där gjorde Ariel en elegant vändning och gick sedan i lite mer normal skritt hela vägen hem igen. Hon ville dock inte vända upp vid min uppfart (det betyder ju slut på körturen!) men jag framhärdade. Själva körturen var bara en kvart, men det var länge sedan hon kördes så vi behöver köra korta turer i början tills musklerna utvecklats mer. 

 

Ariel stod helt stilla medan jag spände från, så pass att jag faktiskt kom på att fota innan jag lossade på skaklarna. Under körturen hade jag bokstavligt talat händerna fulla...