Ariel 3525

Igår var planen att skritta ut ett lugnt pass och låta Ariel bara mjuka upp sig i kroppen. Haha, det blir aldrig som jag tänkt mig. ;-)

 

Vi skrittade ut längs skoterleden, den är fortfarande snötäckt, men bara några cm så Ariel hade inga problem att gå där. Hon var som vanligt seg, eftersom skoterleden är tråkig att gå på... Hon tycker inte det när vi galopperar på den, men just skritt är tydligen världens tristaste gångart. ;-)

 

När skoterleden tog slut fortsatte vi nedför grusvägen mot asfalten. Ariel tycker det är en spännande väg, eftersom man passerar ett hus. Igår var det extra spännande, för det stod en parkerad BIL på grusvägen. :-O Det brukar det aldrig göra. Så sega, trötta Ariel förvandlades snabbt till hysteriska, taktande Ariel, som var tvungen att gå i sidled förbi den livsfarliga bilen... Jag kunde inte annat än skratta åt henne. :-P

 

Nere på asfalten hade vi tur, det kom ingen bil utan vi kunde skritta lugnt de tio meterna till nästa grusväg. Där slappnade Ariel av lite bättre och vi kunde skritta mer normalt. Men när vi sedan tog in på pilgrimsleden så blev det segt igen... Fick gå på henne med skänklarna (och ångrade att jag inte tagit med mig spöet) och tjata om att hålla igång skritten. 

 

Vi svängde sedan in på skoterleden hemåt, Ariel var supertaggad för hon älskar den vägen (som hon tror att hon hittade för några månader sedan, fast jag vetat om den i många år), men nu var det rejält med tung blötsnö där. Ariel sjönk ned till halva skenan ungefär och det var JOBBIGT förklarade hon. Självklart är det jobbigt med djupsnö och speciellt när den är så pass blöt som den här var, men sedan blir det ju inte lättare av att hästen har bråttom, kombinerat med rätt rejäla uppförsbackar... ;-)

 

Så när vi äntligen var högst uppe på berget (och skulle fortsätta ned till korsningen där vår vanliga skoterled tar vid) var Ariel helt slut. Hon flåsade och hade garanterat 170-180 spm i puls. Ångrade så att jag inte tagit på pulsmätaren! 

 

Men eftersom det sedan nästan enbart gick nedför så lugnade sig Ariels andning och hon blev piggare och piggare. Hemma igen hade hon säkert kunnat ta en runda till. ;-)