Ariel 3525

Idag provade vi tränset igen. Red på storgatan och jobbade i alla gångarter. Jag tyckte att hon var fortsatt liksom tung i handen, men samtidigt var hon helt klart stadigare i formen. Fy vad svårt!

 

De avverkade i skogen bredvid vägen och vid ett tillfälle brakade det rätt så högt, samtidigt som vi gjorde en övergång från trav till galopp. Ingen som helst reaktion från Ariel, utan hon galopperade på i lugn takt framåt. <3 Finaste flickan. Jag känner mig verkligen trygg med henne nu.

 

Men samtidigt känner jag hennes frustration när jag rider henne på det här tränset. Jag blir kluven, ska jag ge det fler chanser eller inte?

 

Hon var iaf fin i alla gångarter, vi red en stund på volten på bortre vändplanen i trav och jag tyckte jag kunde forma henne hyfsat. Men mina skänklar lever sitt egna liv ibland... ;-)

 

På hemväg skulle jag jogga av på sista plana delen av vägen, men då fick Ariel syn på en bil (!) som hon passerade på bortaväg utan att reagera. En parkerad bil är livsfarligt, så det var bara att vända om och jogga av henne bortåt istället. Sjukt fin blev hon i traven då. Vilket hon inte borde bli om hon inte trivdes med tränset. Fasiken, jag vet verkligen inte... :-/

Dressyrträning igen, gjorde en chansning och tog på micklemtränset för första gången. Skrittade iväg längs gamlandsvägen och när den tog slut vände jag och kortade tyglarna. Då började protesterna... Ariel tyckte jag var konstig och att bettet kändes fel. 

 

Framme på vändplanen försökte jag först jobba med halter, men hon ville inte ta förhållande hjälper och när hon väl stannat så ville hon gå framåt igen. Inte likt henne, halter brukar vara hennes paradnummer... Försökte jogga fram lite i trav, men det var ännu värre, överilad i takten och när jag försökte dämpa så blev hon ännu mer frustrerad och sprang fortare (!). Verkligen inte likt henne. 

 

Tänkte att hon kanske var allmänt spänd och ofokuserad, så jag provade vår fyrkantsövning med framdelsvändningar, som alltid brukar få henne avslappnad och fokuserad. Men icke! Ju fler gånger vi försökte göra framdelsvändning, desto mer frustrerad blev hon. Till sist gav jag upp och lät henne jogga runt vändplanen istället, försökte verkligen dämpa henne med min sits, men hon var överilad hela tiden. SUCK!

 

Som tur var så kom P då och räddade oss. Red fram till henne och bara öste ur mig min frustration. Aldrig i livet hade jag trott att ett träns kunde påverka så mycket... P förklarade att då skippade vi hennes plan och gjorde lite basic-jobb istället. 

 

Så vi fick börja i skritt på volten. Ariel kändes tung i handen och "trutig" liksom, men P var nöjd och tyckte att hon gick riktigt fint i formen. Eh? Fortsatte i trav, red lätt främst för att vänja min fot vid mer lättridning. Fick jobba med att forma och ställa. P var fortfarande nöjd, speciellt när Ariel fick igång bakbenen lite mer. 

 

Fick sedan sitta ned i traven, för att lättare kunna öka och minska volten. P påpekade att det blev samma typ av jobb för Ariels bakben som när vi jobbade med tempoväxlingarna, så som en varation på det jobbet kunde jag även göra olika stora volter. Ariel jobbade på suveränt och vid ett tillfälle var P riktigt, riktigt nöjd. Själv kände jag bara hur "fel" det kändes hela tiden. :-P

 

Sedan fick vi galoppera... Försökte få ordning på sitsen och får jag bara till den där innerskänkeln så går det faktiskt att galoppera på volt. Tom lite böjd och ställd kunde Ariel vara ibland! Stooort framsteg, speciellt som vi inte hade bästa underlaget precis. Det har verkligen hänt massor med galoppen, jag måste bara lära mig rida i den...

 

Intressant nog var jag tvungen att ha kortare tyglar än när jag rider på vanliga tränset, så något annorlunda gör det här tränset helt klart... Jag vet inte... P tyckte att Ariel var stadigare och fick en rundare form än annars, så jag ska inte förkasta tränset ännu utan prova några gånger till. P jämförde det med ett par nya skor, de är ju inte precis bekväma första gången man går i dem...

 

Så jag joggade av en nöjd Ariel (!) och sedan skrittade vi hemåt med tankarna snurrande i huvudet.

I fredags red Ariel och jag ut för att galoppera i backe. Som vanligt ändrar jag planen medan jag sitter till häst. ;-) Hade egentligen tänkt rida via skoterleden till klätterbacken, men Ariel blev så glad över att få svänga vänster på Hammarvägen, så vi fortsatte på den istället...

 

Red mest i skritt, men även lite trav och galopp. Fantastisk känsla att kunna rida på lång tygel i alla gångarter och ändå veta att hästen saktar av när man ber om det med sitsen. <3 Red på distanstränset, då jag insett att jag inte kommer våga starta på sidepull när vi ska hålla lite högre tempo ihop med Dollar. Ariel trivs riktigt bra med det bettet (tredelat, smalt med parerstänger), även om hon förstås älskar sitt vanliga bett ännu mer. 

 

När vi kommit fram till vändplanen blev det tre galopper uppför backen (100 meter) och så skritt ned igen. Första gången tyckte Ariel det var skoj, men de två andra gångerna tyckte hon att det var lite onödigt, så jag fick se till att hon höll galoppen. Hon föredrar fortfarande vänster galopp, så jag fick vara noga med att hon även galopperade höger galopp. Förutom att det var galopp i backe så var det även djupsnö (inga skotrar som kört där), så det blev lite tuffare av underlaget också. Önskar att jag haft pulsmätare, men jag får nöja mig med att Ariel blev flåsig men hämtade sig snabbt. 

 

Skrittade sedan hela vägen hem, via storgatan. Mycket nöjd häst och även nöjd ryttare. :-) Sedan stod alla hästarna i solen och njöt. Underbart vårväder!

 

Ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig... Målet med dagens pass var att lösgöra Ariel och fokusera på mjuka, fina övergångar. 

 

Ariel var väldigt ofokuserad och ointresserad av mina mjuka, mysiga planer... Redan halt-skritt blev halvtaskiga. Först ville hon inte stanna för lätta hjälper och sedan lyssnade hon inte på skänkeln, så jag fick använda spöet och vips var hon superspänd och skulle absolut inte lyssna. Suck...

 

Lyckades ändå få en hyfsat fokuserad och mjuk häst, främst genom att jogga henne i traven. Sedan bad jag om galopp varvid hon fattade och skulle gena, började att bryta av för det blev för jobbigt att hålla galoppen, jag fick ingen respons på skänkeln, så jag använde spöet igen och pang så låg jag på backen... En rejäl bockning var allt Ariel behövde för att få av mig. Så går det när man är lite (milt sagt) ringrostig i sadeln. :-P

 

Fick parkera henne i ett snöfyllt dike för att komma upp i sadeln igen, men hon är ju stensäker när det kommer till uppsittningar, så det var inga problem. Sedan raka vägen in på vändplanen igen för att jobba galoppen. Väldigt spänd häst som förstås kände av min irritation över att hon inte gjort som jag bett om från början. 

 

Men jag lät det inte gå ut över ridningen (heja mig!), utan gjorde övergångar skritt-halt tills hon slappnade av och sedan skritt-trav tills de kändes mjuka och fokuserade, sedan blev det galopp igen. Den här gången hölll vi oss på en stor volt och baske mig om jag inte kunde sitta i sadeln och faktiskt använda innerskänkeln! Heja mig! Hon ville fortfarande gå utåtställd, så vi filar vidare på det. Men bara att jag hittat min innerskänkel gör enorm skillnad i galoppen. 

 

Sedan fick hon pusta lite innan vi jobbade med vänster galopp. Där är hon lättare att ställa (fortfarande liten tendens till att skjuta ut bogen, så det är klart att hon är lättare även att ställa då) men i gengäld har jag noll och ingen innerskänkel, så volten blir successivt mindre hela tiden. Jaja, bara att träna vidare. 

 

Hon kändes grymt mycket bättre i galoppen än vad jag trodde och vi har verkligen utvecklats massor där under fjolåret, även om jag kanske inte riktigt hängde med i hur mycket vi utvecklades... Det ska bli så skoj att fortsätta träningen i år och se om vi kanske kan få till lite mer LB-nivå även på galoppen och inte bara på traven... :-P

 

Joggade av en fin, men stundtals lite ofokuserad tjej och sedan skrittade vi nöjda hemåt igen. Jag är nog mest nöjd med att jag inte tog med irritationen över avramlingen in i ridningen och att galoppen gick så bra. Ariel är nog mest nöjd att hon fick jobba på vändplanen, hon tycker det är bland det roligaste vi kan göra. :-)

 

Efteråt fick hon prova nya tränset, inte med bett ännu, men visst ser det bra ut!

 

I söndags red jag ut på Ariel längs Storgatan. Vi mötte en traktor som precis hade plogat färdigt vägen, vilket lyx! :-D Ariel fick först skritta uppför tills det planade ut, sedan testade vi att trava. Vi travade på i tio minuter och min fot kändes helt okej. Visst kände jag av att den inte var helt bra, men det gjorde inte mer ont ju längre tiden gick så att säga. 

 

Helt underbart att kunna jobba henne normalt utan att behöva tänka på djupsnö eller skare. :-) När vi kom till andra vändplanen så vände vi och galopperade tillbaka, ända tills vägen började gå nedför. Då testade jag att jogga lugnt i trav nedför istället. Inga som helst problem, men jag behövde stötta lite mer än jag hade tänkt mig, så till tävlingen är det nog bäst att jag rider på bett ändå. Misstänker att hon kan bli ganska taggad av situationen. ;-)

 

När vi hade ridit nedför nästan hela vägen så vände vi och galopperade uppför igen, tills det planade ut, då fick Ariel jogga fram till första vändplanen och så vände vi och skrittade hem igen. 

 

Runkeeper sammanfattade med att vi red 4,63 km på knappt 40 min. I trav låg vi på 7-11 km/h och i galopp blev det 12 km/h. Dvs perfekt distansrittstempo! :-D

 

Extra skönt var det att se att Ariel inte ens var andfådd när vi skrittade av, utan hon var precis lika pigg och glad som när vi började rida. Kanske till och med lite mer pigg, för hon gillar helt klart när det blir lite mer tempo i ridningen. Jag känner mig också lugnare inför distansritten, vi provar att genomföra och så får vi se hur det går. Förmodligen kommer vi försöka hålla samma tempo som kompis M på Dollar, så vi har sällskap under hela ritten. 

Idag kände jag mig pigg nog för att testa en skrittur. Vi red på hammarvägen, Ariel var sådär härligt lagom pigg så jag mest kunde sitta och följa med. Foten kändes mycket bättre, så vi testade att trava lite. Vilket Ariel tyckte var så jobbigt, eftersom hon ibland trampade igenom lite i skoterspåret. Men foten kändes bra. :-D

 

Sedan vek vi av upp mot berget, för att pulsa lite snö. Jag hade inte hjärta att låta henne fortsätta längre än till korsningen, fjantiga matte som vanligt... ;-) Sedan fick Ariel välja om hon ville gå samma väg hem eller fortsätta hem via Storgatan. Hon valde det sista, så vi tuffade vidare i skoterspåret. 

 

Eftersom foten fortfarande kändes bra, så testade vi även några meter galopp. Men då blev underlaget helt klart för tufft för Ariel. Hon löste dock det hela med att tokrusa (!) i galoppen. Say what?! Det har hon inte gjort tidigare, när hon tycker det är jobbigt i galoppen brukar hon sakta av. Busfia... Fick göra ett par halvhalter och sedan var hon bra i galoppen och då tyckte jag att vi kunde bryta av. Men oh vad jag längtar till bra galoppunderlag...

 

Strax efter att vi saktat av flög det upp en stor fasan och jag hoppade till. Ariel blev också lite rädd, men stannade lydigt och kollade vad det var som var farliga. Härliga häst! Sedan kunde vi nöjt skritta hela vägen hem på lång tygel. 

 

Totalt var vi ute i 50 minuter och så här såg Ariel ut efteråt, när sadel och förbygel var avplockade. Fina tjejen!

 

Fick för mig att jag skulle orka rida fast jag var sjuk, så i tisdags tog jag med mig Ariel från hagen till skötselplatsen. Blev helt slut bara av att kratsa hovarna, men envis som jag är så tog jag på sidepull och red barbacka för att jag inte orkade sadla...

 

Blev yr redan i början på ritten, så jag var nog mest en belastning för Ariel. Vi skrittade längs storgatan och lyckades i alla fall få ihop 1,96 km på 25 min dvs en hastighet på 4,8 km/h. Så går det när matte inte är i form... Men nu får hon vila tills jag mår bättre igen. 

Igår red vi iväg längs skoterleden för att testa att hitta vägen till Helgumsbron igen. Till min glädje hade det kört så pass många skotrar på skoterleden, så snön var helt packad och Ariel sjönk inte igenom. :-) Inte så man kunde trava eller galoppera, men skritt fungerade perfekt. Så skönt att kunna gå på plan mark och få henne att verkligen jobba i skritten. 

 

Skrittade hela vägen till pilgrimsleden och väl där kunde jag konstatera att skotrarna också kört och packat snön! :-D Så det var bara att fortsätta framåt i glad skritt, Ariel tyckte det var så spännande med äventyr! 

 

Vi hittade ganska snabbt avtagsvägen till höger och följde sedan den. Det var en hel del svängar, så man hela tiden hoppades att få se bron vid nästa krök... Strax innan vi skulle vara framme sa runkeeper att vi ridit en timme, så till Ariels stora besvikelse vände vi hemåt istället. Det var ändå -12 grader och jag frös lite... :-P

 

Hon var inte så glad i början när vi vände hemåt, men successivt piggade hon på sig ändå. Jag var så glad över att kunna skritta igenom henne så länge, på toppenunderlag och i så fint väder!

 

Igår skrittade vi ut längs hammarvägen. Ariel var lite på tårna i början, men kanaliserade sedan sin energi till att jobba genom hela kroppen. :-) Hon hade ett härligt driv hela turen, men så red vi den enda runda vi har också, så hon slapp vända och hade heller inte någon tanke på att göra det. 

 

Vi red i skoterspåret och det fungerade hyfsat. Helt okej för att skritta, vilket ju är det vi ska göra framöver tills min fot är bättre. Svängde av vid avtagsvägen till storgatan och gick även en kort snutt på vägen. Totalt blev det 3,5 km på 40 min, alldeles utmärkt. 

 

Den första veckan inför tävlingen blev slutresultatet 22,8 km och 4 timmar i sadeln. Heja oss! :-) Nu hoppas jag att vi kan skritta precis lika mycket (om inte mer) kommande vecka. Bara min fot och vädret uppför sig...

Pratade med kompis J i torsdags och på ett lite diplomatiskt sätt fick hon mig att inse att jag nog är lite mesig med Ariel... ;-) Jag menar, hon är ändå grundtränad minutiöst som femåring och den grundträningen finns ju kvar. Jag måste våga vara lite tuffare och kräva jobb av henne. Även när vi distanstränar...

 

Så vi red iväg längs skoterleden och jag var mer på henne att hon verkligen skulle jobba på framåt i skritten. Något förvånad Ariel kan jag erkänna... :-P Ganska snart blev det trav, men då min fot gnällde lite, så provade jag galopp istället. Gick över förväntan att susa fram på skoterleden i snön (nysnö = lätt att forcera) och Ariel piggade på sig. Som jag misstänkt så tycker hon att vårt "långt och långsam" är trist... ;-)

 

När skoterleden var slut blev det klättring uppför Hedströms väg. Den här gången var jag på Ariel lite mer och då tog hon i och verkligen jobbade i skritten uppför. Heja mig! :-P När vi väl var högst uppe kollade jag andningen på Ariel och konstaterade att hon inte ens var andfådd. Va?! Helt klart har hon lurat mig att det är jobbigt...

 

Travade och framförallt galopperade lite fortsatt bortåt, innan jag tyckte det blåste alldeles för mycket (snöstorm de luxe) uppe på berget och vände hemåt igen. Ariel var då uppspeedad av det höjda tempot, så skritten i nedförsbacken blev väldigt ivrig. Jag försökte låta henne hitta sin balans själv och det har verkligen hänt grejer med hennes balans. :-)

 

Men eftersom hon var så pigg fick det bli en extrasväng uppför gamla grusvägen (fortsättningen på skoterleden) och uppför den backen var det galopp som gällde! Försökte hålla ett lite fräschare tempo men det märktes att Ariel inte hade varit beredd på att ge sig iväg bortåt igen... Nåja, vi höll i alla fall galoppen hela vägen upp och sedan blev det skritt hela vägen hem. Nu däremot var det flås från Ariel... Hon flåsade hela vägen hem (så klassiskt henne) och slutade inte förrän jag sadlat av. Det är något jag behöver komma ihåg på tävling, Ariel varvar inte ned förrän utrustningen är av och hon vet att passet är över. Innan dess flåsar hon alltid och håller en puls runt 80 spm. 

I slutet på januari kom Sanna Svensson http://www.photographybysanna.com/ och fotade hästarna. Ariel skötte sig som den fotomodell hon är och det blev massor med fina bilder att välja mellan. Till sist valde jag denna. 

 

I onsdags red vi ut för att kolla lite "nya" vägar som jag spanat in på min karta. Det är egentligen inte nya vägar på något vis, men jag har inte ridit där så mycket och ena avtagsvägen har jag aldrig ridit med någon annan häst än Habina. 

 

Vi började med att rida på skoterleden. Bara skritt den här dagen, så Ariel verkligen fick jobba igenom kroppen och stärka sig. När skoterleden sedan tog slut fortsatte vi ned till stora vägen (till Ariels förtjusning, hon vill alltid gå ditåt) och skrittade kansket tio meter på stora vägen. Sedan fortsatte vi längs en grusväg som till min glädje var skottad. Så småningom kom vi sedan till en fyrvägskorsning. Vänster skulle ta oss tillbaka på skoterleden (det är den vägen som så att säga skoterleden egentligen fortsätter på), höger skulle ta oss till hembygdsgården och rakt fram skulle (så småningom) ta oss till Nyland. Vägen rakt fram kallas för pilgrimsleden. 

 

Vi mötte ett par som var ute och promenerade, de undrade om Ariel verkligen kunde gå på skaren, för det lyckades inte de med. Jag förklarade att hon tyvärr också skulle sjunka ned (fram till korsningen var det skottat), men att jag ville testa att rida där för att se om hon sjönk ned lite eller mycket. De önskade mig lycka till och så fortsatte vi rakt fram. 

 

Tyvärr blev jag ganska snabbt fåniga matte och tyckte att Ariel sjönk ned för mycket. Det är ju svårt det där, vet jag att det bara är en kort bit med snö, så gör det ju inget att hon får pulsa lite. Men här visste jag inte hur länge hon skulle få pulsa. När jag kollade på kartan efteråt så var det kortare väg till den "nya" avtagsvägen än vad skoterleden är, så kanske hade vi kunnat pulsa oss vidare och så hade den "nya" avtagsvägen varit skottad. Jaja, det visste jag ju inte nu (och jag vet fortfarande inte om avtagsvägen är skottad, bara att sista biten av den är det, för det rekade jag med bilen igår) så det blev till att vända hemåt istället. Ariel var motvillig till att vända, hon älskar verkligen den där pilgrimsleden (måste, måste rida där oftare i sommar!). 

 

Samma väg tillbaka och då kom vi ikapp det promenerande paret. De gick i bredd, men så fort de hörde oss skyndade de sig att ställa sig i vägkanten. Jag sa lite skrattande att Ariel inte brukade rida över folk, men då svarade de (till min förvåning) att de ju inte ville skrämma henne. Tänk om bilister kunde tänka så... Tackade så mycket och så red vi förbi i rätt så överilad skritt. :-P

 

Hemma igen kunde jag konstatera att vi ridit 5,88 km på 70 minuter. En riktigt mysig skrittur! Ariel fick gå med sidepull och även BoT-ländtäcke. Planen är nog att försöka rida på sidepull även på tävlingen, så hon får möjlighet att äta smidigt i pauserna. 

 

Lekte lite i paint... Här ser man (röda strecket) hur vi ridit och det är korsningen vid ringen vi skulle till. Hade vi sedan följt den vägen hade vi haft grusväg hela vägen till Nyland och med de underbara ridmöjligheterna som då öppnar sig. Men vi får se... Nu har det kommit mer snö så jag får kanske avvakta. 

 

Det har blivit lite ändrade planer på tävlingsfronten. Fick veta idag att det kommer vara en Clear Round på 40 km i Wången 19 mars... Efter lite dividerande med kompis M bestämde vi oss för att starta. :-D

 

Så jag gjorde i ordning Ariel för ett lite längre pass, för att känna efter om vi verkligen kan ge oss i kast med tävling så snart. Hon fick även pulsmätaren på sig, men den ville inte fungera när vi red. 

 

Red längs skoterleden och då det regnat och varit plusgrader i ett dygn så hade snön sjunkit en hel del. Det var inte ens skare, eftersom det var plusgrader, utan snarare blötsnö. Lycka! Vi kunde både skritta och trava längs skoterleden och vid ett tillfälle bjöd Ariel upp i galopp. Jag blev förvånad, men hon återvände till trav efter några språng, för galopp var visst lite väl jobbigt i snön. ;-)

 

När skoterleden tagit slut (1,3 km) ville Ariel fortsätta rakt fram, men jag var nyfiken på om Hedströms väg var skottad. Såg iaf att första delen var det, så jag övertalade Ariel att skritta uppför den branta backen (total höjdskillnad 150 meter) och sedan fortsätta längs den vägen. Hon tyckte det var sååå jobbigt, så när vi travade på plant underlag så var det långsam trav på lång tygel... Hann tom bli lite orolig (men mest irriterad när hon vinglade en del och försökte vända hem), men när vägen var slut (den var plogad hela vägen!) och vi vände hemåt var det plötsligt ett litet reaplan jag satt på... Att jag aldrig lär mig hur den här hästen fungerar. :-P

 

Blev en del trav och galopp hemåt så länge det inte var för brant uppförsbacke eller att det gick nedför, när det sedan började bli kraftigare nedförsbacke skrittade vi. 

 

Åter på skoterleden var det drag under hovarna, men där dämpade snön framfarten något, så det blev helt okej trav på lång tygel. Duktig tjej, men nu började jag känna av foten lite mer, så det var skönt när det var dags för avskrittning. 

 

Totalt var vi ute 7,43 km på 75 min. Snitthastighet på 6,11 km/h och räknar jag bort fram- och avskrittning blev det 6,8 km/h. Grymt nöjd över mig och Ariel, även om det så klart blir tuffare att rida fyra mil... ;-)

 

När jag sadlade av kunde jag konstatera att den del av pulsmätaren som varit trasig, nu lossnat helt och att den elektroden som satt under sadelgjorden var borta. Surt! Nu får jag se om jag ids kosta på en ny pulsmätare eller överlever utan...

I lördags var det träning igen. Hann bara med att skritta fram, då Ariel stod längst bort i hagen och tyckte att livet som ledig var toppen. ;-)

 

När P kom pratade vi lite om förra träningen, det S filmat och att jag behöver bli bättre på att ta åt mig beröm. Lovade att göra mitt bästa. :-P

 

Vi fick börja på volten, först i skritt och sedan i trav, med att hitta takten och därefter formen. Jag försökte att rida lätt så mycket det gick, men växlade till nedsittning ibland när foten blev för trött. Ariel jobbade på så fint, så fint, dvs när hon koncentrerade sig på matte och inte på omgivningen. Ja och när jag red förstås och inte typ studsade omkring i sadeln och fastnade i innerhanden... :-D

 

Till Ariels glädje och min förvåning ville P sedan att vi jobbade med galoppfattningar. Vi fick rida utanför det upptrampade voltspåret, för att få bättre fäste (jag är lite smånojjig av mig i galopp). Fokus skulle vara på att få henne ställd i nacken både före galoppen, i fattningen, när hon galopperade och sedan när hon fick gå ned till trav igen. Finns en del att jobba på här, men när jag suckade för P påpekade hon att jag för ett år sedan inte ens skulle klarat av att galoppera öht på voltspåret... Jag vet att vi gjort framsteg med galoppen, men jag envisas ändå med att inte se dem. ;-)

 

Sedan trodde jag att träningen var slut, för det kändes som vi ridit rätt länge, men istället fick vi i uppgift att visa tempoväxlingar i traven. De har blivit bättre tack vare vår träning, men det finns fortfarande massor att jobba på och det är toppen att ha P på marken som kan säga när det är bra och när jag skall justera lite mer. Förbaskat svårt också att veta VAD jag ska göra för att korta upp traven, men vad det nu än är som jag gör, så verkar jag göra det rätt, för P var nöjd...

 

Joggade av en superfin Ariel som gick riktigt lång och låg men även med bakbenen med sig. Det tar sig verkligen! :-D Skrittade sedan hem på en nöjd häst, som dock inte var helt trött, för hon kikade på diverse spöken vid grannens fågelbord...

I fredags red vi ut för att kolla hur underlaget på skoterleden såg ut. Ariel var pigg och glad, tills jag föreslog att vi skulle in på skoterleden. :-P Jag vet inte vad hon har för tankar, men hon vill alltid gå på hammarvägen istället. Fast jag tycker den är tristare (platt efter två backar) och vi faktiskt brukar busgaloppera på skoterledan. 

 

Jaja, vi tog oss i alla fall in på den och jag kunde ganska snabbt konstatera att även den bestod av packad snö med skare över, så Ariel sjönk ned ungefär upp till kronranden i varje steg. Så bara skritt blev det... Tröttnade efter en stund då jag märkte att underlaget inte skulle ändra sig (är tätare med skog på vissa ställen, så det brukar vara mindre snö) och vände hemåt igen. Ariel var inte så pigg på att vända (haha, snacka om att vilja göra tvärt om) och gick i lugn skritt nästan ända till hammarvägen. Sedan kom hon på att hon var på hemväg och ökade på tempot lite. :-D

 

Tillbaka på gamlandsvägen blev det faktiskt trav. Det kändes hyfsat i foten, så jag red lätt tills det blev nedförsbacke, sedan skrittade vi och travade uppför förbi B:s gård. Rejält med tryck i Ariel, så det fick bli skritt efter ett tag så min fot fick vila. Vi skrittade ned till sjön istället, den vägen är skottad så det är lätt att rida där. Vände sedan och travade tillbaka, samt galopp uppför Haldos backe. Oj vad det gick undan! Tror både jag och Ariel tyckte det var skoj med lite snabbare gångart för en gångs skull... Skrittade sedan runt gården ett varv innan vi red tillbaka ned till sjön. Ariel var inte lika pigg på tillbakavägen den här gången, men galopperade ändå i backen. Hon begriper inte riktigt varför man ska göra något flera gånger... ;-)

 

Skrittade ett varv till runt gården och sedan fick hon återvända till skötselplatsen. Lite annorlunda upplägg, men det fungerade helt okej, med både en glad häst och en glad ryttare. Totalt blev det 3,26 km och 35 min, så bättre än ingenting. :-)

Jag har varit rätt låg ett tag och inte velat rida. Ariel har därför fått vila, det är bara dumt att jobba henne när jag inte mår bra, då blir det sällan någon bra känsla. Men ikväll blev jag faktiskt ridsugen, så jag gav mig ut. Gjorde det så enkelt som möjligt för mig (så jag inte skulle uppleva det som jobbigt), så det blev barbackadressyr. :-)

 

Skrittade på lång tygel längs hela gamlandsvägen. Ariel reagerade på ett par ställen, men jag satt bara lugnt och pratade med henne samt djupandades, så slappnade hon av och frustade. <3

 

När vägen var slut kortade jag tyglarna, vände Ariel hemåt och började jobba henne i skritt. Först lite skänkelvikning och sedan tempoväxlingar för sitsen. Hon var superfin redan från början, vi var i vår bubbla och då blir hon så lätt att rida! :-)

 

Skrittade till vändplanen med diverse tempoväxlingar längs vägen och Ariel fick gå i en lite djupare form och verkligen stretcha ut sig. Fantastisk känsla när hon ändå har stödet kvar i handen. 

 

På vändplanen blev det först lite tempoväxlingar följt av halter, som hon gjorde superbra. Sedan smög vi in lite övergångar till trav och tillbaka till skritt. Fortsatt fokus på min balans, en mjuk hand och att både jag och Ariel skulle vara följsamma. Stödet kvar i handen men med en gummibandsliknande känsla. Helt, helt underbart var det!

 

Jag blev så lycklig av den där stunden tillsammans! Skrittade hem på lång tygel och halvvägs hem satt jag av och gick bredvid Ariel. Då sökte hon kontakt med mig några gånger, för att se så jag fortfarande gick där bredvid henne. Älskade, underbara häst, det är sådana här stunder jag lever för. <3