Misslyckad uteritt
I söndags gav vi oss iväg för att rida rundan V visade oss i vintras. Det var lite för mkt flygfän för min smak, men det lugnade sig när vi kom ut på grusvägen iaf. Däremot är ju grusvägarna stenhårda nu = endast skritt funkar. Hann en bit innan V och hennes mamma kom ridandes. V förklarade att det nu var stängslat så jag inte kunde rida rundan längre, istället skulle hon visa mig en annan väg. Så vi skrittade och travade ihop en stund längs åkerkanterna. Sen pekade V lite ungefärligt och förklarade vart jag skulla ta vägen, innan de försvann iväg bortåt.
Tur att jag satt på trygga Ariel som är tränad att bli lämnad när man är ute och rider... Vi följde de osäkra anvisningarna men hittade inte alls någon väg vid jakttornet som var en bra bit bort (genom väldigt snårig och krånglig skog). Bara att frustrerat rida tillbaka och rida samma väg hem igen. I ren desperation galopperade vi sista stumpen av lägdan innan vi var hemma, bara för att få galoppera lite iaf...
Ariel hade lättare att släppa sin frustration (eftersom hon till sist ändå fick galoppera), så hon var mycket nöjd efter dusch och lite extra bete. Jag var däremot fortfarande frustrerad, i fortsättningen ska jag rida de rundor jag vet är bra och som jag känner väl istället. Vi var iaf ute en timme och Ariel var som sagt nöjd.
Kommentarer
Trackback
