Ridbane- och bomdebut!

Idag var jag ute hos Ariel igen. På schemat stod löshoppning, vilket vi ju tjuvtränat på redan i förrgår. Ariel fick dock stå i boxen en bra stund först, medan jag försökte få henne torr från istapparna i hennes päls. Det är väldigt vackert men inte särskilt trevligt om man skall rida barbacka.

När hon var hyfsat presentabel tog jag på sidepull och med pallen i ena handen och hinken (med bomhållare + spö) i andra handen gav vi oss iväg. Någonstans höll jag ledtygeln också, för Ariel följde snällt med.

I förrgår när vi gick ned till paddocken fick vi pulsa i 2-3 dm snö. Sedan dess har det snöat ännu mer, så nu gick det upp till knäna på mig (5 dm!). Gissa om jag älskar den här vintern! Det är nästan så det kompenserar för den vidriga senhösten.

Släppte Ariel och medan jag joxade med grindhandtagen passade hon på att hoppa hindren som stod uppställda. Om den hästen inte blir en hopphäst vet jag inte vad jag gjort för fel...

Byggde i ordning ett koppelräck på 60 cm som sista hinder, men de två föregående hindren orkade jag faktiskt inte ordna till. Det mesta är ju fastfruset och jag vill inte riskera att ha sönder någonting. Dessutom är det ju inte någon seriös löshoppning just nu, snarare bara ett sätt att få Ariel att röra på sig lite och ha roligt.

Vilket hon verkligen hade! Hon flög över koppelräcket som om det var en liten cavaletti och hon hade säkert fortsatt hoppa i flera timmar om inte jag hindrat henne efter tre omgångar. Jag vill ju gärna behålla hoppglädjen i 20 år framöver.

En något uppjagad Ariel var det som jag ledde fram till pallen. Tänkte först att jag var helt vansinnig som sitter upp barbacka (!) efter att hon studsat omkring i paddocken. Hon har ju trots allt aldrig gjort annat än hoppat i paddocken, så kanske hon skulle få för sig att hoppa med mig?

Ariel ville helst inte stå stilla när jag väl satte mig tillrätta, så det blev en del halter innan jag var nöjd. Sedan skrittade vi runt fyrkanten, gjorde ett par vändningar in mot mitten och något som nästan skulle kunna kallas en volt. Tränade halter som gick rätt så bra och så förstås den obligatoriska dämpningen av pigg häst som vill trava... Avslutade med att skritta över bommarna som låg kvar efter löshoppningen. Ariel stannade vid varje bom, nosade och gick försiktigt över (för matte har ju noll balans!).

Satt av och traskade tillbaka upp på vägen, där jag förstås inte kunde hålla mig utan satt upp igen och skrittade till stallet. Känner dock att jag blir lite väl vinglig barbacka, även om det finns risk att Ariel sparkar bakut med sadeln så är det ändå bättre än att jag dråsar av bara för att hon börjar trava. Så det får bli sadel framöver helt enkelt!

Myror i kroppen

Det börjar bli mer och mer uppenbart för mig att Ariel kräver mer än jag egentligen hinner med. Eftersom jag varit bortrest under julen har hon fått vila i åtta dagar och det är tydligen sju dagar för mycket enligt henne själv.

Tog in henne i stallet där hon förvisso åt en del hö, men mestadels av tiden flamsade runt och försökte ta sig ut ur boxen på enklast sätt. En gång lyckades hon smita ut genom boxdörren, men jag fick tag på henne innan hon hann ut ur stallet. Hon var riktigt jobbig att umgås med. Jag försökte vara mjuk och lugna henne, stod till och med och masserade en halvtimme. Men det hjälpte inte alls, så fort hon hörde minsta ljud (bland annat från voljären) stressade hon upp sig igen.

Till sist fick jag nog, blev förbannad och band fast henne. Då stod hon som ett ljus. Begriper inte riktigt vad som rör sig i hennes huvud ibland... Passade på att skära bort röta när hon ändå stod så bra, men det fanns nästan ingen röta kvar. Jag vet ju att det blir bättre så fort kylan kommer, men det känns ändå skönt att inte behöva skära så mycket mellan hovslagarbesöken.

Sedan gick vi iväg till paddocken för lite allmän avrastning. Tänkte att det kanske skulle få henne att bli som folk igen, alternativt att hon hoppar ut igen och bevisar att hon är en tokig häst. Hon gick väldigt bra och fokuserat på väg ned till paddocken och när jag släppt henne sprang hon lydigt varv efter varv längs fyrkantsspåret i trav. Jag testade att bygga lite hinder, och även om det var svårt att få till något vettigt när det mesta fryst fast så blev det ändå några småskutt. Ariel blev överlycklig, hoppade stooort och glatt, fast jag inte drev på henne överhuvudtaget. Avslutade med att hoppa tre "hinder" på rad (20-40 cm höga), ett galoppsprång mellan första två hindren och två galoppsprång mellan de två sista. Avstånden var det väl lite sisådär med, men Ariel taxerade utmärkt. Väldigt nöjda gick vi sedan tillbaka till stallet för ombyte av matte (säkerhetsväst...), sidepull för Ariel och sedan uppsittning. Trots avrastning hade Ariel fortfarande myror i benen och ville INTE stå stilla. Så det blev en liten diskussion innan hon uppförde sig. Provade att sitta upp från höger sida också, men det var inget som rörde henne i ryggen.

Skrittade med rejält driv mot hagen, Ariel bjöd upp till trav två gånger men jag dämpade henne. Jag ramlar garanterat av om hon börjar trava och jag sitter barbacka. Red förbi grinden utan några protester och tränade några halter längs vägen. Sedan var jag nöjd och Ariel fick gå ut i hagen igen.

Avslutade 2009 på ungefär samma sätt som 2008, med blandad kompott. Jag tror 2010 får bli ett år där jag kräver mer av Ariel, men där även hon kräver mer av mig... Jag måste verkligen åka ut oftare till henne.

Känsliga fröken

I fredags tog jag in en ganska frånvarande Ariel, hon kändes lite innesluten i sig själv. Hann inte dra många borsttag förrän jag konstaterat orsaken. Damen är brunstig igen. Kikade i min kalender och hon håller en jämn treveckorsrytm. Hoppas hon gör det även till våren, förenklar planerandet avsevärt.

Tog på sadeln och fipplade sedan lite med svanskappan. Köpte ju ponnysvanskappa, men den var ju ändå för stor. Så nu blev det till att göra nytt hål, ungefär 40 cm ifrån de andra hålen. Misstänker att Hööks har ovanligt stora storlekar, för så extremt liten bakdel har inte Ariel.

Tog med mig inspänningstyglarna och sedan bar det av ut till rundkorallen. Ariel följde med snällt och stod även stilla medan jag drog åt sadelgjorden. Sedan släppte jag henne och cirkusen började. Ariel tyckte INTE om svanskappan. Hon sparkade bakut varje steg, vilket innebar att så fort hennes bakhovar nuddade marken studsade de upp i luften igen. På så sätt tog hon sig runt rundkorallen ett varv medan jag bara stod och gapade. Fick henne framåt lite och hon galopperade ett halvt varv innan hon satte igång igen. Det finns verkligen studs i den hästen... Givetvis åkte ju sadeln fram lite och då blev ju svanskappan ännu otrevligare.

Bad henne byta varv och när hon studsat runt på liknande sätt där ett halvt varv var det som om hon gav upp. Snällt travade hon runt som jag ville, så jag vågade mig på att testa nästa hemskhet. Inspänningstyglar... Fäste i sidepullen först och Ariel tyckte det var en synnerligen dum idé. Hon travade efter lite uppmuntran runt spåret, men med huvudet högt och stretande emot inspänningstyglarna. Provade både att spänna in ett hål och att sätta fast i bettet istället, men det var samma reaktion. Hon går framåt (eftersom matte säger så), men tycker inte om situationen.

Avslutade ett par varv utan inspänningstyglar och den enda skillnaden jag kan märka är att hon stannar snabbare med inspänningstyglar, fast det betyder ju att det blir sämre framåtbjudning i henne. Så jag struntar nog i inspänningstyglarna framöver, känns mer som de stjälper än hjälper.

Inne i stallet kunde jag konstatera att sadeln ändå inte åkt fram så mycket, däremot hade vojlocken åkt bak, så nu måste jag hitta vojlockar med kardborrknäppning istället, så jag kan reglera dem bättre.

Eftersom Idunn är lite känsligare av sig så har alla hästarna fått börja tillbringa nätterna i grushage. Så när jag var klar med Ariel hämtade jag in de andra hästarna (Ariel väntade snällt i stallet) och stoppade in alla tre i grushagen med kvällshö. Sedan vände jag hemöver för att sova!

Hinderbygge

Redan i torsdags började jag känna mig lite sjuk och i fredags eskalerade det. Var riktigt trött och hängig när jag åkte ut till Ariel, men fast besluten att ändå rida med handhäst.

Väl i stallet gick luften ur mig, när jag insåg att K löshoppat Sunna och därmed helt möblerat om min löshoppningsbana. Absolut inte K:s fel, men i kombination med min förkylning blev jag bara så trött. Bestämde mig därför för att strunta i alla planer och bygga upp löshoppningsbanan igen.

Tog med Ariel till paddocken, hon blev väldigt glad, ända tills hon travade fram till banan och insåg att där bara var ett plutthinder (två cavaletter = 40 cm).  Med en djup suck och en förebrående blick på mig började hon beta istället. Var det det här matte menade med att umgås?

Jag började ändra om hindren och flytta det mesta som fanns att flytta, tills jag hade mätt upp banan igen. Det är en oxer på 60 cm (med nya bomhållare så den blir lätt att höja.), ett koppelräck på 60 cm och ett plank på 60 cm. Eftersom Ariel aldrig sett planket tidigare (pga brist på bomhållare) så lade jag ned de andra hindren och bad henne hoppa det. Då blev det livat! Ariel blev superglad över att matte ÄNTLIGEN förstod meningen med att vara i paddocken och satsade mot hindren. Men när hon fick syn på planket gjorde hon stora ögon och halvstannade i etapper tills hon stod stilla (såg för övrigt ut som en riktigt trevlig inbromsning, gör hon så i framtiden skulle jag nog kunna sitta kvar om hon vägrar) framför hindret och nosade på det. Lät henne vända och komma igen. Ariel signalerade tydligt att hon inte tänkte hoppa det där läskiga hindret men matte framhärdade med smackningar och det hemliga vapnet mätkäpp så Ariel tog ett JÄTTESPRÅNG över hindret. Hon var åtminstone en meter upp i luften (där hade jag inte suttit kvar) och blev oerhört mallig över att hon klarat det farliga hindret. 

Jag envisades med att vi skulle ta ett par språng till så hon hoppade lite mer vettigt över istället, och det gjorde hon snällt. Sedan gick vi hem och Ariel förklarade malligt att hon minsann var bäst i världen på hoppning.

Eftersom jag vid det här laget var ganska knäckt (vi har inga lättburna hinder precis!) och jag visste att vi skulle ta in hö dagen därpå, så släppte jag bara ut Ariel i hagen och åkte hem direkt.

Longering

Igår stod longering på programmet. Fina Ariel kom galopperande i full fart ända längst bort i hagen när jag visslade. Förvisso vet hon ju att hon får ett äpple om hon kommer, men jag tror att hon även tycker att det är roligt att det händer lite grejer.

 

Inne i stallet fick hon mumsa kraftfoder medan jag förberedde vattenhinkarna. Den blå till dricksvattnet och den röda till avsvampning, för att skapa rutin kring vilken hink som skall användas till vad när det blir mer tävlingsfokuserat.

 

Nu fäller Ariel rejält och det är nog dags att införskaffa en ny svettskrapa med piggar. Eller finns det något bättre alternativ ute i handeln numera? Senskydden åkte på och så förstås sidepullen. Började med att longera ett par varv på stallplanen, det kommer att bli en hel del sådant längre fram när det blir mörkt. Nu finns det nämligen lampor längs hela ladugårdsväggen, så stallplanen blir upplyst. Lyx!

 

Ariel skrittade snällt runt mig och gjorde halt när jag ville. Hon beter sig verkligen helt olika om hon longeras på stallplanen jämfört med rundkorallen. Efter några varv på stallplanen gick vi dock iväg till den sistnämnda platsen och Ariel fick bralla runt en stund. Jag provade att bara stå i mitten och vara passiv, vilket resulterade i att Ariel, efter några varv, gjorde halt och väntade på nya instruktioner ute på spåret. Duktig tjej!

 

Eftersom hon galopperar så pass mycket när hon är i rundkorallen är jag orolig att hon skall slita på sina ben för mycket. Rundkorallen är ju ungefär 9-10 meter i diameter men inte preparerad på något sätt. Höll därför lite koll på klockan, men när jag var nöjd med dagens övningar hade hon faktiskt bara sprungit där i fem minuter. Kanske är jag lite för nojjig?

 

Vi avslutade när Ariel gjort halt ett par gånger i lina, förvisso inte ute på spåret utan ganska nära mig, men ändå inte inne hos mig. Vi behöver utveckla longeringen mycket mer, men på vägen hem till stallet märkte jag att hon egentligen KAN kommandona, hon gör bara skillnad på när de egentligen görs. Vid hand med mig bredvid fungerar de till 100 % oavsett om jag gör någon markering med kroppen eller ej.

 

Det blev lite avsvampning mellan bakbenen, i övrigt var Ariel inte ett dugg svettig. Hon verkade ändå uppskatta behandlingen, det tar sig! Tog ut henne och erbjöd vatten (igen…) och den här gången var jag noggrann med att berömma så fort hon visade intresse för hinken. Döm om min förvåning när hon faktiskt börjar sörpla i sig vattnet! Det visar att träning verkligen ger resultat, nu har hon förstått meningen med att ha vatten tillgängligt efter träningen och att det faktiskt går att dricka ur hink. Ett steg närmare distansdebuten!

 

Satt upp barbacka och Ariel började genast nosa efter äpple. Det var ju inte tänkt att hon skulle bli så äppeltokig redan efter en enda uppsittning med äpplen. Farligt snabb att koppla ihop mat och belöning är hon… Inget äpple blev det förstås och Ariel var lite trumpen när vi traskade iväg mot hagen. Jag fokuserade det här passet på halter och igångsättningar, Ariel stannar ju gärna längs vägen, men nu skulle hon stanna när jag ville, stå stilla till jag smackade och sedan skritta på framåt. Lite vingligt är det och hon har ingen vidare motor, men hon gör ändå det jag ber om. Halterna är hon duktigast på, där behöver jag oftast bara ptroa och inte ta i tyglarna.

 

En bit innan grinden gjorde jag halt och satt av. Jag har nog inte insett hur oerhört snabbt Ariel lär sig rutiner, och jag vill inte att hon vänjer sig vid att jag alltid sitter av vid grinden. Det syntes att hon blev lite förvånad över att jag satt av innan grinden, men sedan följde hon mig snällt ut i hagen. Hon har börjat tveka precis när grinden har öppnats, som för att markera att om hon fick bestämma skulle vi ut på mycket längre äventyr…

 

Jag har tänkt om lite när det kommer till handhästeriet, så ett tag framöver skall jag prova att ha Ariel som handhäst på fredagar istället för söndagar. För egentligen har jag ju mycket mer tid på söndagar än fredagar, och då är det smartare att motionera bägge hästarna ihop på fredagar och så lägga rejält med tid på dem bägge på söndagar istället. Så på fredag blir det ridning med handhäst igen!


Besvikelse och stress

Eftersom det är första veckan på nya jobbet har jag inte riktigt kommit in i rutinerna. Det ledde till att jag kom iväg lite väl sent till stallet, med en del stress i systemet. Skyndade mig att ta in Ariel ifrån hagen, tur att hon är så lättfångad! Jag hade tänkt mäta henne idag, men jag nöjde mig med att avmaska och ta lite kort. Kameran var lite muppig, men här är i alla fall Ariel 25 månader gammal:



Sedan tog jag på henne senskydd, sidepull och sadel. Planen var att först löslongera henne med sadeln, så hon skulle få hoppa av sig lite och sedan longera riktigt. Men väl framme i rundkorallen hann hon inte många steg förrän sadeln satt långt fram på manken. Jag har tidigare varit lite osäker på om mina sadlar passade Habina och Hampus, men nu är jag säker. Så som sadeln åkte fram på Ariel har jag aldrig sett på en häst förut. Hopplöst! Jag hade ett fasligt sjå med att försöka spänna sadelgjorden i stallet, eftersom Ariels mage var för stor. Nu när sadeln åkte fram blev ju sadelgjorden lös också och jag är förvånad över att sadeln inte snurrade runt. Ariel var väldigt missnöjd med situationen, men ville samtidigt inte lyssna när jag kallade på henne. Istället sprang hon runt, runt tills hon blev trött och gick med på att gå in till matte i mitten. Det känns som vi har massor att jobba med för att få tillbaka den där känslan i rundkorallen som vi hade innan sommaren.

Arg över den dumma sadeln och den istadiga hästen traskade vi hem, Ariel hela tiden uppmärksam på vad matte gjorde. Stannade några gånger längs vägen och hon är verkligen 100 % säker på detta nu. Blev lite gladare över lydigheten vid hand, men besvikelsen över sadeln ville ändå inte släppa.

I stallet tog jag av grejerna och funderade ett ögonblick på att bara släppa ut Ariel i hagen igen. Men ridsuget tog över, så jag tog på säkerhetsvästen och satte upp barbacka igen. Ariel är numera helt med på noterna och följer lättare med när jag ger ledande tygel. Några småprotester blev det förstås, men på det hela taget verkade hon nöjd över att ha matte med sig på promenad. Själv kunde jag för första gången verkligen slappna av, det var som om det sjönk in att Ariel vill ha kvar mig på ryggen, så jag kunde njuta av hennes härliga rörelser.

Efter att Ariel var på plats i hagen och alla saker var undanstuvade lite hjälpligt skyndade jag mig att fodra bantarhästarna. Givetvis saknade Ariel och Sunna vatten, så det var bara att leta reda på vattenslangen i mörkret och ge dem vatten. Typiskt när jag är så stressad!

Sadelproblemet hoppas jag ger med sig med en svanskappa och bättre sadelgjord. Det dumma är att jag har en svanskappa hemma hos mina föräldrar, som jag till och med tittade på i somras, men jag tänkte inte ens på att Ariel skulle behöva den. Dessutom är jag lite osäker på om det fanns en hållare för svanskappa på wintec-sadeln, måste kolla det på lördag, så får jag åka en sväng förbi Hööks på måndag eller tisdag nästa vecka.

Riktig longering

Jag tror Ariels hela värld har rasat samman nu... Först var allting som vanligt, matte tog in i stallet, borstade av, kratsade hovarna, tog på senskydden och sidepull (med tredelat bett). Sedan traskade vi iväg till rundkorallen och Ariel fick busa som vanligt. Härligt, även om det var lite varmt tyckte Ariel. Men sedan knäppte matte plötsligt fast longerlinan i sidepullet och började KRÄVA saker! Ariel var mäkta upprörd och vi hade en intressant maktkamp om vem som egentligen bestämmer i rundkorallen... När matte väl vunnit traskade vi hem igen, plaskvåta bägge två...

Svampade av Ariel efteråt, hon protesterade lite lamt i vanlig ordning, men det syntes på henne att det egentligen var väldigt skönt. Tränade lite distansrutiner dvs blötte ned med vänster hand för att i nästa stund dra av vattnet med svettskrapan i höger hand. Jag har inte riktigt fått in snitsen på det, men effekten var ändå bra (kylande vatten hela tiden).

Såret på armbågsspetsen (har jag ju insett att det heter) har börjat läka, men det var väldigt skäpigt så jag sköljde igenom med vatten och desinfekterade sedan. Ariel tyckte det var en dum idé, men när jag förklarat att vi var tvungna att göra detta så stod hon snällt stilla.

Sedan tog jag på mig säkerhetsvästen och hjälmen och satt upp på min plaskvåta (nu av vatten) springare. Ariel tyckte genast att vi skulle gå till Sunna, men tråkiga matte envisades med att vi skulle till hagen istället. Så med en suck lunkade Ariel iväg till hagen och gjorde en liten "bakdelsvändning" vid staketet så matte sedan kunde sitta av. Fortfarande lika cool och nöjd med att bli sutten på!

Flera uppsittningar!

Idag åkte jag ut sent till Ariel eftersom jag skulle träffa Zaris ägare J och prata lite. Tog in Ariel i stallet och pysslade lite med henne. Hon verkade nöjd över uppmärksamheten, och vill fortfarande vara nära matte. Så jag garderade mig lite, tog på terrängskydden (nejdå, inte nojjig) och sidepull innan jag hämtade pallen och satt upp utomhus!

Ariel brydde sig inte ett skvatt, men var inte så förtjust i att stå stilla, utan började gå mot Sunnas hage. Jag försökte få henne att vända åt andra hållet, men maken till tjurig fjordhäst... Gjorde halt och satt av istället och gick tillbaka med henne till pallen. Upp igen och nytt försök med samma resultat. Ariel hade absolut ingenting emot att ha mig på ryggen, bara hon fick bestämma vart vi skulle gå. Det behövs nog en del styrövningar där...

Satt i mina hala träningsbyxor barbacka på nytvättad hästrygg, det var verkligen ingen hit. Jag vinglade till för minsta lilla (balansen är inte lika bra längre heller) men änglahästen brydde sig inte alls om att matte vinglade. Bara matte var med henne på äventyret så (och lät henne bestämma riktning).

Sedan hämtade jag longerlinan och vi gick till rundkorallen. Ariel blev nästan hysteriskt lycklig över vägvalet och inne i rundkorallen blev det en rad bocksprång innan jobbet kunde påbörjas. Dock var Ariel så ivrig att det nästan enbart blev galopp, det behövs helt klart mer arbete för damen framöver!

När hon lugnat sig tillräckligt vände vi hemåt igen och mötte J i stallet. Jag tog av benskydden och svampade av Ariel på de svettiga partierna (det var väldigt varmt ute!) medan vi pratade om allt möjligt. Sedan frågade jag om hon kunde tänka sig att leda Ariel till hagen, medan jag satt på. Inga problem alls, så tillsammans tågade vi till hagen och jag kunde konstatera att jag nog har Sverige coolaste tvååring. Ariel betedde sig som om hon redan var inriden (ja förutom styrningen då...) och var helt avslappnad i skritten. Det känns verkligen underbart! Nu blir det ingen mer uppsittning förrän styrningen fungerar bättre, alltså mer fokus på tömkörning framöver.

Inte planerat, men...

Hästarna var synliga från grinden, men trots att jag ropade flera gånger så var de inte nämnvärt intresserade. Det var först när jag var så nära att Sunna uppfattade att jag hade mineraler med mig som det blev någon fart på dem...

Tog med mig Ariel till uppbindningen utanför ladugården och borstade igenom lite lätt. Hon har fortfarande lite småsår här och där, K nämnde någonting om att Idunn och hon leker ganska häftigt nu. Kratsade hovarna, hovslagaren var här i torsdags och berömde hur himla fina vinklar hon har. Förvisso hade hon lite väl långa hovar, men det beror ju på turbogräset hon stoppat i sig.

Försökte mig på att longera på stallplanen, men Ariel ville mest studsa på stället eller galoppera, så jag tog med henne till rundkorallen för avbusning. Hon var även denna gång som tokig, galopperade varv efter varv eller travade med höga knälyft och svansen upp. Hur mycket energi som helst verkar hon ha också, trots att hon sällan rör sig snabbare än skritt övrig tid. Jag fokuserade på att få henne i långsam trav eller skritt och så småningom förstod hon vad jag ville. Avslutade när hon faktiskt gjorde halt ute på spåret.

Åter på stallplanen körde jag lite longering igen. Det gick bättre, men hon ogillar verkligen tryck mot nosryggen. Jag antar att det är en vanesak, det får bli lite mer longering framöver helt enkelt. Gjorde halt ett par gånger ute på spåret här också.

Sedan ställde jag pallen vid henne och tränade lite tyngd på ryggen. Kliade henne på magen medan jag hängde över, och det var väldigt uppskattat. Svingade försiktigt benet över och gav henne mineraler som belöning för att hon var lugn (når inte att klia när jag sitter upprätt). Ariel var helt oberörd. Så jag smackade...

Hon vände öronen lite fundersamt bakåt, som om hon undrade om man verkligen fick göra så. Men sedan började hon skritta i lugn takt mot hagen. När vi närmade oss grinden bad jag om halt och när hon stannat hoppade jag av. Så stolt över fina, fina tjejen! Det här var ju inte planerat på något vis, men det känns fantastiskt hur cool hon var. Till hösten kommer jag sitta lite mer regelbundet, men det känns härligt att avsluta vårens arbete så här.

Ja, för nu får faktiskt Ariel sommarledigt! Jag har noll motivation och hon är så nöjd med att vara beteshäst.

Hoppelihopp!

Som jag längtat efter att få löshoppa Ariel igen! Det känns som det verkligen börjar hända saker nu när vi jobbar med lite mer "vuxna" träningar.

Hämtade henne från hage och band upp ute. Det var lite för fint väder för att stå inomhus tycker jag. Borstade av henne som hastigast och skötte om några sår. Det är som om hon måste lära sig använda fötterna igen när hon går på sommarbete, hon får en massa små sår över hela kroppen. Antingen busar de eller så går hon in i något snår ibland. Provade nya huvan (som var läskig!) och de läckra fälttävlansskydden. De passade perfekt!



Sedan bytte jag fälttävlansskydden mot hennes vanliga senskydd. Som hon faktiskt börjar växa ur nu. De är ju trots allt XS till skillnad från fälttävlansskydden som är S. Därefter traskade vi iväg till ridbanan. Ariel var inte särskilt ivrig, så jag misstänkte att det skulle bli en väldigt loj variant av löshoppning. Trots allt påverkas de ju en hel del av värmen.

Släppte henne i ridbanan och hon satte genast av i full fart... Jag ställde i ordning första hindret och bad henne hoppa. Inga problem alls, ganska snabbt gick det men ändå med fokus. Fick beröm samt att hon kom fram till mig och blev lite kliad. Satte upp andra koppelräcket, bad om hoppning igen och det gick utmärkt. Sedan satte jag upp oxerns främre bom, så det blev tre hinder på 60 - 60 - 50 cm. Då blev det lite tuffare för henne. Hon blev lite ofokuserad och rev första hindret. Tog om det och då rev hon andra hindret. Först tredje försöket tog hon sig över alla tre hindren på ett bra sätt, men då var hon mycket nöjd med sig själv också. Så satte jag upp bakre bommen på oxern och bad henne komma igen. Den här gången löste hon det mycket, mycket bra. Jag berömde och började sedan bygga bort alla hindren. Hon kom fram till mig och följde med genom allt kånkande.

Under själva löshoppningen jobbade hon oerhört självständigt. Direkt hon hoppat galopperade hon lugnt ned till grinden igen (motsatta långsidan) och ställde sig där för att beta. När jag sedan med röst och kroppsspråk signalerade att det var hoppdags, vände hon runt, travade några steg, fattade galopp, bedömde avståndet till första hindret och hoppade sedan mycket fokuserat genom hela serien. Sedan galopperar hon ned till grinden för att vänta igen. Gissa om jag blir stolt! Själv stod jag vid mittenhindret och tittade. Smackade någon gång, men pisken är helt onödig att ha med sig.

När jag väl byggt bort alla hinder traskade vi hemöver, mycket nöjda med oss själva. Åter vid stallet svampade jag av Ariel lite (inte så omtyckt) och smorde in juvret med salva (mycket omtyckt). Sedan fick hon gå ut i hagen med den läskiga huvan på sig. Det såg ut att gå alldeles utmärkt. Själv tvättade jag senskydd och plockade undan all utrustning innan jag åkte hemöver.

Planen är att hoppa en gång till, om två veckor, men att då höja upp oxern till 80 cm. Är lite velig kring hur jag skall göra dock. Det gick så sjukt bra idag, så kanske jag borde nöja mig med den här övningen? Samtidigt borde jag passa på och testa lite högre höjder när Ariel både visat sig intresserad av att hoppa och lärt sig hur rutinen kring hoppningen fungerar.

Bildbomb

Jag vet att jag ser hemsk ut på bilderna, men det var så fina i övrigt (läs: Ariel), så jag publicerar dem ändå.

Fin modell, men bägge blinkar...



Vacker Ariel men mindre vacker bakgrund



Lugna, kloka ögon.



Vacker Ariel och eh... mindre vacker matte.



Matte gör dumheter enligt Ariel.



Sedan har jag lagt upp två filmklipp på youtube. Det ena är när vi går i skritt, vad tycks?

http://www.youtube.com/watch?v=m_ry0dZ5mLQ

Den andra är på när hon busar i rundkorallen. Man får både se en vändning på kommando (jag för in min höft, men det syns inte på filmen) och när hon kommer fram till mig på kommando.

http://www.youtube.com/watch?v=rpO68mMDGrU

Tålamod

I tisdags mötte jag upp med min kompis K, hennes syster A och K:s dotter I. Vi åkte tillsammans ut för att titta på både lamm och hästar. Jag hade laddat kameran och fått löfte från A att hon skulle filma en massa.

Borstade rent Ariel i hagen medan vi pratade lite hästsnack. A har gjort lumpen med hästar och hade en del funderingar på lager. Hon tyckte våra hästar verkade väldigt lättskrämda, medan jag snarare anser att de är känsligare för kroppsspråk.

Det Ariel framförallt tränade denna gång var tålamod. Har man med sig ett litet barn så blir det ofta väntetid. Jag provade att longera Ariel i skritt i sidepullen och det gick alldeles utmärkt. Det är bara halt hon fortfarande har lite svårt för, men när jag tömkör eller promenerar är det ju inga problem.

Jag tränade visning vid hand medan A filmade. Vi skrittade totalt fyra vänder och travade åtminstone sex vändor, ändå blev det bara skritt som blev filmat... Ariel var lite tossig och spänd, men på filmerna ser hon mycket bättre ut än jag väntat mig. Det var väldigt nyttigt att se!

Vi blev fotograferade en del också, men eftersom jag kom med på flera bilder vet jag inte riktigt om jag vill lägga upp dem. Skall fundera en sväng till. Ariel fick även ha min jacka över huvudet (blev irriterad över att inte se något, men stod stilla när jag sade åt henne) samt I på ryggen. Då stod hon stilla och var lite fundersam över vem som egentligen satt där... Duktig tjej!

Sedan avslutade vi med att gå till rundkorallen och jag visade lite vad man kan göra med kroppsspråket. Ariel var helt annorlunda mot för tidigare. Normalt brukar hon ta några rejäla skutt, galoppera något varv och sedan vara nöjd, så vi kan jobba lite med det jag vill. Men nu var det som om all väntan tog ut sin rätt, för hon galopperade varv efter varv efter varv... Jag bytte varv några gånger och på slutet blev hon lite lugnare. Men jag är mycket glad över att hon inte alltid galopperar så där, då skulle hon slita ut lederna fullständigt. A filmade igen och kanske lägger jag upp några sekvenser längre fram.

Efteråt släpptes hon i hagen och lade sig förstås och rullade. Då var ju inte kameran med...

Harmoni med hoppetossan

Jag gick direkt ut till hagen för att borsta på Ariel. Det är mycket bekvämare än att stå inne i stallet, eftersom hon fortfarande envisas med att fälla vinterpälsen. K kom förbi och vi diskuterade lite hagbyten, invänjning på gräs och liknande. Det blir en lite mer successiv förflyttning till nya sommarhagen framöver, då gräset där är mycket kraftigare än det de äter just nu.

Sedan tog jag på Ariel senskydd och sidepull och drog med mig henne till ridbanan. Jag hade fått låna ett måttband ifrån jobbet, så jag kunde mäta lite noggrannare avstånd än tidigare. Det är 6,7 m mellan varje hinder. Byggde upp tre koppelräck på 40 cm. Bad Ariel hoppa, men hon studsade mest på stället och fånade sig. Sedan satte hon fart och galopperade precis bredvid hela gången med hinder. Jag kunde inte annat än skratta åt hennes trots och sedan lade jag en bom snett ut från första hindret för att fånga upp henne lite mer. Då insåg hon att det faktiskt var hoppning på schemat och hoppade mycket fint på de tre hindren. Tänkte komma igen, men eftersom jag började bygga upp en oxer av sista koppelräcket så stannade hon och åt istället. Oxern blev 50 cm hög och hyfsat smal.

Bad henne hoppa igen och hon satte fart direkt. Kom lite snett in på första hindret, så hon hoppade precis vid infångaren. Men sedan styrde hon rakt på de andra två hindren, fast hon hade haft möjlighet att smita undan om hon velat. Hon vill verkligen hoppa! Vi tog serien en gång till innan jag började bygga bort den. Då stod hon och studsade nedanför första hindret och ville bara hoppa mer och mer. Härligt! Min plan nu är ju att hon skall förstå vitsen med löshoppning, inte att vi skall hoppa 20-30 språng varje gång. Nu blev det nio stycken vilket jag tycker är mer lagom för en tossig tvååring.

När jag väl byggt bort hindren och snurrat ihop måttbandet hade Ariel lugnat ned sig. Jag hade inte tänkt på det innan, men det är ju viktigt att hon lugnar ned sig när hon fortfarande är kvar i paddocken, så hon inte alltid förknippar den med full fart framåt. Nöjda traskade vi tillbaka mot hagen. Jag bad Ariel stanna en stund (för lydnadens skull) och då tog hon tillfället i akt att klia sig. Ställde sig på tre ben och använde höger bakben för att klia sig på halsen. Eh... Den hästen är inte normal... Hon har uppenbarligen lärt sig att man alltid måste stå länge och vänta på matte när matte sagt halt och då är det lika bra att sysselsätta sig medan man väntar...

När hon kliat klart gick vi in i hagen och hon lade sig direkt ned och rullade. Först höger sida i grus och sedan vänster sida i gräs. Jag pratade med henne lite när hon rullat klart och hon var mycket nöjd med sig själv. Sedan lunkade hon iväg genom hagen och utstrålade verkligen den avslappnade självsäkerheten i att veta att man gjort ett bra jobb och kunde ta det lugnt...

Själv satte jag mig vid stallplanen för att putsa Ariels dressyrträns medan Idunn blev longerad. Det var lite annat stuk på den longeringen än min och Ariels löslongering. Idunn skrittade så lugnt och avspänt runt K att jag blev sugen på att lära Ariel det också. Jag har ju dragit lite på longeringen just för att Ariel gärna vill studsa och hoppa en massa hela tiden. Kanske skulle jag kunna löslongera henne först och sedan avsluta med lite vanlig longering vid stallplanen? Tål att tänkas på.

Innan jag åkte hem smorde jag in Ariels juver med salva, pussade lite på henne och pysslade lite i stallet. Det var så skönt att bara lulla på med småsaker utan någon tidspress överhuvudtaget. Det var bara att sätta sig i bilen sedan och åka hem. Lyxigt är bara förnamnet. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag slutar njuta av det och ta det förgivet istället...

Nu avvaktar jag med löshoppning en vecka, nästa gång funderar jag på att våga höja så det i sista hoppomgången blir 60 - 60 - 70... Ångrar lite att jag inte åkte på något treårstest i vår. Jag skulle behöva veta vilken ingångshöjd de börjar med. Hoppas det direkt 80 på oxer eller höjer man kanske från 60? Fast samtidigt tror jag inte det blir något treårstest med Ariel. Det får nog räcka med utställningen i år och treårspremieringen nästa år. För i värsta fall får Ariel bra poäng på det senare och då måste vi ju pallra oss iväg till Vetlanda.

Hopphäst!

Jag har haft lite svacka i motivationen, men nu är den tillbaka och det med råge! Allt som behövdes var en helt underbar liten Ariel...

Hästarna kom springandes emot mig när jag ropade på dem, så det var lätt att hämta in Ariel. Jag band fast henne vid ladugårdsväggen och borstade bort en massa lös hår. Jag förstår inte hur hon fortfarande kan ha vinterpäls kvar, men det har hon. Hon har lagt på sig en del också, jag misstänker att det kommer bli bantning till hösten...

Tog på henne sidepull och gick iväg till ridbanan. Släppte lös henne där, så hon fick beta, medan jag började bygga löshoppningshinder till kommande träningar. Ariel var väldigt nöjd med arbetsfördelningen, matte konkade på saker och hon åt. Men efter ett tag var det som hon tröttnade på att bara äta och ville vara med i byggandet. Hon klev och travade över några bommar som jag lagt ut och fick förstås rejält med beröm. Mallig blev hon och det var då jag bestämde mig för att fråga henne om hon faktiskt ville hoppa.

Oxern som själva löshoppningsbanan skulle avslutas med var ju uppbyggd, så allt som behövdes var lite uppmuntrande tillrop. Ariel kom i en lugn, fin galopp och bjöd verkligen bra på hindret. Hon hoppade det snyggt och jag ropade berömmande ord åt henne. Några malliga krumsprång á la Baloubet och så tog hon en sväng runt paddocken för att satsa igen! Fyra gånger kom hon på hindret, utan mer pådrivning än mitt beröm efter språnget. Hindret låg på 50 cm, det högsta hon hoppat hittills (oräknat boxväggen och paddockstaketet). Kan tilläggas att hon inte en enda gång satsade mot staketet.

Jag bestämde mig för att det fick vara färdigbyggt för idag och kunde med lätthet fånga in Ariel. Hon kom helt enkelt springande fram till mig, så det var bara att knäppa fast tygeln igen. Vi traskade tillbaka till hagen och jag berömde i massor. Hon var mycket nöjd och passade på att njuta av en liten rullning när hon väl var utsläppt i hagen igen. Hon som var så ren och fin...

Allt bra men inte nöjd

Eftersom jag varit på stämma under dagen så kunde jag åka ut ovanligt tidigt till Ariel. Hon stod i hagen och solade när jag kom, men lät sig villigt klias. Jag drog bort ännu mer hår, hon fäller inte lika kopiöst nu men det är fortfarande en hel del kvar att bli av med. Provade flughuvan och hon reagerade inte alls. Hennes öron ryms precis inne i örondelen, medan hon är mycket smalare kring svalgen än vad huvan är. Så egentligen skulle hon behöva ponnystorlek, men då ryms förstås inte öronen...

Lämnade henne med huvan på och pratade lite med K. Vi diskuterade foder (igen...) och jag blandade de sista hinkarna för den här våren. Tänk att de snart går på bete! Därefter tog jag sidepull, senskydd och pisk med mig till hagen. Ariel var måttligt intresserad, men stack i alla fall nosen i sidepullen. Tog av henne flughuvan innan, hon var fortfarande helt oberörd.

Sedan gick vi till rundkorallen och jobbade. För en gång skull var fokus verkligen på att jobba och Ariel var ganska snart både svettig och flåsig. Men hon hade oerhört kul, och fick tonvis av beröm. Passet gick ut på att bli ännu mer uppmärksam på mitt kroppsspråk. Den här gången följde hon efter mig i skritt när jag gjorde små krumelurer. Men när jag började springa så lockade gräset mer. Vi avslutade med längre bibehållen galopp i vardera varv. Sedan flåsade damen betänkligt och jag styrde stegen mot ridbanan. Släppte henne lös där, ganska nervös, men hon tog bara ett halvt varv i trav innan hon stannade och betade. Sedan betade hon tills jag kom nära, sprang en sväng igen och började beta. Det var inte alls så panikartat som det varit tidigare när jag släppt henne, utan hon var väldigt lugn och harmonisk. Fångade sedan in henne och vi gjorde lite lydnadsträning fram till stallet.

Gick in i stallet med Ariel på släp för att hämta vattenhink och svamp. Hon fick sedan rygga i ett trångt utrymme för att jag skulle kunna ta mig ut igen. Vilket hon gjorde utan någon tillsägelse, enbart genom att jag närmade mig. Tog ut henne på stallplanen och svampade av henne. Det var inte populärt, hon snurrade runt flera varv innan jag fick henne att stå stilla. Samtidigt verkade hon uppskatta att bli avkyld, men hon visade med hela sin kropp att hon egentligen ville därifrån. Det är som om hon blivit känsligare i både kropp och knopp den senaste tiden. Släppte ut henne i hagen och hon gick två steg innan hon sjönk ned och rullade sig. Sedan galopperade hon på lätta ben iväg till Idunn, bort från elaka matte.

Rengjorde all utrustning innan jag gick ut i hagen igen för att borsta rent huvudet och sätta på huvan. Inga protester den här gången heller och vi fick tillbaka lite av den där känslan från rundkorallen. Men ändå kände jag mig inte nöjd. Lämnade gården i K:s bil, då hon skulle in till Uppsala. Vi pratade lite om höga förväntningar och prestationsångest och det var skönt. Jag vet ju att Ariel så gott som alltid är en mycket duktig liten häst, men jag glömmer bort hur det var tidigare. Vi har förbättrat vår kommunikation så oerhört mycket och det är klart att det får bli bakslag ibland. Samtidigt har det ju inte inträffat något bakslag, det är bara jag som har extremt höga krav. Jag behöver lära mig att se de bra sakerna och inte bara de dåliga.


Visningsträning

K och Sunna var ute på ännu en långritt, så jag fick vänta med kraftfodret en stund. Mätte upp kommande dagars kraftfoder efter lite funderingar. Det är ju dags att dra ned på fodret inför betessläppet och eftersom jag mäter upp fodret en vecka i förväg behöver jag ju tänka en vecka längre fram än vad K gör med Sunna och Idunn. Dessutom äter Ariel mycket större mängder havre jämfört med de andra.

När Sunna var tillbaka fick de kraftfoder och jag och K pratade lite om framtiden. Vi kom fram till att vi behöver bygga lite hinder i sommar, att jag skall försöka få ned min hinderpark ifrån norr och att det vore toppen om jag antingen skaffade en foderhäst eller började rida träningar ihop med K. Vi får se hur vi löser det hela framöver.

Borstade av Ariel massor med päls medan hon rumsterade om i min rykthink. Hon är extra förtjust i svansborsten, som har ett lädersnöre fastsatt i sig. Det snöret kan man nämligen bita tag i och så kan man svinga borsten runt runt, släppa taget och låta den flyga iväg genom hagen. Kanske funderar Ariel på att byta gren från gyttjebrottning till kulstötning?

Busade lite med henne, men hon var inte så jätteintresserad, vilket resulterade i att vi tränade start och stopp istället. En stund sprang Ariel i en stor volt runt mig medan Sunna och Idunn stod inuti volten och betade... Sedan blev det lite mer kliande och mysande innan jag gick in för att hämta träningsgrejerna.

Hämtade dressyrtränset, hjälmen och pisken och skyndade ut i hagen igen. Den här gången kom Ariel i full galopp emot mig när jag ropade. Kan det vara för att hon såg mig med hjälmen på? I sådana fall är hon ännu mer träningsnarkoman än jag trott... Tog på henne tränset under lite protester, hon föredrar nova-bettet framför det tredelade. Men eftersom nova-bettet sitter fast på distanstränset så får hon stå ut med tredelade ett tag. Fast jag borde nog köpa ett till nova-bett...



Tränade på grusvägen utanför hagen. Ariel skrittade glatt på framåt, något taktinslag blev det men inte mer. Hon travade på flott framåt även om hon drog lite mot hagen och de andra hästarna. Sedan stod vi stilla och jag låtsades att domaren granskade Ariel noga. Då vi står stilla är hon inte helt med på att ändra benställningen, men gör det när jag säger till. Mycket nöjd släppte jag ut henne i hagen igen. Uppför hon sig så här på utställningen så kommer jag vara mer än nöjd.

Frågan är dock hur "perfekt" visningen skall vara på träning, för att man skall känna sig trygg inför den riktiga visningen? Jag vill ju verkligen ha tränat tillräckligt till augusti, men samtidigt vill jag ju inte tråka ut henne så hon tycker uppvisning är det tråkigaste som finns...

Hoppremiär!!!

Jag vet att rubriken låter spännande, men jag tänker ändå vara fräck och ta allt ifrån början.

Jag var ovanligt sen till stallet idag, då jag suttit uppe halva natten och skrivit uppsats. Så därför började jag med att ge hästarna kraftfoder. Medan jag satt och vaktade dem kom K förbi och informerade mig om att betessläppet blir übertidigt i år, redan 26 april. Inte mig emot, jag blir bara glad över att slippa fodra...

Vi promenerade runt sommarhagen för att kolla staketet samtidigt som vi pratade om allt möjligt. Jag påpekade att Ariel nog hade gått upp i vikt lite sedan vi bytte hage för några veckor sedan. K höll med mig och vi beslöt oss för att våga minska höet ännu mer. Hästarna äter hellre av det lilla gröna som kommit upp samt av fjolårsgräset, så det är bara dumt att låta dem trampa ned dyrt hö i leran.

Efter promenaden borstade jag bort massor av päls ifrån Ariel och försökte få henne hyfsat snygg till fotograferingen. För imorgon fyller hon 21 månader!



Band upp henne för att mäta samt fotografera. Typiskt nog började Ariel gäspa så snart hon såg måttbandet... Jag vet ju att det är lite tråkigt, men en gång i månaden måste hon ju stå ut. Tydligen äter hon turbogräs, för hon hade vuxit 2 cm både fram och bak. Så nu är hon 137,5 cm i manken! Snart D-ponny i korset också... Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Jag är nöjd nu. Hon kan sluta växa...

Sedan blev jag så hungrig så Ariel förpassades i boxen medan jag åt lunch. Där stod hon hur snällt som helst och åt hö tills matte var mätt. Vi var bägge två väldigt nöjda då vi traskade iväg till rundkorallen. Ariel vet mycket väl att hon aldrig kan göra matte besviken i rundkorallen, för det enda matte vill är att hon skall busa där...

Viss reaktion blev det när jag släppte henne och hon såg stubben stå mitt i rundkorallen. Men sedan glömde hon den och brallade av sig istället. Hon har kommit in i en period med slängande framben, istället för hennes normala "knäcka-rycken-bockningar". Efter att hon busat klart lade jag ut en bom som hon fick galoppera över. Hon förstod direkt vad jag ville, även om hon blev lite förvånad över att det bjöds äpple efteråt. Hm... Äntligen börjar matte lära sig!

Så höjde jag upp bommen till cirka 20 cm, Ariel hoppade glatt och höll på att kråma ihjäl sig efter hindret. Jag berömde och gav äpple. Tredje gången ställde jag upp stubbarna (de låg ned innan) och gjorde ett krysshinder på cirka 20-25 cm i mitten. Ariel envisades dock med att hoppa där det var högst istället och för att briljera lite hoppade hon även från stillastående en gång. Efter varje hopp (tre gånger över krysset) gjorde hon glada skutt med kråmande hals. Jag försökte komma på vem sjutton det var hon var lik (inte Hampus!), men det var först när jag kom hem som jag insåg att det var Baloubet du Rouet... Ja, jag har ju alltid sagt att jag gillar hans sätt att vara så glad över hoppningen, nu har jag fått mig en egen mallgroda...

Nöjda traskade vi sedan hemåt, Ariel flåsade lite och var lerig långt upp över magen. Vi gjorde några halter på tillbakavägen och hon står lugnt stilla precis så länge jag vill. När hon tycker vi stått för länge så buffar hon på mig, men står ändå kvar. Åter vid stallet band jag upp henne och spolade av benen. Ariel blev väldigt olycklig och tyckte att jag var en elak matte. Men jag lugnade henne och fortsatte spola ända tills hon var ren. Hon gillar verkligen inte rinnande vatten, fick hon bestämma skulle jag svampa av henne istället och gärna med en svamp som var ganska torr. Ut i hagen till kompisarna och förstås direkt ned på marken och rulla...

Jag var lite för upptagen över att vara stolt över ATT Ariel hoppade, så jag kan inte säga riktigt HUR hon hoppade. Rejält för högt och för brett, men så brukar de ju göra i början. Jag är lite velig kring hur jag skall bygga vidare på hoppningen. Å ena sidan skulle det vara nyttigt med två hinder i följd, å andra sidan känns det inte bra alls att hoppa på volt.

Bus i rundkorallen

Ariel var dyblöt på grund utav helgens regn- och snöoväder. Jag bestämde mig för att hon skulle få stå länge i stallet, som en liten träning av tålamodet. Så jag tog in henne, drog av allt vatten jag kunde och satte på henne fleecetäcket. Hon fick stå och äta hö hela tiden, och skötte sig som en riktig distanshäst skall göra. Åt och vilade samtidigt. :-)

Jag drog ut på tiden så mycket jag kunde, pysslade med lite olika saker. Torkade hennes ben ordentligt torra, rengjorde alla kroppsöppningar och klippte manen. Hela tiden stod Ariel lugnt och tuggade, även om hon ibland kollade vad matte egentligen pysslade med.

Sedan tog jag på mig hjälmen och då vaknade fullblodshästen igen... Hon började trampa fram och tillbaka, fnysa och kasta med huvudet. Det var bara att snabbt sätta på benskydden och sidepullen och bege sig ut till rundkorallen. Så fort Ariel fick komma ut ur ladugården blev hon lugn igen. Bara hon får följa med är hon nöjd...

Vi gick till rundkorallen och busade en stund. Ariel minns galoppkommandot, men var inte överdrivet förtjust i att galoppera runt den vattensjuka cirkeln. Istället blev det lite mer fokus på att komma fram till mig när jag ville och det har hon helt förstått nu. Så fort jag sträcker ut handen och säger "Ariel" kommer hon direkt in till mig med nyfiken uppsyn.

Eftersom hon var så duktig gick vi direkt ut i hagen och så fick hon sitt kraftfoder. Jag städade undan i stallet innan hästarna fick sitt hö.

Longering

Det var ruskigt kallt när jag åkte ut till Ariel igår. Först tänkte jag inte ta in henne, men så bestämde jag mig för att hon trots allt behövde lite omvårdnad. Så vi traskade in i stallet och jag parkerade henne framför skottkärran med hö. Trevligt, enligt Ariel.

Borstade av henne lite snöglitter, det ser så vackert ut i hårremmen:



Kratsade hovarna och eftersom jag såg att hovarna var väldigt fuktiga av vädret, passade jag på att skära bort röta. Det gick väldigt bra, bättre än det gjorde förut. Men så var det inte mycket röta att skära bort heller, precis som hovis sagt. Skönt att få bort allt dock.

Tog på Ariel kapsonen och testade att longera på stallplanen. Där är det åtminstone lite ljus, även om det inte finns något stöd i form av staket. Ariel lyssnade riktigt bra och även om hon drog mot hagen ibland så var hon lätt att korrigera. Det enda som bekymrar mig är att hon helt tydligt tycker kapsonen är för skarp. När jag tar i den för att hålla volten eller minska tempo, så skakar hon ogillandes på huvudet. Hon försökte även klia av sig den när vi skulle gå in genom stalldörren. Det har hon aldrig försökt med vare sig tränset eller sidepullen. Eftersom jag känner mig tveksam till att longera i sidepull tänker jag låta longeringen vara ett tag, kanske ända tills rundkorallen går att använda igen.

Lyckad longering!

Efter en kort paus i stallet (tre tuggor hö...) bytte jag utrustning på Ariel. Hon fick på sig kapsonen, Hampus gamla strykkappor (något stora) och longerlinan. Sedan gav vi oss iväg till ridbanan för att testa longering utan stöd av rundkorallen.

Ariel passade på att busa runt lite, men det var inga större skutt. Jag misstänker att det hade blivit mycket värre språng om jag inte promenerat av henne innan. Ganska snart kunde vi jobba på riktigt. Ariel förstod snabbt vad det gick ut på och även om hon drog mot grinden i varje varv så var hon bitvis riktigt fokuserad på mig och vad jag önskade. Än en gång påminns jag om hur oerhört ambitiös och ivrig att vara till lags hon är. Min fina flicka!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0