Hästarna

Skriver om mina hästar och våra äventyr tillsammans.

Att trotsa sin rädsla

Kategori: Ariel

I januari 1998 red jag ut med min häst Habina och hennes föl Hampus (som då var 8 månader). Han brukade få följa med på våra turer och var då helt lös. Den här dagen red vi på isen på Helgumssjön (som egentligen inte är en sjö utan en del av Faxälven). Det hade vi gjort många gånger tidigare.
 
Men den här gången kom Hampus för nära ett ställe med svag is, precis vid utloppet av en större bäck. Han gick igenom isen och blev stående på bakbenen i 40 minuter innan han drogs upp (det här var innan mobiltelefonernas tid). Även Habina kom lös i tumulten, hon gick tack och lov bara ned sig med ett bakben och låg sedan helt stilla i väntan på hjälp. 
 
Sedan dess har jag inte ridit på isen. Jag gjorde ett försök året efter, med varken jag eller Habina vågade många meter förrän vi i panik kastade oss upp på land igen. 
 
I början av veckan vågade jag trotsa min rädsla och ge mig ut igen. Ny häst, Ariel som aldrig haft några incidenter med att gå igenom isen. Ariel, som alltid ställer upp för mig. <3
 
Jag var livrädd, men jag visste att isen var rejält tjock, då en granne provborrat på ett flertal ställen och därefter plogat upp en bana för bilkörning med sin gigantiska traktor. Min bror hade även varit ned på isen med sin fyrhjuling (modell golfbil typ) och plogat ett promenadstråk längs strandkanten. Dessutom var det åt motsatt håll jämfört med var vi gick igenom oss sist.
 
Det tog flera minuter av Ariels ivriga trav innan jag äntligen slappnade av och insåg hur fantastiskt det är att rida på is. Perfekt, jämnt och sviktande underlag. Fri sikt och dessutom platt (vi har väldigt kuperade vägar överallt, så plan mark där man kan blåsa på i galopp är lyx). Efter att vi skrittat och travat bortåt, så blev det galopp hemåt. En lugn mjuk canter där jag kunde njuta och inte behövde driva på Ariel öht. Lycka!
 
Ariel var också nöjd, men egentligen mest bara uppvärmd. Jag kände dock att jag inte skulle utmana min rädsla för mycket, så det fick bli ett lite kortare pass. Men igår red vi ut igen, i dagsljus så vi både kunde galoppera fort och föreviga skönheten omkring oss. 
 
 
Vi galopperade helt vansinnigt fort! 29 km/h visade det sig att Ariel sprang och jag kände att hon hade mer att ge, men jag tyckte det var onödigt att tokspringa när det var så kort sträcka kvar tills vi var hemma igen. 3 minuter galopperade vi fort med lätthet, så nu kan jag dessutom släppa alla tankar på att Ariel inte kan galoppera fort (det har hängt kvar sedan fälttävlanslägret, när hon inte ville galoppera fort på ridbanan) och istället fortsätta att utveckla galoppen med mer tempoväxlingar och övergångar. Heja oss!

En vanlig dag

Kategori: Allmänt

Jag har fyra hästar på en gård som ligger granne med mitt hus. Ibland glömmer jag bort att alla andra inte har häst på samma vis som mig, men när jag diskuterar smarta lösningar med vänner, kan jag inse hur olika det är. Så därför kommer här en liten beskrivning om en vanlig dag hos mig. Vardag förstås, när jag ska jobba hela dagen...
 
Klockan ringer vid sex, jag har INTE lust att gå upp. Min optimala tid att vakna är åtta... Tar mig ändå ur sängen, för jag vet att det väntar några hungriga hästar... Klär på mig, just nu under vintern blir det täckbyxor och tjock vinterjacka, halsduk, handskar och mössa. Känner mig väldigt osmidig, men iaf varm. 
 
Går ut och går de ca 100 meterna till hagen och hösilaget. Ibland står hästarna vid ligghallen och hälsar mig välkommen (ffa Ricky och Sunny är ganska pratglada). De får då gå runt hela hagen, den är som ett U med en bäckravin i mitten. Jag går på vägen som går utanför hagen, men ändå brukar hästarna hinna komma runt innan jag är framme. Snabba hästar som får massor med backträning. ;-)
 
 
 
Hösilaget har jag nästan alltid packat dagen innan, så det är bara att gå in i hagen och ”strö” ut det. Jag lägger alltid ut hösilage i långa strängar, så hästarna naturligt får gå och småplocka i fodret. Det tar längre tid för dem och är mer naturligt.

När jag är klar brukar jag göra en snabbkoll av hästarna, så jag ser att ingen har några synliga sår eller saknar någon sko. Sedan går jag in till mig, äter frukost, gör mig i ordning och åker till jobbet. 

När jag kommit hem från jobbet på kvällen, så är det en del fixande... Jag har tillgång till tre boxar i en lagård i närheten av ligghallen, så hästarna får komma in där varje kväll för att få kraftfoder. Ofta är det enklare för mig att rida Ariel också, om hon ändå är inne med de andra. ;-)

Så jag fyller 40 liter vatten och kånkar (i två omgångar) till stallet. Förvisso bara 50 meter bort, men ändå lite slitigt. Sedan går jag med hästarnas foderhinkar (Sunny och Storm som äter mängder med foder är lite jobbigare) och lägger i krubborna. Fodret har jag i ett skjul på min egen tomt. 

Sedan tar jag in hästarna i två omgångar. Sunny och Storm går in först, sedan Ariel och Ricky. När alla är på plats brukar jag borsta av Ariel och lägga på henne täcke, så hon är lite varm i musklerna när det är dags att rida. Hon brukar få stå med täcke 30-60 min. Jag byter om till ridkläder inne hos mig eller i min "sadelkammare", som är en friggebod som står en bit bortanför mitt hus (alltså ännu längre bort från stallet). Ibland kånkar jag utrustningen till stallet (typ om det spöregnar), men är det fint väder får Ariel stå uppbunden vid friggeboden när jag gör i ordning henne. 

 
Hästarna får gå ut igen efter några timmar, sedan är det kvällsfodring på samma ställe som morgonfodringen, med samma procedur med att strö ut hösilaget. Då brukar jag också packa foder till kommande dag. 
 
Sedan är det bara att sova, en ny dag tar vid och jag fortsätter att längta till helgen. ;-)
 
Jag har en thermobar på 130 liter, som jag inte behöver fylla mer än var tredje dag ungefär. Dessutom dricker hästarna en hel del i bäcken, vilket är tacksamt! När jag fyller thermobaren kånkar jag hinkar från ett ställe i hagen där det rinner vatten hela tiden, det tar minst 30 minuter varje gång och värst är det på vintern, när jag först måste slå sönder en iskupa runt vattnet som rinner... Glamouröst att ha häst!

 

 
 

Man vet aldrig hur framtiden ser ut

Kategori: Ariel

Hösten 2006 var jag medryttare på en häst. För första gången fick jag möjlighet att rida några träningar för tränare, vilket jag inte gjort sedan jag slutade rida på ridskola som barn... (lovar återkomma med ett inlägg om min bakgrund). 
 
Det var en otrolig upplevelse att få börja lära sig HUR man faktiskt gör, inte bara åka med i skogen. Vi gjorde framsteg tillsammans och jag var så glad! Strax innan jul var jag i en ridsportaffär (på den här tiden hade jag inte bil, så det var sällan jag kom till ridsportaffärer) med en kompis. Jag hittade ett par vävbandstyglar med invävt gummi. Mjuka men ändå med bra grepp. Jag blev förälskad och köpte förstås. :-)
 
Dagen efter fick jag veta att jag inte behövdes som medryttare längre. Det blev ett stort slag för mig, ffa för att jag kände att jag lagt ned tid och pengar på att träna ihop med hästen. Helt i onödan (kändes det som då). Därför bestämde jag mig för att aldrig mer vara medryttare, utan istället slösa min tid och pengar på en egen häst. När jag nu skulle ha råd med det... Tyglarna la jag undan i garderoben och ångrade mitt impulsköp. 
 
Ett år var jag hästlös, sedan köpte jag Ariel som åring. Vi firar nio år tillsammans på lördag. <3 Häromdagen red jag ut på en glad och sprallig häst, med mina tyglar jag köpte till medryttarhästen...
 
Man vet aldrig hur framtiden ser ut, men det mesta brukar lösa sig till det bästa. Nu har jag tränat aktivt med Ariel i ett par år och det blir bara roligare för varje gång.