Hästarna

Jag älskar att planera. För att planera behöver man ha mål. De flesta av oss möter måltänkandet rätt tidigt, men för er som missat det så ska ett bra mål vara SMART;

 

Specifikt

Mätbart

Accepterat

Realistiskt

Tidsbundet

 

För mig har målen alltid hängt ihop med tävlingsprestationer, jag har alltid tänkt tävling när jag satt mål. Hur konstigt det än låter, men redan när Ariel var ett år satte jag mål som så småningom skulle göra oss oslagbara på tävling. Eftersom hon då skulle bli en distanshäst, så var målen som ettåring tex att kunna dricka i vattendrag när vi var ute och promenerade, att kunna gå själva eller i sällskap samt att både kunna gå ifrån sällskapet eller bli ifrånridna. Precis sånt som vi sedan skulle ha nytta av när vi skulle tävla om fyra år. 

 

Problemet för mig har varit när målen inte gått att uppnå, då går luften ur mig totalt. Första gången det hände var 2012, då Ariel visade sig ogilla distansritt. Långa ridturer är skoj, men längre än två mil blir det tråkigt. Jag visste inte hur jag skulle hantera det hela, så jag skickade henne till hingst för att få betänketid. Resultatet blev Ricky och efter en väldigt lång ledig period pga sjukdom och skada så var vi igång igen under sommaren 2014. Då började jag prova både hoppning, dressyr och fälttävlan. Det var skoj och framförallt tyckte Ariel att det var skoj. 

 

Men målen gjorde mig mest bara stressad och gav mig prestationsångest, så jag provar nu att inte ha något mål. Det känns konstigt. Framförallt gör det att jag inte hittar någon motivation. Varför ska jag anstränga mig och rida i regn/blåst/snö när det ändå inte finns något mål att uppnå?

 

Så jag klurar vidare kring mål som inte ger mig prestationsångest. Tills vidare provar jag att rida på ändå och låtsas att jag har ett mål. Kanske fungerar det, kanske inte. Men jag har de här senaste åren lärt mig att det är okej att göra fel, bara man lär sig något av det och utvecklas.