Hästarna

Skriver om mina hästar och våra äventyr tillsammans.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut

Kategori: Ariel

Hösten 2006 var jag medryttare på en häst. För första gången fick jag möjlighet att rida några träningar för tränare, vilket jag inte gjort sedan jag slutade rida på ridskola som barn... (lovar återkomma med ett inlägg om min bakgrund). 
 
Det var en otrolig upplevelse att få börja lära sig HUR man faktiskt gör, inte bara åka med i skogen. Vi gjorde framsteg tillsammans och jag var så glad! Strax innan jul var jag i en ridsportaffär (på den här tiden hade jag inte bil, så det var sällan jag kom till ridsportaffärer) med en kompis. Jag hittade ett par vävbandstyglar med invävt gummi. Mjuka men ändå med bra grepp. Jag blev förälskad och köpte förstås. :-)
 
Dagen efter fick jag veta att jag inte behövdes som medryttare längre. Det blev ett stort slag för mig, ffa för att jag kände att jag lagt ned tid och pengar på att träna ihop med hästen. Helt i onödan (kändes det som då). Därför bestämde jag mig för att aldrig mer vara medryttare, utan istället slösa min tid och pengar på en egen häst. När jag nu skulle ha råd med det... Tyglarna la jag undan i garderoben och ångrade mitt impulsköp. 
 
Ett år var jag hästlös, sedan köpte jag Ariel som åring. Vi firar nio år tillsammans på lördag. <3 Häromdagen red jag ut på en glad och sprallig häst, med mina tyglar jag köpte till medryttarhästen...
 
Man vet aldrig hur framtiden ser ut, men det mesta brukar lösa sig till det bästa. Nu har jag tränat aktivt med Ariel i ett par år och det blir bara roligare för varje gång. 
 
 
Kommentera inlägget här: