Hästarna

Skriver om mina hästar och våra äventyr tillsammans.

Motivationsdipp

Kategori: Reflektioner

Jag tänkte skriva att jag just nu har en motivationsdipp. Men det är inte sant. Jag har haft en motivationsdipp i alla fall sedan i somras. Det började med att jag inte tyckte det gick framåt i hoppningen, kombinerat med att Ariel slutade komma i hagen. Sedan kom jag till en jobbig insikt vid årets första (och sedermera enda) dressyrtävling och sen gick liksom luften ur mig totalt. Där är jag fortfarande...
 
Ariel och jag har haft en otrolig utveckling i hoppningen. Eller kanske mest jag, även om jag vet att Ariel utvecklat galoppen mycket. Vi har gått ifrån att hoppa 2-3 hinder på 40 cm och tycka att det är lagom, till att hoppa banor på 80 cm och tycka att det känns plättlätt. Detta under endast ett drygt års tid, så när det sedan inte hände mer i utvecklingen, så kändes det motigt. 
 
 
 
Att ta in Ariel från hagen är ett kapitel för sig. Hon kommer alltid med spetsade öron och stoppar nosen direkt i grimman. De gånger under hennes uppväxt hon inte gjort det, har det varit en tydlig signal på att hon behövt vila. Då har hon alltså inte kommit fram till mig, utan bara stått kvar och väntat på att jag ska gå fram till henne. Nu ska hon ju vara färdigvuxen i kroppen, så någon vila ska inte vara nödvändig (hävdar en del). Jag var dum nog att lyssna på de personerna och framhärdade i att rida och träna under våren och sommaren. Ariel fortsatte med att stå kvar och invänta mig, tills ett par dagar innan årets dressyrtävling, då hon började att gå ifrån mig när jag kom. Det sved kan jag säga... Lovade mig själv att hon skulle få vila på obestämd tid efter tävlingen. 
 
På tävlingen gick det som det brukar göra för oss på dressyrtävlingar. Ariel tappar all bjudning, jag driver så jag blir röd i ansiktet, men törs inte göra någon halvhalt, så hon blir lång och seg... Bilden är från en annan dressyrtävling, men det ser precis likadant ut. ;-)
 
 
Efter tävlingen var jag fruktansvärt besviken, så pass att jag bara släppte ut Ariel i en lånehage och ville inte se åt henne. Insikten om att jag är en extrem tävlingsmänniska och verkligen behöver jobba med hur jag hanterar motgångar, kom efter en stund. Jag vill inte bli en person som har häst bara för att tävla och som tar ut sin besvikelse på hästen (nu gjorde jag ju inte det heller, men jag vill aldrig hamna där). Så där la jag ned tävlingsplanerna på obestämd tid, för att se vad som blev kvar så att säga. 
 
Alla dessa faktorer ihop har gjort att jag ridit väldigt sporadiskt ända sedan i juli. Ungefär någon gång i oktober eller november (minns faktiskt inte) började Ariel komma fram självmant i hagen igen och det kändes fantastiskt skönt. 
 
Men faktum kvarstår. Jag har en motivationsdipp som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag kan sitta i soffan och planera exakt hur jag ska rida nästa dag, med övningar och allt. Men likt förbaskat sitter jag i soffan dagen därpå och gör samma sak igen. 
 
Det finns ett ordspråk som lyder "Det du gör blir du bra på". Jag har blivit fantastiskt duktig på att hitta olika undanflykter för att inte rida. Ofta är det för kallt eller så regnar det eller (ve och fasa) så blåser det. Ariel tycker inte om blåst, hon blir spänd och ofokuserad. Men egentligen skulle jag ju kunna rida utan några krav de dagar det faktiskt blåser...
 
Så nu ska jag testa att rida fast jag inte vill. Bara för att se om jag kommer igång bättre då. Inte göra några avancerade grejer, utan följa den plan jag tror passar mig och Ariel bäst. Imorgon ska jag försöka sammanfatta hur jag ska träna Ariel (jodå, jag tränade henne så 2011-2012, men det var ju ett tag sedan!). 
 
Kommentera inlägget här: