Hästarna

Skriver om mina hästar och våra äventyr tillsammans.

Min bakgrund

Kategori: Presentation

Jag minns inte när jag blev hästtjej. Jag minns att jag redan som väldigt liten älskade djur, bland annat hittade jag en daggmask när jag var 3-4 år gammal som min bror hysteriskt slog ut ur min hand. Han trodde att jag skulle äta daggmasken, men jag hade bara tänkt att pussa på den...
 
Däremot minns jag första gången jag fick rida. Hästen hette Sabina och var en vit angloarab. Jag var åtta år och hade efter mer än ett års tjat fått börja rida på ridskola. Sabina var runt 155 cm hög, men i mina ögon gigantisk. Jag var ändå så lycklig på hennes rygg. 
 
 
Tre år senare hade mitt tjat fått mina föräldrar att tröttna fullständigt. Eftersom vi bodde ute på landet, med en massa mark och tom en gammal lagård, så borde vi kunna ha häst... Ivrigt påhejad av min mammas chef, fick jag låna fjordhästen Habina. Mina föräldrar gick med på det hela med ett enda mål, att låta mig få ha en häst, med allt jobb och allt ansvar, så att jag skulle tröttna. 
 
Det gick inte så bra kan man säga med facit i hand. ;-)
  
 
Habina var bara tre år och inte ens inriden. Fast det visste jag (tyvärr) inte när jag började rida henne, så vi fick en rätt så dålig start kan man säga. Hon lärde mig verkligen massor om hästar. Jag kunde knappt mocka, än mindre visste jag att hästar skulle vaccineras eller hur man skötte om sår. Mina föräldrar var av åsikten att hade man fått en egen häst (för Habina blev min redan till julen det året), så fick man klara sig utan att rida på ridskola. 
 
Vi hankade oss fram i några år, sedan tog jag föl på Habina. Det blev Hampus och han blev även vändpunkten i mitt hästeri. Jag insåg att jag måste LÄRA mig att rida, inte bara åka häst. Jag har kämpat med det sedan dess. 
 
 
 
Så småningom var det dags för mig att flytta hemifrån. Hästarna lånades ut, Habina som läromästare och Hampus som sällskapshäst. Tyvärr bar det sig inte bättre än att de som lånade Habina inte tog hand om henne på bästa sätt, utan satte henne på svältdiet (hon var inte överviktig) så hon i desperation efter foder åt smörblommor. De är giftiga för hästar (och de brukar undvika dem) så Habina fick fång. Hennes sista år tillbringade hon hos mina föräldrar, men efter flertalet fånganfall fick jag ta det svåra beslutet att ta bort henne. Hampus i sin tur såldes till en familj som ville ha en hobbyhäst.
 
För första gången på elva år var jag hästlös. Jag blev medryttare på lite olika hästar, där Hecla e. Labrador var den som tog störst plats i mitt hjärta. Så småningom köpte jag Ariel som sex månaders fölunge, totalt blev det fyra år utan egen häst. ;-)
 
 
Kommentera inlägget här: