Hampus

Igår var det dags för tävling! Hampus hade förberett sig genom att sova ute hela natten, vilket är perfekt enligt mig. Ju mer han rör sig desto bättre! Tog in honom och fick repetera lite grundläggande uppfostran, det märktes att jag inte varit hos honom på tre veckor... Men efter lite påminnelser kom han ihåg att man stannar när matte stannar och går när matte går.

Inne i stallet blev det avborstning och krats av hovarna. Sedan åkte transportskydden på och vi gav oss iväg till transporten, som min kompis J var snäll att både låna ut och köra åt oss! Hampus tyckte det var roligare att leka tafatt, så först slet han sig från mig innan vi ens kommit nära transporten (bara grimma + repgrimskaft) och galopperade iväg en sväng. Därefter åkte tränset på, men jag tyckte inte det gick att knäppa käkremmen när grimman var på under, så givetvis krånglade han sig ur tränset och tog sig en ny tur. När jag hämtade honom andra gången bortanför stallet såg jag hur det glittrade i hans ögon. Han hade kul! Hm... Då blev det hårdhandskarna, för uppenbarligen var han ju inte rädd eller nervös för lastningen, utan bara fånig. Träns på igen och med knäppt käkrem den här gången. J hjälpte till med lina och vips var Hampus på plats inne. 

Vi åkte ganska direkt iväg till Fjällnora friluftsområde, där tävlingen hölls. Innan urlastning startanmälde jag och lyssnade på bangenomgången. Det var inga konstigheter utan vi höll oss till originalbanan. Sedan fick Hampus gå ur transporten.



Han hade förstås hetsat upp sig, så han var rejält svettig redan. Fåniga lilla häst. ;-) Men så är det ju när man inte fått åka transport på ett år, man hinner glömma mycket... Det här är alltså hästen som 2001 åkte 65 mil i lastbil ned till Linköping, för att sedan sex veckor senare åka samma väg tillbaka fast i vanlig transport... Sedan har han ju även åkt 70 mil i augusti i fjol, när han kom tillbaka till mig... Nåja, Hampus anser sig inte vara så berest som han faktiskt är.

Skrittade runt honom lite innan vi gick till veterinärbesiktningen, där hade jag turen att Hampus inte fattade att personen som tog pulsen på honom och kände igenom honom var en veterinär. Puh! Han hade 46 spm i förbesiktningen och nollor rakt igenom i protokollet. Även om han tyckte det var lite onödigt att springa med matte. ;-)

Lite mer skritt vid hand innan jag tyckte det var dags att sadla och sitta upp. Var ungefär tio minuter kvar till start och min plan var ju att värma upp på asfalten efter att vi startat, så det var ingen mening att stressa innan. Vi skrittade lite och travade några steg i väntan på start.



Sedan var det dags! Med spetsade öron skrittade Hampus först ut genom startfållan och tävlingen hade börjat!



Vi blev ganska snabbt omridna av de andra tävlande, som hade planerat att rida snabbare på asfalten än vad vi gjorde. Totalt var vi fem till start, en ridponny (anglo/nf), en welshponny, en korsning P.R.E./travare, en arab och så Hampus och jag!



Vi skrittade i ganska långsamt tempo på asfalten, Hampus hade inte alls förstått att det inte var ridskoletempo som gällde och tyvärr har han inte mycket respekt för skänklar. En lätt spörapp brukar hjälpa enormt för hans minne, men i distansritt är spön förbjudna och därmed gick Hampus i det tempo han kände för. Matte var inte glad kan jag säga...

Efter två kilometer på asfalt kom vi till en trevlig grusväg där det blev lite blandade gångarter. Jag försökte att galoppera så mycket det gick, men då det var kuperat blev det många avsaktningar till skritt också. Jag vill inte riskera något genom att trava Hampus nedför, är rädd att hans framknän är tillräckligt slitna som det är. Ekipaget som red med oss följde med i vårt tempo utan knot, även om jag misstänker att den hästen lätt kunnat rida förbi oss.

Efter lite mer asfalt och en till grusväg kom vi till första hinknisseplatsen. Jag red utan hinknissar, men det andra ekipaget hade ett par som mötte upp med vatten. Det var skoj att få lite paus, även om ingen utav hästarna var intresserad av något vatten. Istället gav vi oss iväg längs kraftverksledningen och den tillhörande "besvärliga" stigen. Hampus som är en riktig offroad-häst och älskar oländlig terräng tuffade på med glatt humör. Hade han varit lite mer tränad hade jag definitivt travat där, för i mina ögon var det inte någon besvärlig terräng... Ett par ställen med vatten fanns det, men efter uppmuntran från mig traskade Hampus rakt igenom. Han kanske börjar komma över sin vattenskräck?

Därefter kom vi ut på en ny grusväg där vi blandade gångarterna lite igen. Hampus var så glad att vara med det andra ekipagets hästs, men så fort vi kom upp jämsides med den saktade han av och ville inte gå om. Jag var inte särskilt glad, eftersom jag tänkt mig ett snabbare tempo än vad de red i. Men jag hade inte mycket att säga till om utan ett spö, så det var bara att bli arg på Hampus och sedan acceptera att tempot blev lite lägre. Surt!

Vi tog en liten avstickare till en gård längs tremilsslingan, där några snälla personer dukat upp både vatten, saltvatten och betforvatten till alla deltagande hästar. Toppenbra! Hampus fick nosa i alla hinkar och betforvattnet sörplade han glatt i sig. Tyvärr ville det andra iväg igen, så jag fick inte låta honom dricka färdigt. Läxan jag lärde mig där var att inte ta sällskap, hur trevligt hästarna än tycker det är så vill ryttarna många gånger rida olika och det är lättare att rida själv redan från början än att försöka slita hästarna från varandra längs med banan.

Efter avstickaren var det mera grusväg och lite blandade gångarter. Vi kom sedan in på sista besvärliga sträckan, där Hampus lätt hade kunnat galoppera på i ett lugnt tempo, men då den andra hästen var lite ömfotad blev det (än en gång...) ett långsammare tempo än jag önskat mig.

När vi hade en kilometer kvar till mål ville jag skritta Hampus, så det andra ekipaget försvann iväg. Hampus var först väldigt stressad och förtvivlad över att bli ensam, men accepterade sedan sitt öde och skrittade hela vägen till mål. Visst blev han återigen stressad varje gång ett tävlingsekipage susade förbi, men jag kan stolt säga att han äntligen lyssnade mer på mig än på andra hästar. Sista hundra meterna till mål gnäggade han om och om igen, eftersom han fick svar från hästarna på tävlingsplatsen... Ingen mening att försöka smyga på den hästen. ;-)

I mål blev det galopp, ifall det blir fler ritter så vill jag att han lär sig att galopp i mål = ingen mer ridning. Så gör proffsen och proffsig vill jag ju bli! J mötte upp mig och jag var så bubblande glad över att vi klarat hela banan utan problem. Hon var snäll och höll Hampus medan jag hämtade tvättvatten, för nu var Hampus ännu svettigare än innan start. Jag lättade på sadelgjorden innan och gav henne instruktion om att han inte fick äta, eftersom pulsen då stiger.

Jag kylde på bringa och insida lår och efter tio minuter tog jag av sadeln. Provade även att höra pulsen med stetoskop, men det var hopplöst. Måste investera i en Polar vetgate så jag får snabba pulssvar. Istället kollade jag på Hampus andning och kunde se att han andades lugnt. Så jag chansade och tog honom till veterinärbesiktningen. Måste tyvärr erkänna att jag i tävlingsstressen glömde kolla hovarna på honom. Fy på mig!

Hos veterinären hade han 56 spm i puls och när veterinären pulsat klart sneglade Hampus bakåt och insåg att det var en livsfarlig veterinär som stod där! Han blev genast en decimeter högre och spänd som en fjäder i hela kroppen. När veterinären kände på hans ryggmuskler studsade han till och var helt övertygad om att veterinären tänkte sticka honom med en nål. Jag lugnade honom så gott det gick och efter att veterinären känt på hans ben slappnade han faktiskt av. Duktig kille!

Vid upptravningen var Hampus inte särskilt intresserad av att trava, jag fick smacka och dra lite i tränset innan han kom igång ordentligt. Det blev ju ingen uppvisningstrav, men tillräckligt okej trav för att se att han rörde sig bra. Vi fick nollor i protokollet även den här gången och godkänt i vår första tävlingsstart!

J var snäll och höll Hampus igen, medan jag packade in alla grejer och lämnade tillbaka chipet som vi ridit med (för att registrera målgångstid och tid till veterinären). I gengäld fick jag tillbaka Hampus Gula bok med inskrivet en godkänd ritt och ett fint diplom.

Vi lastade ganska snart efter det, då jag vet att Hampus har lättare för att varva ned hemma med sina kompisar än på en tävlingsplats. Efter lite lama protester gick han direkt in i transporten och stod lugnt hela vägen hem. Vi lastade av en lugn kille och han fick gå in i boxen medan vi packade ur transporten och städade den. Sedan tog jag reda på all utrustning och tvättade av Hampus ordentligt med varmt vatten. Han verkade uppskatta pysslet, även om han låtsades som att det var onödigt. ;-) 

Sedan fick han äntligen gå ut i hagen med sin kompis Jens. Det första han gjorde var att rejsa runt lite, försöka få med Jens att busa (vilket inte gick) och sedan rullade han sig! Jag som längtat så efter första gången han skulle rulla sig kunde nästan inte hålla tårarna tillbaka. Jag vet inte om han kanske rullat sig tidigare också, men det här var första gången jag såg det. Äntligen har han förstått att det onda i ryggen inte finns längre, att han faktiskt kan rulla utan att få ont. Finaste pojken!

Själv tyckte jag att två mil var lite kort... Hampus var ju piggare i mål än han var när vi började rida, så nästa gång vi kommer till start tänker jag satsa på att rida fyra mil istället!