Skritt i spöregn

Igår var planen att rida en lite längre tur, eftersom jag kommer hem för sent idag för att hinna rida. Men först gällde det att hitta hästen...
 
Jag älskar verkligen hästarnas vinterhage. Den är rejält kuperad med varierande växtlighet och utmaningar i bäckravinen. Men den är verkligen hopplös att hitta häst i. Jag kan gå igenom hela hagen utan att träffa på någon häst, helt enkelt för att de står dolda i någon dunge eller för att de går i samma takt som mig, fast 200 meter framför. Igår tog det en halvtimme innan jag såg svansen på Ariel och hela tiden regnade det. Så skoj...
 
Fick med mig Hampus hela vägen genom hagen och till grinden. Han skrek efter Ariel och Ricky hela tiden, då de inte följde med honom utan gick åt andra hållet. Väl i stallet var han lugn i alla fall, så då kunde jag skrapa av vatten från pälsen och göra i ordning för ridning. Reflexpremiär blev det också, benreflexer runt om och ländtäcke på.
 
Sedan skrittade vi iväg längs gamla landsvägen. Jag ville se om jag kunde ta mig till pappas "nya" grusväg som går under namnet Storgatan (den heter det på kartor också, pappas egna lilla skämt) utan att behöva rida någonting på asfaltsvägen. Nog för att jag gillar asfalt, men här uppe kör de i 110 på 90-vägen och det finns inga vägrenar, så jag undviker att vara på vägen så mycket jag kan.
 
Jag var tvungen att korsa asfaltsvägen, men i övrigt höll vi oss på grusvägar och ängar. Skönt! Vi var bara ute i en halvtimme, men det var fullt tillräckligt tyckte vi bägge två. Tillbaka i stallet fick Hampus betfor och jag kikade lite på hans sår. Det är nästan helt läkt, men jag tvättade lite extra för säkerhets skull. Så lättad att han inte fått någon ledinfektion eller lymfangit.
 
Sedan fick han äntligen återvända till Ariel i full fart. ;-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0