När luften går ur en
Jag brinner verkligen för fjordhästen. Men det känns som vi motarbetar oss själva. Det finns uppfödare som säljer unghästar för 8 000 kr, bara för att bli av med dem. Det finns folk som pratar skit och till och med de som hävdar att någon annan pratar skit om en tredje persons häst.
Jag är rätt less på alltihopa, om jag skall vara ärlig. Många insikter har kommit senaste månaderna, framförallt har jag insett att jag inte orkar vara någon som driver och pushar, försöker få till förändringar.
Istället har jag bestämt mig för att minska ned på fjordhästlivet. Jag kommer inte sluta med fjordhäst, absolut inte. Jag har mina fyra älsklingar och de stannar hos mig så länge de lever. Kanske blir det något fler föl efter Ariel någon gång, men blir det inte det, så är det inte heller hela världen.
Droppen blev när jag ansökte om dispans för att visa mina grabbar på Wången (20 mil enkel resa) istället för Vetlanda (82 mil enkel resa). Jag var övertygad redan från början att ansökan skulle avslås, men det känns ändå tråkigt att få beskedet. Jag kommer därför inte åka till Vetlanda med mina grabbar, utan istället kastrera dem. Just nu lutar det åt att jag inte heller åker till Vetlanda, jag har ingen lust att slösa tid, pengar och energi på en ras där det motarbetas (på många fler sätt än de jag nämnt här) och snackas skit mer än det peppas och beröms.
Jag får se om den här bloggen uppdateras framöver. Kanske att jag håller lite koll på fölen som föds. Kanske hamnar den helt i dvala.
Tack för mig, tills vidare. Kram till alla som följt bloggen och skrivit positiva kommentarer, ni är fantastiska ambassadörer för vår ras.