Klättring till sist
Ja, nu var det länge sedan jag var hos Hampus. Av olika anledningar har mina lördagar gått bort till annat, men igår kunde jag åka ut till honom och hämta in en lite halvt motsträvig kille.
Jag fick påminna honom flera gånger om vem det är som bestämmer, vid ett tillfälle försökte han till och med tränga sig mot mig (!) men eftersom det är en dödssynd så insåg han snabbt att det var bättre att göra som matte ville...
Han fick stå i spolspiltan medan jag gjorde i ordning honom, då han precis fått kraftfoder i krubban. Kände igenom benen ordentligt och de verkade okej. Lite gallig vid kotorna bägge bak, men det brukar han vara ibland. Manen behöver klippas snart, men jag avvaktar till nästa helg ändå.
På med grejerna och så gav vi oss iväg. Vi skulle möta upp L och hennes Pamilljah ox för vidare äventyr i en klätterbacke som L hittat. Vi har pratat om den där klätterbacke långt innan Fjällnoraritten och ändå har det tagit oss så här lång tid att faktiskt rida dit. Skärpning på träningsfronten! ;-)
Hampus skrittade på så glatt, med spetsade öron. Han visste precis vart vi var på väg när vi passerade den gamla affären i Skuttunge, efter det behövde jag inte styra, utan han gick själv hela vägen hem till L. Sedan red vi vidare på ett par långa asfaltsvägar innan vi passerade en bro över ett forsande vatten (ingen reaktion från Hampus) och sedan galopperade på värsta mysiga grusvägen. Hampus är helt ljuvlig att galoppera på, han bara rullar mjukt framåt. <3
Efter att vi passerat över gamla E4:an så var det bara genom ett litet bostadsområde innan vi var framme vid grustaget där vi skulle klättra. För att vara Uppsala var det ett fantastiskt klätterområde, med möjlighet att välja lite olika stigar beroende på hur brant man ville klättra. Efter att ha klättrat en gång kunde jag dock konstatera att det i jämförelse med Ångermanland var en väldigt kort backe...
Nåja, bättre än ingenting och definitivt mer klättring än vad Hampus är van vid. Vi tog backen en gång till och även denna gång bjöd han rejält och ville egentligen galoppera uppför. Men just nu är det skritt som gäller, han behöver bygga både muskler och flås om han skall orka hela vägen upp på ett bra sätt.
Efter andra klättringen skrittade vi hem och då hade Pamilljah fått upp farten ännu mer, så det blev korta intervallpass i trav för Hampus. Ganska snart fick han in rutinen, så jag inte ens behövde be honom att trava. Istället kunde jag njuta av att bara hänga med, på lång tygel och i ett perfekt kort travtempo.
När vi joggade förbi Pamilljah vid ett tillfälle (Hampus hade inga problem att passera eller bli passerad igår!) påpekade L vilken härligt ekonomisk trav Hampus hade. Jag har mest tänkt på den som kort och markbunden, men egentligen är det ju den trav som man helst vill ha på en distanshäst.
Så givetvis kom suget efter att få tävla honom igen... Finaste killen skulle fungera så bra som distanshäst! Nu får jag ju tävla Ariel nästa år och hennes tävlingar är redan bestämda. Men det är några tillfällen som inte passar in i hennes schema, tävlingar som blir för tidiga på säsongen eller som helt enkelt kommer för tätt inpå en annan tävling.
Det är Lovisedal 22 april, Romfarsritten 9 juni och eventuellt Rönningeritten 22 september om Ariel startar på unghästfinalen i oktober. Någon som vill hänga med och hinka? ;-)
Vill så himla gärna tävla Hampus, men som vanligt är det ekonomin som ställer till det. Det är tyvärr dyrt att tävla och dessutom har jag inte världens bästa upplägg med Hampus, att bara träna honom 2-4 gånger i månaden kommer inte att fungera om jag vill komma runt med en pigg häst. Men vi får se, allt löser sig förhoppningsvis framöver.
Hampus brydde sig inte ett dyft när vi skiljdes åt och skrittade hemåt. Han var nöjd och glad, ville gärna gå upp i trav när jag ville öka skritten, men lyssnade fint när jag bad honom ta det lugnt. Hemma i stallet igen kunde jag konstatera att vi ridit 16 km på två timmar och 50 minuter... Hampus var väldigt nöjd över att få traska in i boxen och äta havre. :-)
Jag fick påminna honom flera gånger om vem det är som bestämmer, vid ett tillfälle försökte han till och med tränga sig mot mig (!) men eftersom det är en dödssynd så insåg han snabbt att det var bättre att göra som matte ville...
Han fick stå i spolspiltan medan jag gjorde i ordning honom, då han precis fått kraftfoder i krubban. Kände igenom benen ordentligt och de verkade okej. Lite gallig vid kotorna bägge bak, men det brukar han vara ibland. Manen behöver klippas snart, men jag avvaktar till nästa helg ändå.
På med grejerna och så gav vi oss iväg. Vi skulle möta upp L och hennes Pamilljah ox för vidare äventyr i en klätterbacke som L hittat. Vi har pratat om den där klätterbacke långt innan Fjällnoraritten och ändå har det tagit oss så här lång tid att faktiskt rida dit. Skärpning på träningsfronten! ;-)
Hampus skrittade på så glatt, med spetsade öron. Han visste precis vart vi var på väg när vi passerade den gamla affären i Skuttunge, efter det behövde jag inte styra, utan han gick själv hela vägen hem till L. Sedan red vi vidare på ett par långa asfaltsvägar innan vi passerade en bro över ett forsande vatten (ingen reaktion från Hampus) och sedan galopperade på värsta mysiga grusvägen. Hampus är helt ljuvlig att galoppera på, han bara rullar mjukt framåt. <3
Efter att vi passerat över gamla E4:an så var det bara genom ett litet bostadsområde innan vi var framme vid grustaget där vi skulle klättra. För att vara Uppsala var det ett fantastiskt klätterområde, med möjlighet att välja lite olika stigar beroende på hur brant man ville klättra. Efter att ha klättrat en gång kunde jag dock konstatera att det i jämförelse med Ångermanland var en väldigt kort backe...
Nåja, bättre än ingenting och definitivt mer klättring än vad Hampus är van vid. Vi tog backen en gång till och även denna gång bjöd han rejält och ville egentligen galoppera uppför. Men just nu är det skritt som gäller, han behöver bygga både muskler och flås om han skall orka hela vägen upp på ett bra sätt.
Efter andra klättringen skrittade vi hem och då hade Pamilljah fått upp farten ännu mer, så det blev korta intervallpass i trav för Hampus. Ganska snart fick han in rutinen, så jag inte ens behövde be honom att trava. Istället kunde jag njuta av att bara hänga med, på lång tygel och i ett perfekt kort travtempo.
När vi joggade förbi Pamilljah vid ett tillfälle (Hampus hade inga problem att passera eller bli passerad igår!) påpekade L vilken härligt ekonomisk trav Hampus hade. Jag har mest tänkt på den som kort och markbunden, men egentligen är det ju den trav som man helst vill ha på en distanshäst.
Så givetvis kom suget efter att få tävla honom igen... Finaste killen skulle fungera så bra som distanshäst! Nu får jag ju tävla Ariel nästa år och hennes tävlingar är redan bestämda. Men det är några tillfällen som inte passar in i hennes schema, tävlingar som blir för tidiga på säsongen eller som helt enkelt kommer för tätt inpå en annan tävling.
Det är Lovisedal 22 april, Romfarsritten 9 juni och eventuellt Rönningeritten 22 september om Ariel startar på unghästfinalen i oktober. Någon som vill hänga med och hinka? ;-)
Vill så himla gärna tävla Hampus, men som vanligt är det ekonomin som ställer till det. Det är tyvärr dyrt att tävla och dessutom har jag inte världens bästa upplägg med Hampus, att bara träna honom 2-4 gånger i månaden kommer inte att fungera om jag vill komma runt med en pigg häst. Men vi får se, allt löser sig förhoppningsvis framöver.
Hampus brydde sig inte ett dyft när vi skiljdes åt och skrittade hemåt. Han var nöjd och glad, ville gärna gå upp i trav när jag ville öka skritten, men lyssnade fint när jag bad honom ta det lugnt. Hemma i stallet igen kunde jag konstatera att vi ridit 16 km på två timmar och 50 minuter... Hampus var väldigt nöjd över att få traska in i boxen och äta havre. :-)
