Varför fång inte är ärftligt
Ända sedan mitt första sto Habina fick fång har jag försökt undvika sjukdomen och tagit reda på så mycket jag kunnat om den. Forskningen går framåt, när Habina fick fång 2001 pratades det fortfarande främst om att det var feta, sällskapsponnyer, oftast shettisar, som fick sjukdomen och att det förmodligen berodde på för mycket protein.
Habina var mager när hon fick fång, men så fick hon också fång av smörblommor, dvs en akut förgiftning som gav fångsymptomen. Hon var då utlånad till fodervärd, men jag hämtade hem henne så snart jag fått veta vad som hänt. Hon fick tyvärr återfall ett par gånger och blev till sist så dålig att jag inte ville låta henne lida mer, utan lät henne somna in.
När Ariel drabbades av fång i somras, på grund av livmoderinflammation, var jag helt inställd på att inte avla på henne mer då jag fått höra, från flera olika håll, att fång numera räknas som ärftligt. Jag tyckte det var väldigt tråkigt, då Ariel är ett bra avelssto med många av de kvalitéer jag vill ha i min avel, men jag vill ju inte avla på någonting som kan vara dåligt för avkomman. Efter tjat från en nära vän (tack!) mailade jag till Ove Wattle (specialist på hästens hovar) som forskar om fång på SLU.
Min fråga var kort och gott, kan jag avla på mitt sto eller är fång ärftligt? Eller beror det på vilken orsak som ligger bakom att hästen fått fång?
Svaret löd:
"När en häst utvecklar fång så brukar det vara flera riskfaktorer som samverkar till att hovarnas lamellager tappar en del av sin bärande förmåga. Fång är inte ärftligt i sig däremot kan faktorer som ökar risken för att utveckla fång vara ärftligt. Exempelvis finns det en ärftlighet i vissa individers tendens till att snabbt lagra energi i fettdepåer och utveckla metabolt syndrom. Men, metabolt syndrom är i grund och botten ett skötselproblem. Om man lär sig läsa av sin häst och utfodrar den efter individens behov så utvecklar den inte metabolt syndrom. Det är ju med andra ord inte ett för hästen ärftligt problem att djurägaren inte sköter den på ett optimalt sätt. Exempel på hästar som ofta får för mycket energi i fodret under vinterhalvåret är shettisar, islandshästar och fjordhästar. Jag tycker att det är OK att avla på hästar som har haft fång om man ser till att hovarna först hinner läka av till en så normal hållfasthet (och utseende) som möjligt i lamellagret och att man ändrar skötseln så att man minskar inverkan från de fångframkallande faktorer som gjorde att hästen tidigare fick fång."
Så egentligen kan man säga att fång är ärftligt, eller i alla fall de olika faktorer som i förlängningen kan leda till fång. Men för att helt slippa ifrån fång, skulle vi vara tvungna att sluta avla på alla hästar som är lättfödda och har risk för att utveckla metabola syndrom. Det skulle betyda ingen avel överhuvudtaget på fjordhäst och det tror jag ingen fjordhästfantast som skulle ställa upp på. ;-)
I Ariels fall så skall hon först bli helt återhämtat från sitt fånganfall, vilket enligt hovslagaren kommer ta ungefär fem månader till. Sedan skall hon sättas igång och meriteras och först därefter blir det föl igen. Förmodligen kommer jag ta ut veterinär efter fölning för sköljning av livmoder, för att inte riskera att hon får fång igen.
Habina var för övrigt en väldigt svårfödd fjordhäst, hon krävde dubbelt så mycket energi (90 MJ) som tabellfjordhästen för att hålla hullet när hon var hagprydnad...