Att trotsa sin rädsla
Kategori: Ariel
I januari 1998 red jag ut med min häst Habina och hennes föl Hampus (som då var 8 månader). Han brukade få följa med på våra turer och var då helt lös. Den här dagen red vi på isen på Helgumssjön (som egentligen inte är en sjö utan en del av Faxälven). Det hade vi gjort många gånger tidigare.
Men den här gången kom Hampus för nära ett ställe med svag is, precis vid utloppet av en större bäck. Han gick igenom isen och blev stående på bakbenen i 40 minuter innan han drogs upp (det här var innan mobiltelefonernas tid). Även Habina kom lös i tumulten, hon gick tack och lov bara ned sig med ett bakben och låg sedan helt stilla i väntan på hjälp.
Sedan dess har jag inte ridit på isen. Jag gjorde ett försök året efter, med varken jag eller Habina vågade många meter förrän vi i panik kastade oss upp på land igen.
I början av veckan vågade jag trotsa min rädsla och ge mig ut igen. Ny häst, Ariel som aldrig haft några incidenter med att gå igenom isen. Ariel, som alltid ställer upp för mig. <3
Jag var livrädd, men jag visste att isen var rejält tjock, då en granne provborrat på ett flertal ställen och därefter plogat upp en bana för bilkörning med sin gigantiska traktor. Min bror hade även varit ned på isen med sin fyrhjuling (modell golfbil typ) och plogat ett promenadstråk längs strandkanten. Dessutom var det åt motsatt håll jämfört med var vi gick igenom oss sist.
Det tog flera minuter av Ariels ivriga trav innan jag äntligen slappnade av och insåg hur fantastiskt det är att rida på is. Perfekt, jämnt och sviktande underlag. Fri sikt och dessutom platt (vi har väldigt kuperade vägar överallt, så plan mark där man kan blåsa på i galopp är lyx). Efter att vi skrittat och travat bortåt, så blev det galopp hemåt. En lugn mjuk canter där jag kunde njuta och inte behövde driva på Ariel öht. Lycka!
Ariel var också nöjd, men egentligen mest bara uppvärmd. Jag kände dock att jag inte skulle utmana min rädsla för mycket, så det fick bli ett lite kortare pass. Men igår red vi ut igen, i dagsljus så vi både kunde galoppera fort och föreviga skönheten omkring oss.
Vi galopperade helt vansinnigt fort! 29 km/h visade det sig att Ariel sprang och jag kände att hon hade mer att ge, men jag tyckte det var onödigt att tokspringa när det var så kort sträcka kvar tills vi var hemma igen. 3 minuter galopperade vi fort med lätthet, så nu kan jag dessutom släppa alla tankar på att Ariel inte kan galoppera fort (det har hängt kvar sedan fälttävlanslägret, när hon inte ville galoppera fort på ridbanan) och istället fortsätta att utveckla galoppen med mer tempoväxlingar och övergångar. Heja oss!
