Hästarna

I slutet på förra året kom min kompis S och hälsade på. Hon är fysioterapeut och har behandlat Ariel regelbundet sedan 2010 har jag för mig. I och med min flytt har hon inte behandlat Ariel på tre år. I och för sig brukade behandlingarna mest bestå av att allt var bra och Ariel fick sig en härlig helkroppsmassage. ;-)

 

Allt var bra även den här behandlingen, men S påpekade hur oerhört fin Ariel kändes i kroppen, speciellt hur torr hon var i haslederna (som varit lite grann av en akilleshäl för Ariel). Ansträngs hon för mycket märks det direkt där. 

 

S tyckte att jag skulle fortsätta träna Ariel på precis samma sätt som jag gjort hittills. Vilket visade sig vara ungefär 1,4 träningspass per vecka. Lite pinsamt kändes det att jag inte ridit henne mer, men tydligen var det ändå bra för Ariel. 

 

Så jag började fundera över när jag tränade Ariel som hårdast, dvs när vi tränade för start i distansritt på hösten som fyraåring och våren som femåring. Då gick hon många mil på asfalt i joggtrav, utan att bli gallig eller kändes trött i kroppen. Jag red henne nästan alltid onsdagar, fredagar och söndagar. Med fri rörelse i lösdriften resten av tiden. 

 

Så nu provar jag det träningsupplägget igen. Tre pass/vecka där vi jobbar; markarbete/hoppning, galopp/klättring och dressyr. Däremellan ska jag försöka att skritta på lång tygel en runda på 40 min, som är lite kuperad men framförallt med varierat underlag (gräs, grus). Undantag är om det är tio minusgrader eller kallare, då går ryttaren ut i strejk... :-P