Älskade Habina!
Idag för nio år sedan sade jag farväl till Habina. Jag saknar henne fortfarande och tänker på henne varje dag.
Historien om Habina är också historien om min uppväxt och hur hästar alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag började rida på ridskola när jag var åtta år och tjatade ständigt om att få en egen häst. Min mammas chef B hade hästar och vi åkte och tittade på dem vid ett tillfälle. Jag stod och myste med hans islandshäst Hampus (ja, det är därifrån min Hampus fått sitt namn) och utbrast "Visst är han fin mamma!" Hampus var rödskäck och riktigt söt, men mamma svarade bara att den där hästen var sötare. Hon pekade på Bs fjordhäst, Linå e. Sindarve Tulo. Mamma tyckte att den beige färgen var fin och B lade detta på minne.
Han förstod att om jag någonsin skulle få en egen häst, så måste hela familjen vara med på det. Min pappa var nog inte svårövertalad, då han själv kört häst när han jobbade i skogen. Men mamma var både hästrädd och allergisk, så gillade hon fjordhästens färg, ja då fick det bli en fjordhäst.
Det gick några månader, sedan tipsade B om två stycken fjordhästar som skulle lånas ut på foder, Hera 17 år och hennes dotter Habina 3 år. Jag var glad över att få åka och titta på hästar, men när jag träffade Hera, minns jag att jag tyckte hon var liten och visst var väl 17 år en väldigt gammal häst. Sedan var det någon som buffade mig i nacken, jag vände mig om och mötte ett par bruna ögon.
Sedan minns jag ingenting mer, jag var kär, så kär! Det blev dock bestämt att Habina skulle komma hem till oss på foder och 17 oktober 1993 stod hon på vår gårdsplan. Hon var verkligen klotrund, men ack så söt. Det är på grund av henne som jag är lite svag för fjordhästar med tecken. ;-)
Vi kämpade tillsammans jag och Habina, den första tiden var inte lätt. Jag kunde ingenting om unghästar och hon förstod inte alls varför hon plötsligt skulle ridas. Men på något vis blev det bra ändå. Den julen fick jag henne i julklapp, även om pappa inte stod emot mitt tjat och avslöjade redan 22 december att Habina var min, min, min! :-)
Vi fick sju år tillsammans... När hon var sex år fick hon träffa hingsten Björkhems Fafner och som sjuåring födde hon Hampus. Hon var ingen idealisk mamma, för Hampus fick göra precis som han ville. Vi red på långturer, jag körde henne en del (vilket hon tyckte var roligare än ridning) och vi åkte på ett ridläger tillsammans. Vi busred, försökte lära oss dressyrens mysterier och hoppade både banhoppningshinder och lite mer terränginriktade hinder.
Vi fick en serie i Min Häst, som hette "En alldeles egen häst". Men när jag flyttade hemifrån blev det Habina jag lånade ut på foder och Hampus jag tog med mig till Linköping.
Fina Habina försökte vara fodervärden till lags, men de jämförde henne med sina tävlingstravare och satte henne på svältdiet. I grushage och med 3 kg hö mådde hon inte bra och försökte rädda sig själv genom att äta det enda som fanns inom räckhåll. Smörblommor... Eftersom smörblommor är giftiga fick hon förgiftningsfång och jag skyndade mig att hämta tillbaka henne från fodervärden.
Sedan följde en kamp under mer än ett års tid för att försöka få Habina att bli helt bra, men hon fick upprepade fånganfall och jag stod inte ut med att se henne lida. Hon var min bästa vän, min själsfrände...
Jag avslutar den här hyllningen till Habina genom att visa en bild på hennes mamma. Hera var 25 % welsh och 75 % fjordhäst, hon fick tre avkommor. Haitra och Habina efter Sindarve Tulo och Hermes efter Björkhems Fafner. Hermes har jag träffat en gång, men Haitra har jag tyvärr aldrig lyckats hitta.
Kommentarer
Trackback
