Hampus

I tisdags hade jag bestämt mig för att testa pulsmätaren trots Hampus tjocka vinterpäls. Eftersom bomlösa sadeln är lite knepig när man sadlar, så fick det bli hoppsadeln istället. Krånglade en del med pulsmätaren, det är lite mycket sladdar att hålla reda på när man inte använt den på ett tag. Blötte pälsen där plattorna skall sitta och så smetade jag på rejält med blågel. Det verkade fungera bra, pulsen dök upp på klockan i alla fall.

 

Skrittade iväg mot Storgatan och kunde ganska snabbt konstatera att det var lite för halt för Hampus. Han halkade nästan aldrig, men fick ett väldigt kort, trippigt steg som han inte ändrade hur mycket jag än drev. Det märktes att han ville ta ut steget mer men inte vågade. När han halkade till så gick pulsen upp 10-20 slag, fascinerande att se. Det stärker min tes om att han är väldigt känslig när det gäller fäste, precis som att han alltid har full koll och balans i nedförsbackar.

 

Vi provade att trava lite längs Storgatan, men det var alldeles för halt. Svängde förbi en äng vi får rida på och provade att trava där. Oj vilket sug i munnen och tryck i bakdelen! Där märktes det att han fick fäste... Det skall bli så skönt att få broddar på honom så vi kan jobba vidare med ridningen utan att oroa oss över underlaget.

 

Skrittade hem en trött och flåsig farbror, som dock inte hade särskilt hög puls. Låg på 80 spm nästan hela tiden. När vi travade kröp den upp mot 130 spm, men inget alarmerande. Tror det får bli pulsmätare framöver när vi joggar omkring. Det ger i alla fall mig mer motivation. :-)