Hampus

I måndags fick jag äntligen rida Hampus igen. Efter två veckor med andra ryttare. Då hade förstås förkylningen slagit till med full kraft, så jag var svettig bara av att köra bil ut till stallet. Men rida Hampus det måste jag ju! Blev en barbackatur i enbart skritt, men med krav på ett rejält tempo. Vi klättrade i klätterbacken hela tre gånger och Hampus blev lika flåsig varje gång. Men jag tror det gör stor nytta, även om han inte är så förtjust i idén att klättra.

Efter halva turen var det som om någonting lossnade inom honom. Som om han plötsligt minns vem han var under den överviktiga kostymen och den bekväma ridskolehästrollen. Han återvände till sin ungdoms dagar då skrittkapplöpningar var det roligaste som fanns! Plötsligt skrittade han genom kroppen på ett helt annat sätt och med ett helt nytt tempo. Tänk att han fanns därunder, den fina, känsliga, ivriga hästen som jag drömt så många tävlingsdrömmar med.

Jag öste beröm över Hampus och vi fortsatte att experimentera med ökad skritt. Bitvis orkade han förstås inte, men bitvis jobbade han på så himla fint!

Åter i hagen kunde jag konstatera att han var alldeles blöt på bringan, känns ganska imponerande att kunna skritta en häst svettig, dessutom en sval eftermiddag. Själv var jag också helt slut, det tar på krafterna att jobba hästen i skritt också. Givetvis hade jag glömt bort min förkylning under ridturen.