Tack för allt min älskade!

Hampus finns inte längre. Stappligheten var fång och jag ville inte utsätta honom för en massa lidande. Speciellt inte som han är rädd för veterinärer. Så igår eftermiddag somnade han in och kvar finns bara sorgen. Sorgen och alla underbara minnen. Jag är så tacksam att vi fick tre år tillsammans, att vi hade så roligt och att han var lycklig.
 
Vila i frid, min prins! 
 
 

Ont!

Hampus rörde sig knepigt vid morgonfodringen, så när han var inne i stallet och åt kände jag igenom ben och hovar. Hittade ingenting. Men ute i hagen igen var han ovillig att kliva ordentligt på höger fram. Ikväll har jag lagt jodopaxomslag, då hade han svårt att hålla upp hoven. :-(
 
Hovslagaren kommer imorgon, ifall det är en hovböld. Håll tummarna, jag är så rädd att det är hovbensfraktur, fång eller någonting av i bogen. :'-(

Beröm är det bästa

Det har snöat en del under natten, men Hampus var trots det väldigt redo för dressyrträning. ;-)
 

Vi skrittade bort till vändplanen där P väntade redan. Det var inte skottat där, så vi fick pulsa upp ett voltspår. Först några varv i skritt, sedan trav med övergångar till skritt och så småningom även galopp med övergång till trav. Jobbade en del med att ställa honom utåt respektive inåt utan att han lämnade voltspåret. Svårt i trav och ännu svårare i galopp. Helt klart något att träna på!
 
Fick sedan göra en åttvolt inuti volten, först i skritt för att hitta spåret och sedan i trav. Satt ned i traven och försökte få ordning på mina hjälper. Det gick lite fort med varvbyten ibland, men på slutet fick jag kläm på hur jag skulle göra med skänklarna, den nya innerskänkeln behövde börja jobba redan innan Hampus bytte varv. Han blev så fin av det jobbet! <3
 
Sedan fick jag avsluta med tempoväxlingar i trav, även här satt jag ned i sadeln. Var noggrannare med att inte släppa iväg handen när vi ökade tempot, utan bibehålla stödet. Det gjorde enorm skillnad! P berömde oss och jag kom på att jag inte berömt Hampus, så jag gjorde det också. Då tog han i ännu mer och kämpade! Finaste grabben, jag vet ju egentligen att han kan slå knut på sig själv bara han får beröm, ändå glömmer jag det ibland och rider bara på utan att berömma.
 
Fick några steg då han verkligen gick som en dröm på tygeln. Underbart! Smög över i lättridning utan att han ändrade formen, vilket verkligen är ett framsteg för oss. P tyckte det var bästa passet hittills, så bra som han gick idag har han aldrig gjort tidigare. Så skoj! Nu skall vi bara fortsätta att kämpa tillsammans och jag skall komma ihåg att behålla stöder och framförallt berömma i massor!

Lågpulsträna så här?

Distansritt.nu har ett förslag på träningsschema för att lågpulsträna hästen. Jag är lite småsugen att testa med Hampus och se vad jag skulle få för resultat. Då skulle träningen se ut så här:
 
Dag 1. 10 min skritt, 5 min trav. Upprepa 4-5 gånger. Puls max 150 spm.
Dag 2. Vila eller annan träning.
Dag 3. 10 min skritt, 5 min trav. Upprepa 4-5 gånger. Puls max 150 spm.
Dag 4. Vila eller annan träning.
Dag 5. 10 min skritt, 5 min trav. Upprepa 4-5 gånger. Puls max 150 spm.
Dag 6. Vila eller annan träning.
Dag 7. 10 min skritt, 5 min trav. Upprepa 4-5 gånger. Puls max 150 spm.
 
Dag 8. Vila eller annan träning.
Dag 9. 10 min skritt, 5 min trav. Upprepa 4-5 gånger. Puls max 150 spm.
Dag 10. Vila eller annan träning.
Dag 11. 10 min skritt, 5 min trav. Upprepa 4-5 gånger. Puls max 150 spm.
Dag 12. Vila eller annan träning.
Dag 13. 5 min skritt, 10 min trav. Upprepa 4 gånger. Puls max 150 spm.
Dag 14. Vila eller annan träning.
 
När det känns bra med mera trav, så kan man även lägga in galopp. Då ser passet ut så här:
 
5 min skritt, 10 min trav, 5 min galopp. Upprepa 4 gånger. Puls max 150 spm.

Bakdelen under sig...

Hampus har hört genom åren, att det bästa är när hästen har bakdelen under sig. Så han beslöt sig för att använda sig av det när Ricky blev för närgången. Hehe...
 

Tjurig gubbe

Ja... Jag vet inte jag. Kanske beror det på att han fått vara lite för ledig, eller så är han bara en tjurig äldre farbror. Men i lördags när jag skulle lastträna var det tvärstopp redan med framhovarna på rampen. Suck! Försökte vänta ut honom, men det hjälpte inte. När jag lade på mer tryck sade det pang och så slängde han sig bakåt så grimskaftet gick sönder.
 
Sedan rejsade han runt på min gräsmatta och gjorde både bocksprång och bakutsparkar. När jag bannade honom ruskade han bara glatt på huvudet, som för att säga, att han struntade fullständigt i att han var odygdig. Hm...
 
Han sprang sedan in i stallet och ställde sig lydigt i stallgången. Gick ju inte att vara arg på honom då. Tog på lädergrimman och ena syntettömmen istället och gick ut igen. På vägen tillbaka till transporten blev det lydnadsträning med halter och igångsättningar, där jag gjorde väldigt tydligt mot Hampus genom kroppsspråk och röst att matte INTE var att leka med längre. Hampus visade ögonvitorna och såg rädd ut.
 
Jag gick raka vägen in i transporten och till min förvåning följde Hampus lydigt med hela vägen. Eh? Står och är så himla arg på honom och så får jag berömma honom istället... :-P Den där hästen alltså... Han fick rygga ut igen och gå på ett par gånger till, inga som helst bekymmer. Han har lite bråttom ut, så vi jobbade med att gå bakåt ett steg i taget. Men han lyssnade bra och jag fick ge upp, berömma honom och gå in i stallet igen.
 
Tror han innerst inne är rastlös över att inte jobbas någonting, så jag tror det kommer bli en lättnad för honom när skorna åker på igen så vi kan sätta igång med körning och så småningom ridning igen.

Tack för alla röstningar!

Efter att ha räknat röster som dykt upp på bloggen, på fb och i maillådan, så blir det den här bilden som får symbolisera Hampus!
 
 
Jag älskar verkligen den bilden på honom, det är så mycket Hampus! Han sitter gärna en stund och spanar omkring innan han kliver upp, senast igår försökte jag fånga honom med kameran utan att lyckas. ;-)
 
Sedan blir det de här två bilderna som förstoras upp. Dels en fin exteriörbild på honom och dels en bild, som även om varken han eller jag är välsvarvade på bilden, utstrålar glädje och harmoni. :-)
 
 

För den som saknar uppdateringar i bloggen beror det på att jag varit fruktansvärt förkyld och legat i sängen i nio (!) dagar. Därefter har fokus legat på sommarhagen under helgen, så grabbarna äntligen skall få gå på gräs. Men så snart hagen är klar hoppas jag komma igång med Hampus igen. Vill ju köra och hoppa nu när jag har grejerna! :-D

Hampus 17 år!

Min lilla plutt, jag minns så väl när jag träffade honom första gången. <3 Att det redan gått 17 år sedan han stod där och blockerade min väg när jag skulle morgonfodra. :-D
 
 
Jag är så lycklig över att jag får ha honom på hans ålderdom, även om han själv anser att han har många härliga år framför sig. ;-)
 
 

Hagdrama med lyckligt slut

I söndags kunde den här bloggen blivit en avslutad blogg. Fy vad rädd jag var!
 
Skulle hämta in hästarna från hagen och rida Hampus. Redan när jag kommer gående se jag honom på håll ligga platt på marken och sova. Ricky stod bredvid honom och försökte väcka honom och jag ropade att han skulle låta Hampus vara. Hampus lyfte på huvudet och gnäggade åt mig. Då förstod jag att någonting var fel, för han gnäggar inte bara sådär, speciellt inte när han ligger ned och sover.
 
Sprang genom hagen och fram till honom. Han hade fastnat i en grop på sidan, så han inte fick något fäste med benen. Han var genomsvettig och lerig, verkade helt slut stackaren. Jag vet inte hur länge han legat där, men säkert någon timme. :'-(
 
Jag försökte att använda grenar för att häva upp honom, men gropen var för djup. Ringde pappa som kom med fyrhjulingen. Hampus hade gett upp och någonting i hans blick slocknade. Det var precis samma känsla som när han gick igenom isen som åring, han var helt redo att dö.
 
Jag storgrinade och var inte redo att ge upp hoppet om min älskade prins. Fick liv i honom genom att rappa till honom på bakdelen, då lyfte han dessutom på halsen så mycket att jag fick ett rep runt framdelen på honom. Satte fast repet i vajern på fyrhjulingen, men när pappa började att backa så gick vajern av! :-S 550 kg häst var lite mer än vad den klarade av...
 
Istället fick vi fästa repet i dragkroken och då flyttades Hampus framdel några decimeter, så han äntligen fick fäste. Hela tiden medan vi höll på och grejade med honom låg han helt stilla, men så fort han fick fäste kastade han sig upp och rusade iväg.
 
Jag svampade av honom all lera och kände igenom benen. Han var inte särskilt törstig, men däremot hungrig. Det kändes lovande, en fjordhäst som inte äter är verkligen dödssjuk... Benen verkade inte heller skadade, han var torr och fin runt om. Ringde till världens bästa S, grät lite eftersom chocken började släppa och fick tips om att känna igenom rygg och bakdel. Inga ömma partier där heller.
 
Högerögat, som legat nedåt i lera hela tiden, fick sig några sköljningar med koksaltlösning. Ända tills Hampus sade ifrån och tyckte att jag kunde göra något annat. Då vet man att han är okej. ;-) Han fick även äta betfor för att snabbt få mer energi.
 
S sade en klok sak också. Sådana här upplevelser är oftast värre för ägaren än för hästen. Hästen är nöjd igen bara den kan stå på benen och äta, medan ägaren tänker på allt som hade kunnat hända... Jag gråter nästan när jag tänker på Hampus med brutet ben, brutet bäcken eller bruten rygg. Hampus som får ligga i flera timmar och kämpa innan han ger upp och slutar andas. Fy vad illa det hade kunnat gå!
 
I måndags var han svullen och öm över mulen på vänster sida och öm runt öronbasen på vänster sida. Inga tänder var skadade, utan han hade en fläskläpp helt enkelt. Jag tror det var Ricky eller Grålle som i sin iver att få upp honom (de var rejält skärrade) råkat sparka med hoven på fel ställe.
 
Igår hade svullnaden gått ned, men huden känns skrovlig och torr. Kanske har den gått i nekros, men jag hoppas att det inte är något allvarligt. Han får vara hagprydnad tills det ser bra ut igen.

Ofrivillig (?) semester

I lördags flyttade Ariel från flocken, så Hampus blev ensam ansvarig för smågrabbarna. Han tar sitt ansvar på stort allvar och de första dagarna var han ganska trött, eftersom de små inte kunde vaka när han sov... ;-)
 
Därför har han fått en vecka ledigt från ridningen. Det känns lite surt när vi börjat komma igång så bra, men samtidigt är det snart helg och då sätter vi igång igen.
 
Sötgubben, han har det inte lätt alla gånger som ensamstående tvåbarnsfar. :-P
 
 

Rör inte min kompis!

Hampus har alltid haft lite svårt för att få vänner. Jag är övertygad om att det hänger ihop med att han gick själv med sin mamma till två års ålder och hans mamma lät honom göra lite som han ville.
 
Det var först när han släpptes på sommarbete som han fick lära sig hästspråk och han fick rejält med stryk innan han lärde sig hålla sig undan. Det har gjort att han hellre flyr än slåss, alltid är lägst i rang och ofta tyr sig till hästar som är ännu nyare än han själv i flocken.
 
Han har bara haft en riktig hästbästis tidigare, det var en shetlandsponny som han gick med på somrarna 1999, 2000 och 2001 samt sedan i två hela år när han var utlånad till de som ägde shetlandsponnyn. Sedan dess har han haft kompisar, men ingen som han varit tight med.
 
Nu har han och Grålle blivit riktiga bästisar. De följer varandra överallt och ofta utan att Ricky och Ariel är med. Idag fångade jag dem vid två olika tillfällen när de kliade varandra. De är så söta ihop!
 

Kruxet är bara att Grålle egentligen skall säljas, när Ricky väl är såld. Men jag har väldigt svårt att sälja någon som gör Hampus så lycklig. Får ta mig en rejäl funderare när det väl blir aktuellt.

Ovisade sommarbilder

Nä, det händer inte mycket på Hampus-fronten. Han äter och sover mest hela dagarna och temperaturen ute pendlar mellan femton och tjugofem minusgrader... Men det har kommit lite snö och det ger hopp om roliga ridväder. Snart...
 
Istället får jag visa några sommarbilder, när Hampus precis hade fått en ny bästis och livet lekte för honom. För vem säger nej tack till en massa gräs? ;-)
 
 

Igångsättningen som återigen kom av sig...

Deprimerande... Men i veckan har jag jobbat övertid (8-20), så då har det inte funnits någon tid till hästarna mer än fodring och allmän koll. Sedan i lördags var det glashalt och då rider jag inte på Hampus utan broddar. Hovslagaren kommer och sätter i broddar på onsdag, jag längtar... Hampus spänner sig väldigt mycket om han inte har fäste och all vår ridning går just nu ut på att göra honom avspänd, så då är det bättre att han håller sig i hagen.
 
Samma med söndagen, det blåste halv storm och det skapar också bara en spänd häst. Hampus har då fullt upp med att hålla ordning på sin flock, inte kan han tramsa med matte då?
 
Känner hur ridsuget ökar mer och mer, jag vill ju jobba med honom nu! Men samtidigt vet jag att vi inte har några som helst måsten som skall uppfyllas, utan vi rider ju bara för nöjes skull. Så på det igen så kommer vi snart att vara i form igen. :-)

Händelselöst

Igår skrittade jag ut på Hampus längs Storgatan, en grusväg som pappa anlagt för att avverka timmer. Han fick själv välja vad vägen skulle heta på kartan och då valde han Storgatan. ;-)
 
Storgatan går uppför hela tiden och var ganska lerig igår. Men Hampus och jag kämpade på tillsammans. Det märks att han också skulle föredra lite blandade gångarter, men vi håller oss till skritt året ut.
 
Vid vändplanen noterade jag en upphöjning och vad som såg ut som en fortsättning av vägen. Hm... Efter att ha skrittat hem och skött om Hampus frågade jag pappa om det hela. Det kommer att bli en förlängning av vägen, men den är kanske inte klar förrän till sommaren.
 
Så skönt! Storgatan tar bara 15 minuter enkel väg att skritta, så att förlänga den skulle göra att jag fick en bra väg att rida eller köra på som tar lite längre tid. Det är toppen under mörka kvällar när man inte vill vara ute längs trafikerade vägar eller på knappt existerande stigar.
 
Sedan fick jag ok att sätta upp snitslar i skogen, så jag kan skapa nya stigar för hästarna. Jag skall försöka skapa ett nät av stigar så jag kan variera både längd och svårighetsgrad. Det är speciellt skönt när motivationen tryter vintertid och man vill ha några automatiska rundor som hästen får jobba på men utan att man behöver se särskilt mycket.

Igångsättningen som kom av sig

Nä, det går inte ihop sig med tiden just nu. Jag har massor att fixa med mitt nya hus, framförallt att packa upp och komma i ordning. Så Hampus får klara sig utan ridning ett tag till, så sätter vi igång när jag känner att det finns tid igen.
 
Dessutom måste jag göra en till grind, så jag slipper gå igenom hela hagen med honom när jag har tid att rida och han är längst bort. Får se när det hinns med...

Dramatiskt i nya hagen

I söndags (1/9) lastades Hampus med Ariel och Ricky på en lastbil för nya äventyr norrut. Efter många timmars färd lastades han av på en liten gård i Ångermanland, där han föddes och bodde tills han var fyra år. Nu skall han få leva här resten av sitt liv. :-)
 
Han var väldigt glad när han släpptes i hagen, det märktes att han kände igen sig, fast det var sexton år sedan han gick där. Då var han bara en liten fölunge, nu är han en äldre gentleman med ordning på fötterna.
 
Han visade Ariel och Ricky var man kunde gå någonstans, men när han skulle passera det gamla stenröset vid östra änden av bäcken för tredje gången gav marken vika och han fastnade mellan två stora stenblock. Han kämpade och kämpade, jag hann nästan fram för att lugna honom när han kom loss igen. Så otäckt! Han hade lätt kunnat bryta benet om han fått panik. :-S
 
Tack och lov hade han bara skrapat upp ett sår på insidan has, i övrigt var han oskadd. Så han fick gå in till skötselplatsen och bli ordentligt rengjord, innan han kunde återvända ut i hagen igen. Ariel och Ricky var lite bekymrade att han var borta, men lugnade sig när han kom tillbaka igen.

Hemma igen!

Igår kom Hampus hem till stallet igen. Hans kompis Gina har fått en ny kompis, så hans närvaro var inte nödvändig längre. Skönt, för jag har saknat honom och nu har jag äntligen tid att rida igen. :-)
 
Han fick stå i en box en timme innan jag kom ut till stallet för ihopsläpp med de andra hästarna. Jag tog inte med mig kameran, så givetvis blev det ganska livat. ;-)
 
Weber, Acrobat och Lucky slöt upp för att skydda Ricky och Ariel. Hampus fick inte komma nära, utan travade runt, runt bortanför de andra. Då och då försökte han hälsa på Ricky, men de andra hindrade honom. Det var så häftigt att se!
 
De tog några turer genom hagen, men sedan fick Hampus vara ifred, så länge han inte kom för nära de andra. Han verkade väldigt glad över att vara hemma, även om han var olycklig att han inte räknades till gänget längre.

Lycklig Hampus och deppig matte

I onsdags åkte Hampus iväg till S. Jag följde med i bilen, då det blåste mycket och Hampus var väldigt stressad på väg in från hagen. Han klev dock rakt in i transporten och stod som ett ljus, finaste killen!
 
Han var svettig när jag lastade ur, så han fick stå i stallet och torka lite medan vi hämtade S unghäst Gina. Sedan släppte vi ihop dem i hagen. Hampus blev överlycklig. Gräs ända upp till nosen! Han brydde sig inte särskilt mycket om Gina, men verkade nöjd med livet som hagprydnad.
 
Jag saknade honom något enormt redan när jag åkte därifrån, men jag vet att det är det bästa både för honom och mig just nu. Snart, snart kommer han hem till mitt egna stall och då kommer jag kunna rida honom så mycket jag vill. Längtar!

Hejdå Hampus!

Jag har försökt få mina arbetstider och allt mitt slit med Ariel att fungera samtidigt som jag håller igång Hampus. Men den senaste tiden har jag gett upp, dygnet har ändå bara 24 timmar och jag måste sova en del också. Så Hampus får åka på kollo till fysioterapeut S, som behöver en hagkompis till sin häst och som har mer tid än mig att rida Hampus.
 
Så bloggen blir vilandes tills Hampus kommer hem igen. Då hoppas jag att jag har mer tid för honom!

Älskade Habina!

Idag för nio år sedan sade jag farväl till Habina. Jag saknar henne fortfarande och tänker på henne varje dag.
 

Historien om Habina är också historien om min uppväxt och hur hästar alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag började rida på ridskola när jag var åtta år och tjatade ständigt om att få en egen häst. Min mammas chef B hade hästar och vi åkte och tittade på dem vid ett tillfälle. Jag stod och myste med hans islandshäst Hampus (ja, det är därifrån min Hampus fått sitt namn) och utbrast "Visst är han fin mamma!" Hampus var rödskäck och riktigt söt, men mamma svarade bara att den där hästen var sötare. Hon pekade på Bs fjordhäst, Linå e. Sindarve Tulo. Mamma tyckte att den beige färgen var fin och B lade detta på minne.
 
Han förstod att om jag någonsin skulle få en egen häst, så måste hela familjen vara med på det. Min pappa var nog inte svårövertalad, då han själv kört häst när han jobbade i skogen. Men mamma var både hästrädd och allergisk, så gillade hon fjordhästens färg, ja då fick det bli en fjordhäst.
 
Det gick några månader, sedan tipsade B om två stycken fjordhästar som skulle lånas ut på foder, Hera 17 år och hennes dotter Habina 3 år. Jag var glad över att få åka och titta på hästar, men när jag träffade Hera, minns jag att jag tyckte hon var liten och visst var väl 17 år en väldigt gammal häst. Sedan var det någon som buffade mig i nacken, jag vände mig om och mötte ett par bruna ögon. 
 

Sedan minns jag ingenting mer, jag var kär, så kär! Det blev dock bestämt att Habina skulle komma hem till oss på foder och 17 oktober 1993 stod hon på vår gårdsplan. Hon var verkligen klotrund, men ack så söt. Det är på grund av henne som jag är lite svag för fjordhästar med tecken. ;-)
 

Vi kämpade tillsammans jag och Habina, den första tiden var inte lätt. Jag kunde ingenting om unghästar och hon förstod inte alls varför hon plötsligt skulle ridas. Men på något vis blev det bra ändå. Den julen fick jag henne i julklapp, även om pappa inte stod emot mitt tjat och avslöjade redan 22 december att Habina var min, min, min! :-)
 

Vi fick sju år tillsammans... När hon var sex år fick hon träffa hingsten Björkhems Fafner och som sjuåring födde hon Hampus. Hon var ingen idealisk mamma, för Hampus fick göra precis som han ville. Vi red på långturer, jag körde henne en del (vilket hon tyckte var roligare än ridning) och vi åkte på ett ridläger tillsammans. Vi busred, försökte lära oss dressyrens mysterier och hoppade både banhoppningshinder och lite mer terränginriktade hinder.
 
Vi fick en serie i Min Häst, som hette "En alldeles egen häst". Men när jag flyttade hemifrån blev det Habina jag lånade ut på foder och Hampus jag tog med mig till Linköping.
 

Fina Habina försökte vara fodervärden till lags, men de jämförde henne med sina tävlingstravare och satte henne på svältdiet. I grushage och med 3 kg hö mådde hon inte bra och försökte rädda sig själv genom att äta det enda som fanns inom räckhåll. Smörblommor... Eftersom smörblommor är giftiga fick hon förgiftningsfång och jag skyndade mig att hämta tillbaka henne från fodervärden.
 
Sedan följde en kamp under mer än ett års tid för att försöka få Habina att bli helt bra, men hon fick upprepade fånganfall och jag stod inte ut med att se henne lida. Hon var min bästa vän, min själsfrände...
 
 
Jag avslutar den här hyllningen till Habina genom att visa en bild på hennes mamma. Hera var 25 % welsh och 75 % fjordhäst, hon fick tre avkommor. Haitra och Habina efter Sindarve Tulo och Hermes efter Björkhems Fafner. Hermes har jag träffat en gång, men Haitra har jag tyvärr aldrig lyckats hitta.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0